Kan man annat än bli glad?

They’ve done it again! Mikael Wulff och Anders Morgenthaler. Två hjältar i Lilla Blås bok. 

 

Vad gör vi nu då, hör ni?

Fyra på eftermiddagen! Hur är det möjligt? Var har dagen tagit vägen? Den allra första dagen på det nya året, det nya decenniet? Den allra första dagen är några jädra smygartimmar som tassat runt i mitt hem utan att föra minsta väsen av sig och rätt vad det är inser man att ”ojsan, vad mörkt det är och vad tusan är klockan?”

Fyra på eftermiddagen?! Det är omöjligt. Jag åt precis två ägg till frukost. Och en apelsin. Och några mackor. Och några chokladbitar. Så otroligt ointressant. Precis som 1 januari. Som ju egentligen borde vara en dag som inträder med svandun och glitter, en dag som svänger sin röv som en härlig Git Gay eller varför inte Mae West? En dag som lockar och tjusar och kommer med löften om äventyr och ljusa framtidsutsikter…

Fyra på eftermiddagen och 1 januari kan konstateras vara en ljudlös smygfis, lätt unken i doften och med matt blick. Inget upphetsande sker. Allt är tyst och avslaget och ljummet. Hela stan, hela tillvaron, ligger för ankar. Man längtar efter en rejäl elchock. Time to wake up! Var är närmsta eluttag? Var är 2 januari? Vad gör vi nu då?

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, Humpe, 1 januari gömmer sig inte där…