Lunchdags

De där jxd£d#ffaeoförbzq34£€£fsd03 byggjobbarna… de ska man väl kunna göra stuvning på också? Jag menar, det är ju strax lunch?

Kaos är granne med Gud?

I Lilla Blå Bloggens allra första inlägg skrev jag att mitt kök liknade en låt av Tom Waits. Det var då bloggen och jag vinglade ut som kalvar på grönbete i cyberspace, då för snart tre år sedan.  Nu vet jag inte vad Tom Waits skulle sagt om mitt kök idag men jag ger er en snabb skiss, okay?

Jag hukar över mitt köksbord, belamrat med två datorer, en halvmeter stor hare av choklad som flinar liderligt mot mig i en genomskinlig plastburk, jag har två uppstoppade fåglar som ligger på tvärsan strax bredvid min vänstra armbåge. De samsas med en boktrave där ”Kunzelmann & Kunzelmann” tronar – just påbörjad. Bredvid böckerna en mindre trave av diverse cigarill- och cigarraskar. Bredvid askarna en gammal syltburk modell större fylld med mynt. Intill mynten min bordellampa från Wien. Under lampan en naken man, snidad i trä. Mot väggen ståtar även några såna där ryska gummor i trä bredvid en nyinköpt lampskärm som så småningom ska hamna i sovrummet. Bakom mikron har jag lyckats skjuta in en tjock rulle konstaffischer. På den ena köksstolen ligger en pläd, en tröja, en jacka och en ryggsäck. För säkerhets skull liksom. Diskbänken är belamrad med porslin och pillerburkar. Under köksbordet har jag lyckats fösa in några kassar med diverse viktiga papper att gå igenom vid tillfälle samt tre skokartonger och ett par antika snörkängor från förrförra århundrandet. Jag har även lagt min munspray med vaniljsmak intill. Tja, vad mer… Ovanpå frysen tronar ett gäng tomma absintheflaskor som jag inte kan förmå mig till att slänga därför att de är så snygga! Där står även en burk med målarpenslar, en hushållsrulle och en trasig kaffekanna från mormor och tidigt 1900-tal. Två par apelsiner har rullat ut på spisen.

Är det här normalt hemma hos mig? Nej, eller jo… Sedan ett par tre veckor är det normalt, men just ikväll är det riktigt hygge, som dansken skulle sagt. Jag försöker som bäst att packa ihop ett vardagsrum och ett sovrum så gott det går och därför har diverse bråte hamnat i köket. I köket ska även jag få plats – är det tänkt. Köket ska nu vara mitt kontor och mitt vardagsrum i dagarna två. Jag har ungefär två kvadratmeter golvyta att svänga loss på. Haja nu att vi snackar cozy living – NOT!!!

Imorgon kommer de, hantverksligan; Gubbarna Gul, Gubbarna Hiss och Gubbarna Borrmaskin. De inträder i mitt hem i arla ottan om allt går enligt planeringen. Jag har fortfarande lite kvar att göra ikväll. Dammet yr. Jag är skitig. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer. Man lyfter på en sak och finner tre nya saker. Hur är det möjligt? Men jag ska få en renovering och det ska väl bli bra? Jag travar runt bland kassar och bråte och mumlar mitt mantra: Det blir bra, det här,  oj vad fint det kommer att bli när det är färdigt, det ska bli så skönt… Jag lyckas inte helt övertyga mig själv. Jag skulle behöva en Tom Waits istället. Då, då skulle det bli cozy living.

Imorgon ska jag tillbaka till min terapeut, för första gången på två och ett halvt år. Det ska bli skönt. Själen har börjat krackelera, ser ni, och måste limmas i skarvarna. Så nu vet ni det. Och mina uppstoppade fåglar ligger och stirrar mot mig, den flinande chokladharen stirrar på mig och själv så… tja, jag behöver Tom Waits. Här kommer han. Han sjunger att Gud är bortrest i affärer. Men Kaos är hemma. Hemma hos mig. Inuti mig.

En pärla för mig

Ibland ramlar det ned en pärla i handen någonstans ifrån. Den här kom till mig väldigt oväntat men aj så vacker.

När jag sedan letar info om denna för mig okända dam rullar det upp en historia om hur hon som cyklande 19-åring var inblandad i en trafikolycka, låg på sjukhus ett år med huvudskador och brutet bäcken. Hon tappade närminnet och för en tid även talförmågan. Fick tipset om musikterapi och började lära sig spela gitarr liggandes på rygg i sjuksängen. Började hitta på ord för att sjunga, öva talförmågan. Idag turnerar denna 25-åring världen runt, med sin käpp, sin gitarr och musik som får hjärtan att smälta. De där bilderna där hon bär mörka solglasögon är inte enbart för att se jazzcool ut, hon lär vara extremt känslig för ljus efter olyckan. Melody Gardot, ladies and gentlemen. En pärla som sagt.

Rufus naken

Enligt en av de svenska kvällstidningarna är det här bilden av nakenråttan Rufus. Glo en gång till, tänk bort öron och ben. Ja, jag säger inget mer…

Surt sus i säven

En totalt värdelös dag går mot sitt slut. Det borde ju vara skönt. Kroppen känns som den gått genom en cementblandare, Grabbarna Hiss har fört mer liv än någonsin, hela hemmet ska stuvas om och buntas ihop som en stack ved inom några dagar p.g.a. renoveringen. Jag borde uppleva vårfröjd de luxe med tanke på utomhustemperaturen men ärligt talat känns det mest torrt och bajsbrunt i lilla själen. Som sagt, en totalt värdelös dag och inte har jag något att blogga om heller.

Men jag kan se Casino med Robban de Niro. Så då gör jag väl det då.

 Casino – alla får sura.

Påvert

”Påvert” låter litegrann som en korsning mellan Påve, Povel och Evert. Men de gossarna skippar vi nu, vad jag egentligen ville säga var att det kan bli lite påvert med mitt bloggskrivande en liten tid. (Men det har ni säkert redan märkt?) Hade jag energi och tid så skulle jag både skriva min egen blogg och läsa era bloggar. Men just nu får jag hushålla lite med krafterna. De är lite vingliga, ser ni, och de ska räcka både till försörjningen och den byggarbetsplats mitt hem förvandlats till. Förhoppningsvis blir det ordning på torpet snart. Okay?

Ett nytt jag?

Skam den som ger sig. Jag skippar det vanliga och tar till nya, djärva grepp. Med denna magiska, handsydda specialare kanske man kan få bättre ordning på tillvaron? Visst är det väl värt ett försök?

Ser ni mig på stan så kan ni ju heja…

Den inre skräckkammaren

Jag har aldrig gjort det förr, aldrig sett mig själv på insidan. Kanske är det en häftig upplevelse för gravida att ligga där och kika upp på en skärm och vänta på  bilden av en annan människa. Jag tyckte det var obehagligt, som en svartvit skräckfilm. Jag vågade knappt titta. Och när jag kikade så begrep jag inte vad fan det var. Motorvägar? Konstiga hål? Men det kanske är annorlunda om man väntar på bilden av en annan människa än om man väntar på besked om något som inte ska vara där. Jag antar det. Jag vet inte. Jag vet inte någonting längre. Allt är ojämnt och skaver, inget är som jag trodde och nu vill jag bara sova och vakna och veta att allt är bra igen. Kan allting inte bara få vara bra? Varför är allt så förvirrat? Varför är jag en sån liten flugskit?

Nej, jag fick inget svar idag heller.

Sjuktransport – lite sexigare?

Ibland förvånas jag. Åker förbi en ambulans som har texten ”liggande transport” längs sidan. No shit, Sherlock? Varför inte pimpa kärran lite? Släng upp en ny dekal: ”Alla får ligga”!

Dagens danska pärla

Kukkuk.

Bruges i forskellige børnelege for at tiltrække nogens opmærksomhed. Alltså, på ren och skär svenska: tittut!

Så kukkuk på er allesammans. Det är dags att komma fram nu, hörni.

Dagens Pål Pommac

 Idag kallade Pål Pommac sig själv eftergymnasial besparingsåtgärd.

Han lockar och pockar

Han lockar och pockar, han den där Helgen. ”Kom ut nu”, säger han. Jag försöker gömma mig. Vem har tid att hångla med Helgen när man har arbete upp över öronen? Jag vet hur det slutar om jag ger efter, Helgen bjuder på rödvin och jag glömmer mig. Innan jag vet ordet av ligger jag där utan kläder och flinar mot taket när Måndag plötsligt sliter upp dörren. Jag måste behärska mig. Vara en god protestant. Eller vad det nu heter.

”Kom nu”, säger han med sin lenaste stämma. ”Kom så hittar vi på  nåt bus…”