Trä melankolin på ett grillspett

Det gäller att hålla melankolin stången, framför allt när det är långledigt. Store Bededagen, 1 maj och så en vanlig söndag på det. Tre röda dagar och då snackar vi inte mens. Jag har en liten last (ja, jag har säkert en hel del) men den här lilla lasten jag tänker på stavas tryffel. En liten, svindyr, svart svamp som är rena rama orgasmen för gommen. Jag föll till föga i veckan och inhandlade ett litet hekto pecorino, en italiensk fårost här och där punkterad av små svarta flugskitar som tar mina smaklökar till sjunde himlen. Jag inhandlar den, pengapungen rycker till men jag tänker: terapeuten sa att jag skulle vara snäll mot mig själv. När jag ska vara snäll mot mig själv köper jag tryffelost. Så får i alla fall munnen sig ett skjut. Ett stenugnsbakat bröd med seg skorpa följer också med hem i påsen. Jag äter andaktsfullt.

Det där var några dagar sedan. Idag är det dagen då Sverige tänder eldar för att värma upp sina frusna medborgare. Jag är också frusen. Vad ska jag göra med mina tre röda dagar på raken? Tre söta röda smultron eller tre dygn, röda av smärta? Jag vet inte ännu. Jag värmer en bit laxpaj, jag smular ned lite fetaost i ruccolan, några gula körsbärstomater följer med. Häller lite valnötsolja över det hela, äppelcidervinäger, örtkryddor. Äter en försenad lunch medan regnet faller och faller utanför fönstret. Vad hittar alla människor på en sån här dag? Jag fryser och längtar bort.

Aktivera dig sa terapeuten senaste gången vi sågs. Skaffa dig ett större kontaktnät, nya människor i ditt liv, mycket av det gamla är förbi. Jag tittar ut på regnet och funderar över det där. Visst är världen full av ljuvliga människor. Fina människor, fulla av värme och skratt. Jag vet ju det. Men hur gör man? Går man bara ut och håller upp en skylt framför sig på torget? Ställer sig och väntar med textad mage: Hej, fina människor. Vill ni ingå i mitt större kontaktnät? Bob Hansson skulle kunna göra en sån sak, samtidigt som ett TV-team filmar honom och alla som ser det kommer att le och tänka Vad fint! Men jag vågar inte göra sånt, jag är inte Bob Hansson även om jag skulle vilja vara det ibland. Han tycks ju vara en sån där kille man gärna skulle vilja ha i sitt större kontaktnät. Bob Hansson är nog en kille man t.o.m. skulle vilja ha i sitt allra tajtaste kontaktnät, det där lilla snäva, extra trygga. Kanske få bjuda på en bit tryffel ibland? Tycker Bob Hansson om tryffel eller minner det honom om lukten av gamla fötter?

Lova nu att du gör listor, sa terapeuten senaste gången vi sågs. En lista över vad som får dig att tro att du är annorlunda alla andra och en lista där du skriver upp varför du duger som du är. Jag nickade och lovade men har inte skrivit en enda rad på en enda lista, trots att fem dagar förflutit. Jag funderar lite över de där listorna men kommer mig inte riktigt för. Vi ska prata om dem nästa gång. Jag ska läsa mina listor flera gånger om dagen. Men vad fan, jag kan ju inte få dem på pränt. Jag tänker på annat. På hur man håller melankolin stången, på hur man lurar ångestelefanten så den inte dyker upp i helgen och slår ned sitt feta arsle mitt i alltsammans. Jag tänker på sommaren, jag tänker på kära ön och jag tänker att jag nog tänker för mycket.

Borde gå en lång promenad. Regn är väl inte så farligt? Är det okay att sitta inne en valborgsmässoafton och läsa Othello? Eller ska man ligga full i ett dike för att vara som alla andra? Jag har fått hem ett helt lass med böcker, massor av läsgodis som jag länge velat läsa. Men nu sitter jag med högen framför mig och öppnar inte en enda bok. Borde skriva listor. Borde gå ut. Borde skaffa mig ett större kontaktnät. Börja leva.

Vad vill jag egentligen? Jag vill grilla melankolin som ett grillspett. Jag vill ha någon som håller om mig i timtal. Någon som jag kan kalla min. Med eller utan tryffel.

Knark i strupen – våren är här!

Vissa grejer vill man bara inte undanhålla er. Sjunde biran i raden, ja. Ser ni? Det finns dansk öl och så finns det DANSK ÖL! Nedan följer en utförligare förklaring från bryggeriet i Kjellerup. (Som dessutom har ölsorten Cowboy i tre upplagor; Den Gode, Den Onde och Den Grusomme. Är Clintan underrättad, undrar man?)

KNARK’en fås i flere udgaver betegnet med romertal, hvoraf den milde – KNARK III – nu er på markedet.

Efter romertallet angives brygnummeret – her KNARK III T3. Hvert bryg er individuelt i sit forløb, og de forskellige brygnumre kan variere i smag og eftersmag.  

KNARK IV, som planlægges frigivet omkring sommer 2007, er normalversionen med 11% alkohol. Den er på alle smagsparametre stærkere en KNARK III, men smagsbalancen er den samme.

KNARK V, som først brygges senere i 2007, bliver en choko-version af KNARK IV, hvor maltsammensætningen og humlingen ændres for at fremhæve chokoladesmagen.

Endelig er der en KNARK VI på tegnebrættet; en vildere udgave af KNARK IV med 14% alkohol, tørrere eftersmag og mindre kulsyre, men fortsat en afbalanceret og elegant russer.

Det är en jädra massa knark som kommer från Danmark tycks det. Och starkare blir det för varje utgåva. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag inte provat en enda sort. Vad mer, vad mer? Modehuset Chanel möter våren med att ge ut en ögonskugga kallad Damp. Och jag? Ja, jag säger inget mer. Jag tar nallen, filten och nappen och går och lägger mig.

Farbror Göstas horoskåp

Farbror Gösta har skruvat på sig träbenet och putsat monokeln för att ånyo dra fram en stjärnprognos ur det magiska gamla skåpet, horoskåpet kallat. Dagens text riktar sig dels till de som gärna går mot rött i trafiken, dels de som hanterar brödkavlar, motorsågar eller testiklar i sin yrkesutövning.

Det slamrar i farstun, kan det vara framtiden? Giv akt på månens klara sken i förbindelse med rotvältor. Minns att röra groggen motsols för att undvika Ågrens döttrar. Vid rumänska tveksamheter ring ungkarlshotellets reception. Försvarsspelare får ingen mängdrabatt. Mervärdeshyran torde skifta från äldre dagars dito och batteritiden förkortas därmed. Utanför lagen ryker det krut men barn under 18 års ålder ska ändock bära klädnypa. När aftonen svallar brunstig tige hela församlingen. Längs kusten kan saker och ting förändras väsentligt. Klavertramp utgör inget hinder för taklagsfester men se till att dra reglaget i botten och knyta knopen innan midnatt, annars får ungmön vänta till nästa häst i hagen släpps lös. Det regnar hamstrar i öst. Domens dag lär bli en fyrkantig tillställning.

Själv har jag ingen aning om vad det här betyder och det vet säkert inte ni heller men något ska man ju ha att fundera över när valborgsbrasan tar fyr och det skvalpar innanför naveln. Så vi får väl suckande ta skeden i vacker hand och som vanligt klämma ur oss ett ”Tack Farbror Gösta!” och låta som om vi menar det.

Flickan niger och säger tack

Tack till nytillkomna rara ärtor och tack till er som hänger med i ur och skur härinne. Tack för omtanke, kommentarer, kramar, vänliga ord, beröm och uppmuntran. Jag är på banan, folks, och även om jag halkar av då och då tycks jag även halka tillbaka upp av bara farten. Jag vet inte hur det går till och medan jag funderar på det så får Farbror Gösta ta över i nästa inlägg. Blötkyssar till alla som vill ha.

Kort avstånd

Det är en tunn gardin som fladdrar mellan det bra och det dåliga. En tunn gardin som skiljer det trygga från det otrygga, som skiljer av skrattet innan tårarna.

Tillbringar några timmar med goda människor, såna där människor som man slappnar av tillsammans med, där allt blir enkelt och opretentiöst och i vars sällskap nervtrådarna slutar skälva och lägger sig som katter i sol.

Det är gott och jag lapar i mig. Av treåringens mörka ögonfransar mot en len rundad kind, den avvaktande blicken och den lilla handen som jämsides min klappar sanden han just hällt ur hinken. Lapar i mig av vårsolen och den lätt förnimbara skira grönskan i träden, av de välbekanta trygga rösterna och vinden i nacken. Den senaste tidens oro stillnar för en eftermiddag.

På väg hem blir den där gardinen som skiljer det bra från det dåliga genomskinlig. En olycka, en man mitt i gatan. Raklång på magen, blodet pumpar mörkrött ur hans huvud och ut över asfalten. Solen skiner, bilar i fyra filer. Det känns som en evighet innan ambulansens sirener skär itu söndagen.

Jag går hem.

Dear Mr John

Att lyssna på John Lee Hooker mitt i natten fast man borde sova… och känna det som om man gjort detsamma i hundra år… here we go again…

Det är ju som att dra på sig myskoftan. Den gamla stickade. Den varma och trygga.

Vissa håller man så högt så inga ord behövs.

Bara hjärtats rytm.

Hjärtats rytm.

Såna där fotografer

Fotografer och alla deras termer… Självutlösare – det är bara ett annat ord för en manlig onanist. Väl?

Vem ska skjuta elefanten?

Det ylar en hund på gatan utanför, det är mitt i natten och jag lyssnar mitt i det overkliga. Det sorgsna och vilda finns överallt, jag finner en trygghet i ylandet. Det är ett vackert ljud, primitivt och uråldrigt och det uppstår långt långt därinne, därinne där allt är blodrött och sant och där det aldrig finns ord.

Jag önskar hundarna ville yla hela natten, ge mig lite ro i allt det där monstruösa svarta. Det är en sån där natt nu igen. Då ångesten klibbar tung och timmarna är oändliga och gråten har stelnat i bröstet och inte hittar ut. Monstret dyker upp och vägrar gå. Man vill ringa någon men vem ska man ringa? Det är ju mitt i natten och man har inga ord på det där otäcka som har hittat en, det sitter en elefant på bröstet och hjärtat slår så ofantligt tungt att det ljuder i hela kroppen. Rädslan förlamar och man önskar att man hellre var död än låg så här. Men vem ska man ringa och väcka? Vad ska man säga? Vem ska komma och skjuta elefanten?

Jag tänker allt oftare på min mamma. Hon dog den sjätte november förra året och har inte blivit begravd ännu. Det har varit en satans lång och kall vinter. Min mamma har stått i en burk på en hylla på ett begravningskontor någonstans längre norrut och tjälen i backen har vägrat vika. Jag grät så mycket innan hon dog. Sen grät jag inte alls. Gick omkring och sa så världsklokt att jag sörjt färdigt. Det hade ju varit så många år med tårar och sorg, år då min mamma förvandlades till någon annan, då hon bit för bit bröts ned, krasades sönder och försvann. Så jag har gråtit, mycket och ilsket, långsamt ibland, jag har gråtit av gammal vana och av trötthet. Jag har gråtit av plötslig rädsla och chock. Jävlar så många tårar det har varit. Så dog hon och tårarna försvann. Jag ställde upp henne på hyllan, låste om henne och stängde av.

Nu börjar bilderna av henne komma tillbaka. Bilder och minnen av henne för länge sedan. Saker hon sagt och saker hon gjort. Efter en hel avstängd vinter börjar min mamma, min verkliga mamma, dyka upp i tankarna. Och jag saknar henne. Jag vill ringa henne och be henne komma och skjuta den här jävla elefanten som sitter på mitt bröst om nätterna. 

Vid ett tillfälle berättade hon om en episod som skrämde mig. Jag tror inte ens den var avsedd för mina öron och hade hon vetat hur rädd jag blivit hade hon nog inte sagt något alls. Episoden handlade om hur hon åkt tåg någonstans. Hur hon plötsligt blivit dålig, fått ett starkt tryck över bröstet och kämpat för att få luft. Hon beskrev hur hon slitit upp en dörr i tågkorridoren, en dörr utåt rälsen. Hon berättade hur hon hängt ut där för att andas, desperat, trots att tåget rusat fram i hög fart. I min femårshjärna förvandlades den här historien till ren och skär skräck. Hur kunde mamma göra något så konstigt? Tänk om hon ramlat ut? Min mor försvann ibland när jag var barn, jag lämnades bort till släktingar och hon försvann i perioder. Man berättade inte för mig var hon tog vägen eller varför och jag blev ensam med alla frågor och farhågor. Berättelsen om tågresan bekräftade min oro om att mamma kanske aldrig skulle komma tillbaka. Hon kunde ju ramla av tåget. Lämna mig ensam kvar.

Som vuxen kommer bilderna tillbaka och jag undrar var hon var på väg och om hon också hade den där jävla elefanten över bröstkorgen? Isåfall förstår jag ju. När man inte får luft gör man vad som helst, till och med hänger ut från ett tåg i full fart. Inget annat spelar ju någon roll. Men min mor är inte här och jag kan inte fråga henne. Men jag funderar och förbannar. Det är så många frågor som börjar komma, bilder som inte får någon förklaring och som tycks dyka upp ur ingenstans.

I perioder av mitt liv har jag närapå slitits itu av en längtan att bege mig av, bara bege mig långt bort och börja om på nytt. Det har känts livsnödvändigt och ofrånkomligt och jag har brutit upp, bränt broar och dragit åstad. Hela tiden trott att det varit en del av mig, på gott eller ont, som jag inte rått på. Som bara funnits där och rivit och klöst inuti. Extra jobbigt blev det naturligtvis då jag saknade medel att ta mig någonstans. Jag minns när jag samlat ihop så mycket mynt i en glasburk att det med nöd och näppe kunde räcka till en bussbiljett till Prag. De sista dagarna räknade jag mynt hela tiden, skulle det räcka nu? När jag äntligen fått ihop en reskassa var tillfället försvunnet och det blev ingen bussresa.

Med åren har jag lugnat mig, till och med trott att den där reaktionen, instinkten att ge sig av, kanske rentav lämnat mig för gott. Bara med en krusning då och då gjort sig påmind och jag tjänar numera mina egna pengar och kan resa i princip var jag vill. Men burken har jag sparat, alla de där kronorna som skulle bli min bussbiljett, finns kvar. Jag behöver påminna mig själv. Varenda gång jag rör vid den där burken brukar jag tänka på Jim Morrison när han sjunger Changeling. Redan i tonåren nynnade jag på de där raderna… I had money, yeah, and I had none. But I never been so broke that I couldn’t leave town…

Mor lämnade alla oss ungar och försvann. Jag vet inte vad hon letade efter och jag har under många år totalt glömt bort det hela. Men det dyker upp små fragment allt oftare och det är kanske så det ska vara. Man måste lägga pusslet, sitt eget pussel. Det är en helvetes massa bitar och en helvetes frustration. Speciellt när man inte vet hur bilden ska se ut.

Så får jag samtalet om jordfästningen. Rösten i örat, orden. Jag ska nog inte komma, väl? Det där tar andra hand om. Jag ska inte komma. Det är ju bara en tio minuters ceremoni. Det är för långt att resa. Avslutet som blir definitivt. Det som jag väntat på. Värjt mig inför. Inte bara slutet på min mors liv utan det där andra. Den där familjen som aldrig varit någon familj. Den där flocken som varit skingrad för länge och saknar band. Mitt långvariga eländiga behov av dem och deras långvariga eländiga brist på detsamma. Jag ska väl inte komma, vad? Det är ju ingen idé. Och jag faller in i avståndstagandet och säger nej, det är ju ingen idé och så lovar jag att skriva under de där pappren och så ska jag väl ha det så bra med mitt liv och jag säger ja… och så tar orden slut.

Den där pusselbilden. Hur man tror man vet hur den ska se ut och hur man hela tiden inser att man har fel. Man har fel igen och igen. Får börja om på nytt, hitta bitar att passa in.

Jag ligger mitt i natten och tuggas av ett  tungt grått ångestmonster och längtar efter att hundarna ska yla utanför på gatan igen. Så jag kan yla med dem. Jag vill finna den där flocken där jag också har en plats, dit jag hör till.  Då ylar jag gärna hela natten. Utan ord.

Kriminaliteten får ingen att reagera?

Än en gång slår mina bloggläsare mig med häpnad. Jag antyder ett kriminellt förflutet som förfalskare men inte tusan reagerar någon. Näää då, ni rimmar lydigt som en skock barnungar på dagis när jag ber er men ingen så mycket som viskar frågan: Men vad gjorderu då? Harusutti inne eller?

Troligen beror denna nonchalans på att ni alla är hardcore criminals själva. Min lilla blygsamma förfalskarbana står sig slätt mot er vapensmuggling, omfattande häleriverksamhet och fläskiga torpedbusiness. Så jag lägger locket på  för framtiden. Bäst så, man vill inte verka klen och frireligiös i det här gänget.

Inatt när mina partyknarkargrannar (de där som sitter med i bostadsföreningen här) härjade som värst roade jag mig med att spinna en historia om dem. Mutta Råkost och hennes sambo Kurre Knubbröv och alla deras extatiska och högljudda speedpolare som inte vet att vanlitt fölk sover nattetid och arbetar dagtid, åtminstone mitt i veckorna. Men Mutta Råkost och Kurre Knubbröv är inte vanlitt fölk, de är från ett annat planetsystem.

De där historierna jag låg och spann ihop hade alla rejäla inslag av billig splatterfilm. Mutta Råkost och hennes kropp skändades brutalt då delar av henne försvann ned i en slurpande råkostcentrifug modell större – som jag i tankarna själv hade monterat ute på gården – och hennes sambo Kurre Knubbröv, den lille obehaglige i ljusblå kavaj som ser ut som ett fruntimmer över rumpan – sprättades upp enligt min egen hemmagjorda schematik där tarmarna skulle läggas i vissa ockulta mönster. Framåt fem imorse tystnade de. Då var det nästan dags för mig att kliva upp. För säkerhets skull återupplivade jag den då döde Knubbröv en sista gång bara för det sadistiska nöjet att återigen få sprätta upp honom, denna gång med machete. En kvart innan väckarklockan ljöd avslutade jag det hela med att bestämt krossa huvudet på Mutta Råkost som om det vore en vattenmelon. (Det ÄR en vattenmelon, come to think about it).

Jag lider av undertryckta aggressioner och jag undrar just hur länge de ska vara undertryckta. Jag tycker mer det känns som ett övertryck i kroppen, jag? Någon som vet närmre?

I eftermiddag ska jag ha ett samtal med grillpojks-specialisten. Visste han vad som väntade skulle han inte ringa mig. Då skulle han snabbt som blixten lägga in om semester och dra till andra breddgrader.

Hela tiden har jag ”Lucky Jim” på repeat i huvudet. Debbie Harry tolkar Jeffrey Lee Pierce. Visste ni förresten att Jeffrey var ordförande i Blondies fan club en gång i tiden? Det är lite rart. Jag har styckmördat hela natten till tonerna av ”Lucky Jim”. Imorgon ska jag söka hjälp. Eller åtminstone försöka få tag i en ny frisör. Fan, så jag ser ut i håret. I min stora ugn just nu: en fiskgratin och tre ihjälslagna byggnadsarbetare.

Go’ weekend, säger alltid mina danska kollegor. De börjar säga detta redan vid 10-snåret på förmiddagen, varje fredag. Go’ weekend. Varför den ska vara så go’ vet jag inte. Men Mutta Råkost och Kurre Knubbröv skulle nog instämma. En go’ weekend börjar redan torsdag e.m. och varar till tisdag morgon ungefär. Jag kanske också skulle börja knarka? Bli lite go och fin? Extatiskt glad och totalt utan sömn- och matbehov? Totalt utan anständighetskrav?

Varenånsomsanåt?

Gasa och blogga!

Nej, nu börjar det bli läskigt. Varenda gång man kommer in här sedan ett par dagar möts man av den där råjalistgrabben. Hos mig! Petite Bleu – som inte är ett dugg råjalistisk! Enda boten är att blogga nya inlägg, få ned grabben några snäpp på sidan så man möts av nya vackrare vyer. Håller ni inte med?

Ligger jag i kanske han är borta från skärmen om ett par dagar. Men då får jag som sagt ligga i.

Jag hade hellre legat i sängen.

Eller legat i gräset på kära ön i tjugo graders värme, med skränande fiskmåsar vid horisonten. Allt medan havsglittret bombarderade ögonen och sinnet. Oh la la. Pillat naveln, varit cool och känt mamma jordklots stadiga puls under skinkorna.

 -Jag kände mamma jordklots puls under skinkorna, förstår du.

- Men hela byxarslet har ju spruckit, Holger?

Har ni satt tänderna i Marabous nya tvåhundragrammare än? ”Passion” heter den och innehåller följaktligen passionsfrukt och chili. Det är en parfymerad historia, den håller hyfsat för en bit eller två men blir lätt äcklig efter ett tag. För söt. Chilin lyser med sin frånvaro. Mjölkchoklad ska vara mjölkchoklad. Ska man ha snajdiga smaksättningar ska man kräma på med kakaohalten också – annars blir det lätt en sockrig fjantmesyr. Som en tanttidning med kungligheter som låtsas att den är The Herald Tribune eller nåt. Om nu The Herald är så jädra märkvärdig då – men ni hajar.

Som sagt, här gäller det att blogga på för allt vad tygen håller. Råjalistgrabben ska ned några knäpphål till.

Egentligen borde jag jobba. På riktigt alltså. Men det gör jag, det gör jag.  Just nu tänker jag på jobbet, och det är också ett slags arbete. Jag ska åstadkomma en rubrik, finna ord som rimmar på Delight. Ja, det är till nån trycksak. Fråga inte så mycket. Finns det några svenska ord som rimmar på Delight? Iså fall, kom med dem snabbt. Nej, fajt kan jag inte använda. Det passar sig inte. Men det får gärna ha anknytning till sommaren. Så, nu fick ni något att bita i. Utan chili.

Mera uppdateringar från mitt rafflande blå lilla liv? Tja, hantverkarna gör som hantverkare gjort i alla tider. Lyser med sin frånvaro. Men jag har en plåtslagare in action idag, det ska erkännas. Han låter mycket och jag tänker inte bjuda på kaffe. Han skulle varit här för tre veckor sedan så kaffefristen har löpt ut för länge sedan. Nu ska han bara slamra färdigt och sedan gå hem. Inget socialt finlir här inte. No way! Do your thing and disappear, man!

Har precis suttit i en sån där telefonkö för att få tag i en av vitrockarna. En specialist, minsann. Jag blev rätt glad när jag fick reda på att jag 1) dels skulle till en specialist 2) specialisten ifråga hade ett väldigt judiskt namn. Ja, jag såg genast framför mig en trygg äldre man med lugn och klok blick, grått skägg och fast hand. Min alldeles egna judiska läkare. En trygg farbror som skulle lugna mig, ha en pillemarisk glimt i ögat men ändå vara barsk nog att hålla mig på mattan och inte hispa till’et för mycket. Jag har såna där fantasier om äldre judiska män, förstår ni. För mig står de som symbolen för Trygga Läkare Av Den Gamla Stammen.

Så vad gjorde jag? Jag googlade namnet innan vi skulle träffas. Tänkte att han säkert hade en massa goa referenser från tidigare tacksamma patienter som skulle hylla honom till skyarna. När det första som kom upp var en massa grillparty-bilder från facebook tänkte jag bara: det kan ju omöjligt vara han? Det där är ju bara en pojkvasker.

Jag skulle ju till en SPECIALIST, gu’bevars, inte nån nyutexaminerad sprallig fan som lattjade vid grillen i badbrallor på facebook for the whole world to see.

Men vem möttes jag av när jag kom in på sjukan? Jo, grillkillen. Dock i vit rock. Men vad spelade det för roll, det enda jag hade på näthinnan var bilden av honom, lite halvtoppad och svettig, i badbrallor vid en grill!

Bilden av den gamle, trygge judiske farbrorn försvann med ett POFF!

Fy fan, det borde vara förbjudet i lag att hänga ut sig på internet när man är läkare. Det gäller även advokater, snutar, all slags vårdpersonal och en del andra yrkeskategorier. Man vill liksom INTE VETA vissa saker om folk som ska ta hand om, ställa till rätta, fixa och dona och vad det nu kan röra sig om.

Grillpojken satte sig tre meter ifrån mig inne på sin jättelika mottagning och ropade frågan hur jag mådde?

Jag stirrade ett slag och ropade sen tillbaka: Ja, vad fan tror du? Grillat nåt på sistone eller?

Nej, det gjorde jag naturligtvis inte. Men jag borde ha gjort det! Nästa gång ska jag fråga honom! Ropa tvärs över det där stora vita golvet. Pojkvasker!

Nämen, vad ser jag? Råjalistgrabben, ännu  en pojkvasker, börjar halka längre ned på sidan nu. Så skönt. För er som läser i feeden och inte på själva besöksidan så … ja, vad tänkte jag säga nu? Jag vet inte. Äh, skit i det. Det här blogginlägget är s.k. automatisk text, jag bara skriver utan att tänka men jag ser i alla fall ut som om jag arbetar och det kan ju bara vara ok. Dessutom är väl bloggen också ett slags arbete, eller hur?

Igår kom jag på att jag skulle skriva ett inlägg om min kriminella bana. Det ska jag försöka komma igång med lite senare. För jag har nämligen varit kriminell. Jodå, förfalskare. Det hade jag glömt bort men blev påmind när jag läste Vallgrens roman om Kunzelmann. Det slog mig att även jag fuskat i branschen. Joråsåatt… Vi får väl se om jag kommer ut ur krimgarderoben och chockar skiten ur er fina, laglydiga medborgare. Någon gång. Kanske. Eventuellt.

Men man måste ju tänka på imagen också… Den blå imagen. Den lilla blå imagen. Apropå (i)mage, min mage har det blivit mer av. Skulle knäppa brallorna imorse när det fattades sisådär tre fyra centimeter bralla! Mycket märkligt. Tja, jag får väl ta upp det med han den där SPECIALISTEN! Kanske kan han rekommendera nån grilldiet. Vad tramsig jag är. Nå, hur går det? Har nån kommit på något bra rim till Delight ännu? Kan ni snabba på lite? Jag har inte tid att sitta här hela dagen och prata goja, jag har ett viktigt arbete att utföra!

Förresten, var tog plåtslagaren vägen? Nu står han i ett hörn intill väggen och snackar i sin mobiltelefon. Han ser skum ut. En skumtomte. Han finns säkert på facebook i badbrallor, med fylleflin utsmetat över hela sig. Det är tur jag inte vet vad han heter. Så slipper jag googla. Varför googlar jag så mycket på allt och alla? Nyfiken i största allmänhet? Extremt kontrollbehov, skulle min psykolog sagt. Jag säger ingenting jag, som ni märker. Inte ett ord. Inte jag inte. Jag vet när jag ska hålla truten.

Peter for prince?

Nämen, Barlach! Vad har du gjort? Kolla här och jämför sedan med bilden nedan! Det är grejer i görningen, folks. Inget snack! 

 Barlach wannabe?

Huvudbry

Konstaterar bekymrat att jag ser ut som David Cassidy gjorde 1974. Ja, i håret alltså. Men så går det när ens frisör får för sig att vara barnledig i hundra år. Varför ska folk skaffa barn när de istället kan klippa till mig?