Jodå, jag fann ett par av dem. Vem han i mitten är vet jag inte och jag tror inte jag vill veta. Det räcker gott och väl att vara släkt med honom till höger och honom till vänster. Farbror Gösta. Kusin Oliver.
Fyllon!
Månadsarkiv: februari 2010
Farbror Gösta, var är du?
Men vad tusan hände med gubben? Ligger han mumifierad nere i matkällaren och beblandar sig ohemuliskt med potatisen? Uppfinner han mystiska livselixir på sin hemliga kammare? Varför har vi inte fått en stjärnprognos på evigheter? Vad fanken händer? Varför är det ingen ordning på Lilla Blå Bloggen? Och Kusin Oliver, vem minns honom? Karln som satte sig på lökarna, piskade upp sina flickvänner i akrobatiska övningar och drabbades av vampyrhönan när han körde motorcykel? Och Kusin Olivers fars Enar, den där fläskige gubben som diggade Bootsy Collins och att klämma Lilla Blå på brösten på lördagarna och sedan ha mage att kalla det gymnastik? Var tog de vägen allihop?
Jag beger mig ut i vinternatten och letar. Okay?
Jöbba, jöbba, jöbba
Tillbaka i trälselen igen. Ca 10 000 ord till i början av nästa vecka. Det fixar jag väl? Nej, de frågar inte om jag fixar det, de säger bara ”här har du, deadline då och då. Sätt igång!” Så jag sätter igång, men blir hela tiden avbruten av små saker som måste fixas NU och ”inte tar mer än några minuter men det är så bråttom, feståru” och så visar det sig att de där småsakerna tar timmar att fixa och vips har halva fredagen gått. Här sitter jag nu, med de där knappa 10 000 orden som jag ännu inte börjat skotta runt i. Vad ska ni göra i helgen då, party animals?
Jag kan inte sluta tänka på Holberg
Jag har käkat mitt eget snor i en vecka, öronen har bågnat så att jag när som helst väntar mig att små sparrisknoppar ska dyka upp ur hörselgången. Det har varit och är fortfarande tröttsamt. Nej, jag har fortfarande inte fått fatt i någon ny nasseläkare men jag förstår att ni väntar med spänning. Jaså, inte? Nåja, skit samma. Ni kan låtsas. Men jag har legat här, på mitt sjukläger, ångat i feber och leda och tänkt på Holberg. Vilken kille han var! Född i Bergen i slutet av 1600-talet, föräldralös i tioårsåldern. Kom från en familj med stålar. Men så skedde något, Bergen brann ned och Holberg hamnade på universitet i Köpenhamn. Jaha, tänker du. Vaeremederå? Tja, inte vet jag. Tänk på att jag är lite krasslig. Jag kanske inte alltid vet vad jag yrar om men även yran har sin plats och snart är det vår. Det vet jag för just nu regnar det och det tar jag som ett slags tecken. Jag ser tecken överallt. Kanske är det täcken, kanske borde jag återgå till horisontalläge. Jag vet inte, jag kan bara inte sluta tänka på Holberg.
Holberg blev så jäkla fattig så det begriper man knappt. Men han studerade som attan. Och började skriva böcker. Tog nån slags teologisk examen. Jobbade som informator. Det där sista kan översättas med lärare. Sen föreläste han. Och blev professor. Men inte fan fick han några stålar. Det var sura tider för Holberg, inga pengar till käk, fruntimmer och inköp av salongssoffa. Men han verkar ha gett järnet som en slags frilansare. Kreativ som attan. Skrev böcker i flera slags ämnen, lärde sig italienska och latin och engelska och fan vet allt. Men framför allt GICK HAN! Karlen hade så ont om stålar att han fick GÅ om han skulle någonstans. Och det skulle han. Holberg travade på härsan och tvärsan över hela Europa. Ibland gick han till Amsterdam, vidare till Antwerpen och så – en gång – tog han båten till Bryssel!
Jodå, han kunde kosta på sig, tydligen. Någon enstaka gång. Själv blev jag erbjuden en slags fortbildningskurs i Bryssel för inte så länge sedan. Kruxet var bara att jag skulle flyga ned med kort varsel. Sist jag satt på ett plan fick jag sådan rå ångest så det begriper ni inte. Jag tackade nej till kursen och fick the silent treatment av chefen i tre veckor. Ibland vill de bara se ens tunga hängandes utanför käften som hos en tacksam schäfer. Kanske skulle jag ha erbjudit mig att gå till fots?
Men Holberg gick till Paris och så vidare ned till Italien. Sen gick han över Alperna och hem till Danmark. Jag begriper inte riktigt det där. Han gick och gick för att han inte hade några stålar och flyget inte var uppfunnet, men vad åt han? Var bajsade han? Var sov han? Hur bär man sig åt när man går tvärs över Europa utan en spänn på fickan? Jag önskar jag kunde fråga honom. Jag har legat här och funderat på Holberg och hans enastående kreativitet och tåga. Karln skrev ju inte bara Jeppe på Berget, han fullkomligt pumpade ut böcker och pjäser i en vansinnig takt. Var det lättare att skriva böcker på 1700-talet? Fan, de hade ju inte ens datorer! Holberg gick till Genua, jag orkar inte ens gå till posten…
Jag minns inte siffrorna exakt men jag har för mig att medellivslängden kring mitten av 1700-talet låg kring sisådär 37-40 år. Skjut mig inte om jag har fel, men jag har för mig att det var något sånt… Men Holberg – ja, ni hajar jag är lite begeistrad över karln – han levde tills han blev 70 bast! Det bevisar väl bara de där teorierna om hur viktiga de första levnadsåren är (han föddes in i en rik familj och fick nog fett med sötemjölk de tidiga åren) och så hur viktigt det är med motion!
Med tiden blev det dock klirr i kassan för Holberg och en adelstitel och lite kärvänligt killekill från danske kungen. Uthållighet lönar sig alltså. Han gick till historien som den man som skrev komedi för teater direkt på danska. Inga franska omvägar, trots att vägarna flera gånger gick till Paris. Nej, fanken, jag kan inte sluta tänka på Holberg. Snubben gick hundratals och åter hundratals mil. Fattig som en kyrkråtta, envis som en kackerlacka. Vad hade han för skor? Herregud, dåtidens SKOR… Jamen, ni har ju sett på gamla tavlor vilka pjucks folk hade på den tiden?
Men han lär ha varit sjuk ofta, det är sant. Jag är också sjuk. Men jag kanske skulle ta och gå ned en sväng till Amsterdam? Kolla om jag fortfarande hittar nere i Jordaans kvarter sedan min egen lusfattiga tid där på 90-talet. Stan där jag fann en vansinnigt vacker norsk konstnär som av en slump. Samma konstnär som jag idkade intimt med intill en fotbollsplan någonstans i Danmark senare. Tills vi blev avbrutna av en hoper ungar och en fotboll. Ja jädrar, då var det sommar och fåglarna drillade. Man var ung och spänstig både här och där. Man hade lätt kunna gå över Alperna för ett ligg. Sa jag att han var vacker?
Men Holberg, Holberg… jag kan verkligen inte sluta tänka på Holberg. Det liksom viner i blodet och knastrar i skallen. Jag måste fått feber igen. Bäst att svälja en klunk vinäger och lägga sig raklång.
Holberg slutade till sist att vandra, satte sig som staty, visade skrevet och blev väldigt grå i ansiktet. But what a man, what a man, what a mighty big man!
Sorry
Fortsatt sjuk. Återkommer.
Dip utan chips
Så dippade jag ned i det svarta hålet. Har haft en sån där eländesdag med värk i hela kroppen och gråt, gråt, gråt. Varför i herrans namn kan jag inte vara en sån där som tror att allt ska ordna sig? Varför ska jag nödvändigtvis måla fan på väggen också – som om det inte räckte med det som är? Jag blir så less på mig själv. Och imorgon går världen under. Eller i övermorgon.
Mest troligt är att jag ligger under täcket och skäms för såna här banala inlägg.
Ja, ja.
Förlåt… Eller vad fan…
Wienerballader
Han lär hela livet varit rädd för att träffas av blixten och dö. Men det gjorde han inte. Jo, han dog men inte av blixten. Dock träffades han i huvudet av en nedfallande gren mitt på Champs-Elysées i Paris och föll död ner. Vissa källor säger att han var 36 år, andra 37. Det kan väl vara detsamma, men vilket sätt att lämna in? När det blåser i Paris, då jädrar blåser det. Uppenbarligen. Men innan han hamnade i blåsväder (ja, den var dålig) så hann han med att skriva ett antal böcker och pjäser, den gode Ödön Horvath, och ”Wienerballader” är en av dessa pjäser. Den såg jag häromkvällen eftersom det en längre tid ryckt i min teatertarm och jag lockades av ord som ”sent 20-tal”, ”Wien”, ”melankoliskt och rått folkstycke”…
Det blev en go och smaskig afton; när man är utsvulten och serveras en tajt och delikat föreställning med svart humor, en viss charmant patina från mellankrigstiden och närvarande skådespelare, ja då sitter man som ett barn på julafton och insuper rubbet. Madeleine Røn Juul har regisserat och bland de medverkande fanns en ny positiv bekantskap för mig: Helle Fagralid, i huvudrollen som den unga Marianne. Vidare ses Lars Mikkelsen i rollen som opålitlige charmören och förföraren Alfred, som gör Marianne på smällen, ogift och allt, och Alfreds mor spelas lysande av Gitte Siem. Jösses, när den kvinnan byter roll från stadig hausfrau i förkläde till bedagad strippa på Maxim och spänner ögonen i publiken – respect, som folk med byxhäng säger nuförtiden.
Den svarta humorn tycks här stamma ur tanklösheten, den otroliga självupptagenhet och enkelspårighet som karaktärerna bär på och som leder till replikskiften av ibland smått bisarr karaktär. Men det blir dråpligt om än beskt. Slutscenen ställer detta på sin spets och kommer nästan abrupt, efter tre akter där publiken vaggats in i en air av gemyt och skratt, när vi så sitter där och är varma och goa och har smilat välvilligt men överseende åt de tossiga wienarna och deras trångsynthet, drämmer slutscenen till med ett dött spädbarn och en kvinna som förlorat allt. Det är lite som att se ett lamm föras till slaktbänken. Marianne är en handelsvara, en lealös docka, hennes tidigare upprorsanda och naiva kärlek har slagits till marken och kvar återstår ingenting. Hennes närmaste visar sig från sin kallaste sida. Det är så okänsligt att det blir obegripligt och därför hanterar vi det olika. Några skrattar, damerna som flankerar mig börjar storgråta. Och så är det slut. Ridån går ned.
Inga lyckliga slut här inte och det är jag tacksam för. Gränsen för när folkspel slår över i kantig buskis eller sliskig idyll är vanligen hårfin för min del men i Wienerballader finns hela tiden en tillskruvad bisarr svärta som s.a.s. håller pjäsen i schack. Bodil Jørgensen som den sylvassa tobakshandlerskan Valerie är perfekt, Lars Mikkelsen kan med små gester övertyga en om i stort sett vad som helst och Helle Hertz i sin roll som farmor har samma självklara närvaro som Margreth Weivers brukar ha, ni vet de där stadiga madamerna som inger både respekt och lugn. Plus också till Skuespilhuset i Köpenhamn, vilken störtskön teater! Läget precis vid vattnet, strax bortom Nyhavn, är en dröm om sommaren. Tro mig.
En mycket givande afton för min del alltså men det rycker fortfarande oavbrutet i min teatertarm. Mer, jag vill ha mycket mer! Det är då fan att Mesteren og Margarita går i Århus. Vem fan tar till Jylland, där var det ju jordbävning igår kväll?
Loppan i mig kliar
Ska jag eller ska jag inte gå på loppis i helgen? Bella Center skryter med ”Skandinaviens största loppmarknad” i dagarna två och jag kan tänka mig ett besök. Trettio spänn i inträde. Men därinne kan det nog bli dyrare – om jag känner mig själv rätt. Ja, ja… vi får väl se. Om orken finns där. Om det inte snöar. Om jag får tummen loss. Och så några ”om” till…
Skrevförtjusning
Tänk att glo upp i någons skrev i tre timmar och fortfarande känna beundran… Joråminsann så att…
Svårt göra guld av skit
I mitt arbete vadar jag ofta i texter som är ren skit. Billiga, lögnaktiga, stolpiga, innehållslösa och kriminellt andefattiga texter. Efter en vecka i reklamträsket känner man sig rejält skitig. Då vill man bara hem och läsa Shakespeare. Rena sig med Shakespeare och en whisky.
Tack gode gud för ordets gnistrande skönhet. För dess magi. För dess ljuva läkedom och omkullstörtande kraft.
Och förlåt mig mina synder, för att jag missbrukar, skändar, horar och skitar ned.
Och tack för att jag fortfarande förstår skillnaden däremellan. Mellan guld och skit.
Dagen D
Vissa kanske gör det ofta, kanske rent rutinmässigt, utan att världen rister: öppet tar strid mot en annan människa. Bråkar. Sjunger ut. Skapar en öppen konflikt med hårda ord. Ångar på som en stridsvagn. Tar i sådär som man annars bara vågar när man fantiserar, för i fantasin är man ju alltid slängd i käften och kan plocka ned vem som helst, vasst och elegant, slagkraftigt och brutalt. Men de där sammandrabbningarna brukar mest äga rum i min skalle eller i skrift. I verkligheten tar jag sällan strid, i verkligheten vill jag resonera igenom problem, diskutera sakligt, reda ut, kompromissa och ställa till rätta. Släta över, le, svälja förtreten och tänka att friden är värd mest. Så de där rejäla striderna äger kanske rum en gång vart tionde år för min del.
Idag var en sådan dag.
Jag är sjuk, jag har ont och jag har sagt åt den jävla kvacksalvaren Mengele att fara åt helvete för gott!
Någon som känner en snäll doktor som faktiskt bryr sig om sina patienter?
Jag går på teaaaater
Först en middag. Sedan sent 20-tal. Wien. Lite avklätt. Lite cosy ”Matador”-feeling. Lite allvar. Och som pricken över i: Lars Mikkelsen, ”flaggstången från Østerbro”. Det här torde bli gott för mina stackars franska svenska nerver. Väl?
