Jag har käkat mitt eget snor i en vecka, öronen har bågnat så att jag när som helst väntar mig att små sparrisknoppar ska dyka upp ur hörselgången. Det har varit och är fortfarande tröttsamt. Nej, jag har fortfarande inte fått fatt i någon ny nasseläkare men jag förstår att ni väntar med spänning. Jaså, inte? Nåja, skit samma. Ni kan låtsas. Men jag har legat här, på mitt sjukläger, ångat i feber och leda och tänkt på Holberg. Vilken kille han var! Född i Bergen i slutet av 1600-talet, föräldralös i tioårsåldern. Kom från en familj med stålar. Men så skedde något, Bergen brann ned och Holberg hamnade på universitet i Köpenhamn. Jaha, tänker du. Vaeremederå? Tja, inte vet jag. Tänk på att jag är lite krasslig. Jag kanske inte alltid vet vad jag yrar om men även yran har sin plats och snart är det vår. Det vet jag för just nu regnar det och det tar jag som ett slags tecken. Jag ser tecken överallt. Kanske är det täcken, kanske borde jag återgå till horisontalläge. Jag vet inte, jag kan bara inte sluta tänka på Holberg.
Holberg blev så jäkla fattig så det begriper man knappt. Men han studerade som attan. Och började skriva böcker. Tog nån slags teologisk examen. Jobbade som informator. Det där sista kan översättas med lärare. Sen föreläste han. Och blev professor. Men inte fan fick han några stålar. Det var sura tider för Holberg, inga pengar till käk, fruntimmer och inköp av salongssoffa. Men han verkar ha gett järnet som en slags frilansare. Kreativ som attan. Skrev böcker i flera slags ämnen, lärde sig italienska och latin och engelska och fan vet allt. Men framför allt GICK HAN! Karlen hade så ont om stålar att han fick GÅ om han skulle någonstans. Och det skulle han. Holberg travade på härsan och tvärsan över hela Europa. Ibland gick han till Amsterdam, vidare till Antwerpen och så – en gång – tog han båten till Bryssel!
Jodå, han kunde kosta på sig, tydligen. Någon enstaka gång. Själv blev jag erbjuden en slags fortbildningskurs i Bryssel för inte så länge sedan. Kruxet var bara att jag skulle flyga ned med kort varsel. Sist jag satt på ett plan fick jag sådan rå ångest så det begriper ni inte. Jag tackade nej till kursen och fick the silent treatment av chefen i tre veckor. Ibland vill de bara se ens tunga hängandes utanför käften som hos en tacksam schäfer. Kanske skulle jag ha erbjudit mig att gå till fots?
Men Holberg gick till Paris och så vidare ned till Italien. Sen gick han över Alperna och hem till Danmark. Jag begriper inte riktigt det där. Han gick och gick för att han inte hade några stålar och flyget inte var uppfunnet, men vad åt han? Var bajsade han? Var sov han? Hur bär man sig åt när man går tvärs över Europa utan en spänn på fickan? Jag önskar jag kunde fråga honom. Jag har legat här och funderat på Holberg och hans enastående kreativitet och tåga. Karln skrev ju inte bara Jeppe på Berget, han fullkomligt pumpade ut böcker och pjäser i en vansinnig takt. Var det lättare att skriva böcker på 1700-talet? Fan, de hade ju inte ens datorer! Holberg gick till Genua, jag orkar inte ens gå till posten…
Jag minns inte siffrorna exakt men jag har för mig att medellivslängden kring mitten av 1700-talet låg kring sisådär 37-40 år. Skjut mig inte om jag har fel, men jag har för mig att det var något sånt… Men Holberg – ja, ni hajar jag är lite begeistrad över karln – han levde tills han blev 70 bast! Det bevisar väl bara de där teorierna om hur viktiga de första levnadsåren är (han föddes in i en rik familj och fick nog fett med sötemjölk de tidiga åren) och så hur viktigt det är med motion!
Med tiden blev det dock klirr i kassan för Holberg och en adelstitel och lite kärvänligt killekill från danske kungen. Uthållighet lönar sig alltså. Han gick till historien som den man som skrev komedi för teater direkt på danska. Inga franska omvägar, trots att vägarna flera gånger gick till Paris. Nej, fanken, jag kan inte sluta tänka på Holberg. Snubben gick hundratals och åter hundratals mil. Fattig som en kyrkråtta, envis som en kackerlacka. Vad hade han för skor? Herregud, dåtidens SKOR… Jamen, ni har ju sett på gamla tavlor vilka pjucks folk hade på den tiden?
Men han lär ha varit sjuk ofta, det är sant. Jag är också sjuk. Men jag kanske skulle ta och gå ned en sväng till Amsterdam? Kolla om jag fortfarande hittar nere i Jordaans kvarter sedan min egen lusfattiga tid där på 90-talet. Stan där jag fann en vansinnigt vacker norsk konstnär som av en slump. Samma konstnär som jag idkade intimt med intill en fotbollsplan någonstans i Danmark senare. Tills vi blev avbrutna av en hoper ungar och en fotboll. Ja jädrar, då var det sommar och fåglarna drillade. Man var ung och spänstig både här och där. Man hade lätt kunna gå över Alperna för ett ligg. Sa jag att han var vacker?
Men Holberg, Holberg… jag kan verkligen inte sluta tänka på Holberg. Det liksom viner i blodet och knastrar i skallen. Jag måste fått feber igen. Bäst att svälja en klunk vinäger och lägga sig raklång.
Holberg slutade till sist att vandra, satte sig som staty, visade skrevet och blev väldigt grå i ansiktet. But what a man, what a man, what a mighty big man!
Vilken gubbe! Vilken karl!
Du skulle kunna fråga Loll om tips om att kunna gå som Holberg … hon är bra på det. Att gå härsan och tvärsan. Och långt. Utan pengar. Jag vet inte vad hon hade för skor. Inga Holberg-pjuck så nog är karl´n beundransvärd allt. Jag har också tänkt tanken som du tänkt. Hur sjutton hann folk? I och för sig var det mest manfolk som hann, men ändå?
Du sa inte att “han” var vacker … som du skulle kunnat gå över Alperna för … men ändå … Och du, du verkar “kvicknat till” så nu får det bli nya tag att försöka få tag på en “ny nasseläkare” … måååste det vara ett svin? menar du. Kanske blir det svårare då … att hitta nån.
Kram på dej och alltid kul att höra från dej om man så säger. Roligt också att få en uppfräschning av bekantskapen med Holberg,
Tänkte faktiskt på Loll inatt när jag skrev. Enastående fruntimmer! Jag följde hennes vandringsblogg med stort nöje och kan fortfarande fundera över vad hon gjorde och vad hon beskrev.
Jo, han var vacker och från Nordnorge. En sån där med pensel i näven, du vet. Farliga grabbar.
Nej, läkare behöver inte vara svin. Jag skulle gärna vilja träffa någon som inte är ett svin. Men jag vet inte när det skedde sist. Jakten går vidare.
De som överlevde barnåldern blev nog lika gamla som vi blir idag, åtminstone hittar jag massor av förfäder på 1600- och 1700-talen som blev över 70.
Att gå tar ju tid, hur planerade man det? “jag är väl framme om 5-6 veckor sådär”. Sen fanns det väl inte så säkra kartor och inga vägskyltar och man pratade väl inte samma språk heller? Eller var det precis det man gjorde?
Jag läser skräpromanen En värld utan slut av Ken Follet just nu. Där går det genom Europa trots att det pågår krig och skövling.
Vilket röj! Lagom till morgonkaffet…
Nu kan inte jag heller sluta tänka på Holberg. Och det är ju bra. Då har min hjärna något att göra medan jag skurar duschen.
“Gno-o-o… vad en liten gumma kan gno-o-o”
spännande. jag kände en Holberg en gång. undrar om dom var släkt? han var ganska lat i och för sig. ja ja.
Själv kom jag att tänka på Holbergs platte…
Klart du ska återse Amsterdam. En härlig stad och vem vet. Vem vet vem du möter…
Det känns som om jag kanske är släkt med Holberg… sjuk ofta, går jävligt långt, lite pengar. När kommer adelstiteln? När blir man erkänd? Never antagligen. Men spelar roll. Att gå är bra och livgivande, det var säkert ännu lättare då, folk var mindre fientligt inställda. Tror säkert att de öppnade sina dörrar för Holberg, lät honom sova i stall och uthus och inomhus och bröt sitt bröd och delade sitt vin med honom. Han kom säkerligen med uppfriskande historier ur sina digra vandringar… sådana som är värda både bröd och sovplats./Loll
Du, kickan.
Ser att du har huvudet på skaft även när du ligger nerbäddad i sjuksäng.
Underbar läsning, jag klappar händer!
Vilken man till karl och vilken pung, jösses.
Nu åker rödtjutet fram – skål Lilla Blå!
/Marie