”Patti Smith samlar ull”.
?!?!
Gör jag?
Månadsarkiv: december 2009
Det har ni väl fethajat redan?
Frihet?
- Varför tar du inte ledigt från jobbet några timmar? föreslog en väninna. Jag som stått vid skrivbordet hela veckan med ryggvärken från helvetet frågade mig detsamma. Får man det? Chefen?
Jag fick ett något motvilligt och sötsurt ”ja” uppifrån. Ledig efter lunch imorgon alltså. Det var nog tur det, för just nu är jag lite grinig mot min arbetsgivare, av flera specifika skäl. Dessutom har jag lovat jobba hela julen. Så vad fan… en ledig obetald eftermiddag… det är jag värd.
Nu hoppas jag bara att väninnan hittar till det där lunchstället. Och att metron går som den ska. Och att Christiania ligger där det alltid legat. Ja, nu för tiden vet man aldrig säkert.
Tänk om jag kunde tro på tomten också?
Det är inget kul med vinter. Rena nedförsbacken. Eller uppförsbacken. ”Det där beror ju på var man står” som min brorson uttryckte det häromsistens.
Jag står. Men saknar perspektiv just nu. Upp eller ned?
Dagens Pål Pommac
Idag gjorde Pål Pommac ett svanhopp och försvann i tomma intet.
Stackars Wayne Newton
5 december
5 december. Wolfgang Amadeus Mozarts dödsdag. Walt Disneys födelsedag. Det kan också bli dagen då Lilla Blå dräper sina fyllon till grannar som, tillsammans med ryggvärken från helvetet, hållit henne vaken hela natten. Klockan är halvfyra på morgonen, jag letar efter en tillräckligt vass kökskniv.
In the name of the Lord…
Va? Jag har väl aldrig känt såhär?
Hur vet man att man har ryggskott? Är det när det känns som om någon försökt såga av ländryggen och man inte kan stå rak?
Sign. Ovan
Ska du ut och åka?
Upptäckte att jag har 70 spänn i värdecheckar hos SJ som går ut den 10 december i år. Vill nån ha dem så släng in namn och adress hos mig på mejlen (lillablabloggen kanelbulle gmail punkt com) snabbt som attan så skickar jag dem. Först till kvarn gäller. De kan användas på SJ:s säljställen eller vid inköp av förtäring på själva tåget. Men kort datum kvar, som sagt. Tummen loss alltså!
Vem har glömt skruva upp mig?
Mitt hem luktar gamla tofflor. Jag vädrar trots kylan. Så här kan man ju inte ha det. Har hur mycket som helst att göra, ändå blir jag mest sittandes och glor. Inte helt oävet, jag bara… slappnar av lite. Inser att det var länge sedan sist. Nej, så kan man ju inte ha det. Och blogga om ingenting? Nej, så kan man heller inte ha det.
Men man kan lyssna på Polly Jean Harvey och låten The Wind. En sån där låt som blir bättre och bättre med tiden, en sån där låt som man spelar högre och högre. Den har följt mig hela november. Den luktar inte gamla tofflor.
Hem till Byen
Så har man klivit ur stålbadet och är tillbaka på gatorna i stygga staden. De tunga och mörka granskogarna har fått ge vika för stål och betong, asfalt och bling bling.
Köpenhamn… jag inser hur mycket jag älskar Byen. Hon ligger utfläkt som ett glamouröst fnask under mig när vi flyger in mot Kastrup i den svarta kvällen. Hon glittrar som en stor diamant. Hela Öresund glittrar och glänser mot svart sammet. Ett pärlband av bebyggelse på båda sidor vattnet. Det är vackert. Det vackraste jag sett på hela veckan.
När jag sen oväntat möter flörtisen på bussen hem blir jag varm inombords. Flörtisen och jag ler mot varandra under morgonrusningen sedan en tid tillbaka. Vi känner inte varandra. Han har säkert en fru och fem ungar i förorten, men skit i det. Vi ler och han har otroligt snälla ögon och jag känner mig välkomnad hem. Till och med busschauffören känner igen mig. Jag är tillbaka på de riktiga breddgraderna igen. Det är skönt.
Dammråttorna hemma på golvet blir så till sig att de dansar genom rummen när jag öppnar ytterdörren. Ska man verkligen ha hjärta till att dammsuga upp dem, de små liven? Ystra som hundvalpar. Jag nyser och ställer ifrån mig resväskan. Hemma!
På kontoret har någon okänd kollega pimpat mitt skrivbord med karameller och ljusslingor i knallrött. Kan man bli annat än glad? Hej förresten.
