Trä melankolin på ett grillspett

Det gäller att hålla melankolin stången, framför allt när det är långledigt. Store Bededagen, 1 maj och så en vanlig söndag på det. Tre röda dagar och då snackar vi inte mens. Jag har en liten last (ja, jag har säkert en hel del) men den här lilla lasten jag tänker på stavas tryffel. En liten, svindyr, svart svamp som är rena rama orgasmen för gommen. Jag föll till föga i veckan och inhandlade ett litet hekto pecorino, en italiensk fårost här och där punkterad av små svarta flugskitar som tar mina smaklökar till sjunde himlen. Jag inhandlar den, pengapungen rycker till men jag tänker: terapeuten sa att jag skulle vara snäll mot mig själv. När jag ska vara snäll mot mig själv köper jag tryffelost. Så får i alla fall munnen sig ett skjut. Ett stenugnsbakat bröd med seg skorpa följer också med hem i påsen. Jag äter andaktsfullt.

Det där var några dagar sedan. Idag är det dagen då Sverige tänder eldar för att värma upp sina frusna medborgare. Jag är också frusen. Vad ska jag göra med mina tre röda dagar på raken? Tre söta röda smultron eller tre dygn, röda av smärta? Jag vet inte ännu. Jag värmer en bit laxpaj, jag smular ned lite fetaost i ruccolan, några gula körsbärstomater följer med. Häller lite valnötsolja över det hela, äppelcidervinäger, örtkryddor. Äter en försenad lunch medan regnet faller och faller utanför fönstret. Vad hittar alla människor på en sån här dag? Jag fryser och längtar bort.

Aktivera dig sa terapeuten senaste gången vi sågs. Skaffa dig ett större kontaktnät, nya människor i ditt liv, mycket av det gamla är förbi. Jag tittar ut på regnet och funderar över det där. Visst är världen full av ljuvliga människor. Fina människor, fulla av värme och skratt. Jag vet ju det. Men hur gör man? Går man bara ut och håller upp en skylt framför sig på torget? Ställer sig och väntar med textad mage: Hej, fina människor. Vill ni ingå i mitt större kontaktnät? Bob Hansson skulle kunna göra en sån sak, samtidigt som ett TV-team filmar honom och alla som ser det kommer att le och tänka Vad fint! Men jag vågar inte göra sånt, jag är inte Bob Hansson även om jag skulle vilja vara det ibland. Han tycks ju vara en sån där kille man gärna skulle vilja ha i sitt större kontaktnät. Bob Hansson är nog en kille man t.o.m. skulle vilja ha i sitt allra tajtaste kontaktnät, det där lilla snäva, extra trygga. Kanske få bjuda på en bit tryffel ibland? Tycker Bob Hansson om tryffel eller minner det honom om lukten av gamla fötter?

Lova nu att du gör listor, sa terapeuten senaste gången vi sågs. En lista över vad som får dig att tro att du är annorlunda alla andra och en lista där du skriver upp varför du duger som du är. Jag nickade och lovade men har inte skrivit en enda rad på en enda lista, trots att fem dagar förflutit. Jag funderar lite över de där listorna men kommer mig inte riktigt för. Vi ska prata om dem nästa gång. Jag ska läsa mina listor flera gånger om dagen. Men vad fan, jag kan ju inte få dem på pränt. Jag tänker på annat. På hur man håller melankolin stången, på hur man lurar ångestelefanten så den inte dyker upp i helgen och slår ned sitt feta arsle mitt i alltsammans. Jag tänker på sommaren, jag tänker på kära ön och jag tänker att jag nog tänker för mycket.

Borde gå en lång promenad. Regn är väl inte så farligt? Är det okay att sitta inne en valborgsmässoafton och läsa Othello? Eller ska man ligga full i ett dike för att vara som alla andra? Jag har fått hem ett helt lass med böcker, massor av läsgodis som jag länge velat läsa. Men nu sitter jag med högen framför mig och öppnar inte en enda bok. Borde skriva listor. Borde gå ut. Borde skaffa mig ett större kontaktnät. Börja leva.

Vad vill jag egentligen? Jag vill grilla melankolin som ett grillspett. Jag vill ha någon som håller om mig i timtal. Någon som jag kan kalla min. Med eller utan tryffel.