Butiken stänger tillfälligt

Lilla Blå är bortrest.

Det säger i alla fall stjärnorna

- Tro mig, grabben. Enligt horoskopet ska kärleken slå till med slägga i dagarna. Så det blir du och ja’ i mjölkchokla’ innan kvällen.

- Önskar herrskapet någon mer?

Nakna män – giv oss idag!

Vad ska det vara bra för? Snöovädret? Vad fyller det för funktion – i naturen? Jag menar, nakna karlar fyller en funktion i naturen. Vilken vet vi ju alla. Det handlar om ren och skär fortplantning av människosläktet. Nakna karlar som ränner runt i naturen när det är sommar och varmt fyller dessutom rollen som hyfsade glädjespridare för oss kvinnor. Men snön? Kylan? Den förbannade blåsten? Trafikkaoset? De brutna benen? Mörkret? Vätan? Halkan? Eländet? Vad gör allt detta för människosläktets fromma?

INTE ETT JÄVLA DUGG!

Lägesrapport och frukostmeny

Morotsknäcke från Härjedalen och Kvibilles glöggcheddar. Två koppar kaffe. Snöoväder. Inflammerad sköldkörtel.

Luktar trafikolycka ur käften. Humöret vacklande. Man är inte James Bond. Man är inte ens Ture Sventon.

Man är pigg, man är glad, man är helt väck!

Jag lyssnar på Buddy Rich kilometerlånga trumsolon och blir rusigt yster och full av jäklar anamma. Men så tappar jag bort mig nånstans mellan badrummet och köket. Vad var det nu jag skulle komma ihåg idag?

Men så poppar jag popcorn och lyssnar på danskt radioprogram om Shakespeare samtidigt som jag upptäcker att jag visst skurit mig i fingret och blött ned rejält. Men hur gick det till då? Och så tänker jag att jag ska sortera tretton kilo nytvättade kläder men tappar visst bort mig nånstans mellan Othello och köksbänken. Vad var det nu jag skulle komma ihåg idag?

Javisst ja, titta där ligger alla räkningar som ska betalas in. Men var är hyreslapparna? Jag letar och radion tystnar och Rich har spelat omkull sig själv och jag irrar runt och sorterar papper och hinner med att diska och plåstret lossnar från fingret och jag hinner i förbifarten med att upptäcka ännu några obskyra ess inne på ju tjub. Men inga hyreslappar står att finna. Och så skulle jag nog försöka hinna packa också för jag ska ju resa bort snart. Men vad var det nu jag skulle komma ihåg idag?

Ja, kanske borde jag färga håret också och var ligger den där kom-ihåg-lappen jag skrev och tjenare är klockan så mycket redan och… så har jag visst glömt att ta morgonmedicinen också men klockan är ju bara halvfyra på eftermiddagen så vad fanken… det var något jag skulle komma ihåg också som var viktigt…

Och nu, nu är klockan 16.40 pip! Jag har upptäckt att jag gått runt hela dagen utan brallor och att jag glömt gratulera världens bästa Manolito på hans sista födelsedag innan medelåldern! Kompis, this one is for you. Och ni andra kan bara lära er texten och stämma in i den byxlösa allsången, okay?

Vänta nu…

Vänta nu, det här missade jag! Kan vi ta om det? Hallå? Jag byter det mot… Stig Engstrand i foajén 1983? Eller tågolyckan utanför Bjuv? Fan, jag byter mot Keith Richards ritar en bild till mig på Champs-Elysées i Paris! Please!

Skaffa mig ett liv?

 

Luggen är fixad och himlen är blå. Hemmet svämmar över och hjärtat likaså.

Vad göra nu? Ska jag skaffa mig ett liv?

Rösten från ovan?

Exakt 06.47 vaknar jag av ett märkligt ljud ovanifrån. Först tror jag att det är sängen… (ja, jag vet, det är inte ovanifrån men jag var inte riktigt vaken, okay?) Ljudet fortsätter, uppfordrande och med jämna intervaller. Som en burfågel av militäriskt slag. En liten major i bur. En tjugo centimeter hög vingförsedd historia med band över bröstet och galen blick.

Sen är jag vaken och inser att det är batteriet till brandvarnaren som nu – efter dryga tio år – vill bli utbytt.

Det är väl okay. Men före sju en lördag morgon? Efter att ha hållit käften i ett decennium?

Till saken hör dessutom att jag är kort i rocken och bor i ett hem där det är högt i tak. (Ja, i vissa avseenden alltså). Jag har redan provat stolen och skaftet till golvmoppen. Flera tips? Det fattas fortfarande sisådär tjugo centimer.

Burmajoren drillar sin morgonexcercis och själv håller jag sakta men säkert på att bli tokig. Hoppas även grannarna känner sig vakna nu.

Och de 192 centimetrarna? Var tog de vägen? Aldrig när man behöver dem, aldrig när man behöver dem.

Nu ska jag röja av köksbordet och släpa det över hallen och in i rummet. Kanske en stol på det. Sedan ska jag klättra. Och kanske svära.

Jo, högst troligt kommer jag att svära. Ligger ni och sover fortfarande? Fy fan vad orättvist!

192 cm danskt mysterium

Ja, jag vet, det börjar bli lite unket här inne. Inte mycket sker. Inga friska vindar blåser, ingen blogg skriver sig själv. Farbror Gösta reparerar sin pacemaker, Pål Pommac lackerar stridsspetsar, Moster Maja röker jazzhö i källaren och Kusin Oliver har som vanligt fastnat med hängslorna i nåt fruntimmer. Själv har jag varit inne i en blåögd dimma och känt hur det fortfarande pyr i vissa nervändar. Men jag är snart tillbaka på banan igen, två grå hår rikare och inte ett dugg klokare. Det är som det är, folks. Och imorgon ska jag klippa luggen. Hej hej.

Dagens Pål Pommac

 

Idag upptäckte Pål Pommac en stifttand i sin navel.

Så ska jag läsa ut boken om Jack the Ripper

Jodå, man kan faktiskt. Man kan skippa femtimmarspasset i tvättstugan, man kan skippa den ”nyttiga” tvåtimmarspromenaden i sibirienblåsten, man kan strunta i disken och dammsugningen. Man kan ignorera pappershögarna som ska sorteras.

Man kan klä sig fint i sidenbrallor och genomskinligt rysch, man kan besluta sig för att pimpla rödvin och käka utländska ostar, dra för sammetsdraperierna mot allt det grå därute och gå barfota genom lägenheten, lyssna på Stravinskij och lukta dyrt och gott. Jag hade nog blivit en bra lyxhora.

Det var ett himla snack om vintern!

Lilla Blå gör en Micke Berg? Nej, knappast. Mycket är jag, men inte sportig. Jag växte upp i skidriket, vintersporthelvetet, där ”alla” mer eller mindre rände runt på skidor eller i hockeyrinken eller på skridskobanorna – eller rentav rände från det ena stället till det andra, som speedade hamstrar. Det var vinter året om. Jooodå. Fy fan, jag har aldrig kunnat med vintern sedan dess. Blött och onödigt och för det mesta mörk och illaluktande. (Doften av genomsura raggsockor och vantar där snön fastnat i små äckliga klumpar… minns någon?)

Inte fick man sova heller. Mitt i natten kom de, snöplogarna och snöslungorna. Sovrumsväggen färgades orange av deras lyktor som skar in genom fönstren och slet en ur Morfei armar. Dundret och smällarna när de for fram genom gatorna. Man visste direkt att några timmar senare skulle man få kliva över vallar som var högre än en själv för att ta sig till skolan. Och få stövlarna fyllda av iskall snö som letade sig in och blötte ned. Så skulle man få sitta hela dan i ett klassrum som stank våt hund och känna de där fuktiga kläderna mot kroppen. Jävla vinter. Jävla snö.

Jag drog söderöver. Beslutet var lätt. Flytta nånstans där snön är sällsynt. Flytta nånstans där folk inte vet hur man står på ett par skidor, nånstans på jorden där de inte vet skillnaden på en ispärla och en vanlig snöboll. Nånstans där de inte har en aning om hur man kan krama in sten i snön för extra hård effekt när det träffar i ryggen eller varför inte skallen?

Så nu sitter jag här, vid Öresund, det är barmark och det blåser från havet, luften är fuktig och rå. De första åren på dessa breddgrader har man konstant känning av bronkitis och kan glömma allt vad hårspray heter. Ingenting biter på vinden. Vissa dagar tillbringar man en kvart framför spegeln för att få håret extra blankt och stiligt och liksom ”stilla”. En timme senare kommer man hem från affären och får syn på något i spegeln som ser ut att ha gått på övertid i en torktumlare. Öresund, platsen på jorden där moder natur ser till att vi alla är konstant knullrufsiga. C’est la vie!