Han var egentligen typisk för många män, den lille stele engelsmannen. Jag har träffat flera sådana karlar, bl.a. i släkten, som med hemlighetsfull min kör iväg en i bil utan att tala om var vi ska. Här var jag på den engelska landsbygden och forslades runt i bil av en snubbe som lät exakt som Hugh Grant när han talade, även om han – det ska erkännas – såg lite bättre ut. Så parkerade han bilen och vi klampade ut, jag i fina lågskorna, han tyst och hemlighetsfull.
- Ska vi gå någonstans? Var ska vi gå? undrade jag men fick såklart inget svar.
Så följde en mindre trevlig promenad genom något slags skogsparti eller en enormt stor park. Jag hade säkert uppskattat det mer om jag visste var vi var på väg, hur länge vi skulle gå och om jag hade haft ordentliga skor på mig. Engelsmannen pekade på några träd, kan det ha varit gamla pampiga ekar? Han mumlade något och såg förväntansfullt på mig. Ja, och? Jag hade sett träd förr, jag är ju för fanken uppvuxen i svenska storskogen. Efter en lång tur med sliriga uppförsbackar i lera stod vi på en höjd och såg ut över nejderna. Tjusigt? Jo vars.
Så pekade min engelske guide mot höger och jag såg vad han ville visa mig. En bit längre bort, tjusigt utav bara den, låg där ett gigantiskt brittiskt gods, sådana där som jag bara sett på film tidigare. Månghundraårigt, bastant, magiskt och åtråvärt. Jag stod bara och glodde en lång stund. Där ville jag bo!
Det där är många år sedan och den enda upplysningen jag fick då var att slottet tillhört Vita Sackville-West, författarinnan och poeten. Engelsmannen guidade mig på andra slott – slott där vi faktiskt fick komma in – och jag har trampat några fler pampiga byggnader sedan dess, men det där åtråvärda i fjärran, där det var tillträde förbjudet och som låg som en tavla precis inom räckhåll men ändå så avlägset, det stannade kvar i minnet. Men fasen jag visste vad det hette.
Men nu vet jag. Jag läser om Bloomsbury-gruppen och där dyker naturligtvis Vita Sackville-West upp. Förutom att hon hoppade i säng med bl.a. Virginia Woolf och skrev böcker ägnade hon sig åt maffiga trädgårdsanläggningar. Men det där kanske jag får återkomma till. Även om kvällen är tidig drar jag mig tillbaka med boken ”Leka med modernismen”. So long, folks.
Slottet? Knole Castle i Sevenoaks.
Och ja, det är härifrån världens snyggaste soffmodell härstammar, Knole-soffan, som kom redan för 350 år sedan. Du vet de där sofforna med snören i hörnen… Inte? Jamen, googla då, människa!
