Visa är inte bara namnet på ett bankkort utan även en parfym från franska huset Piguet. Den lanserades på 40-talet, skapades av Germaine Cellier, (1909-1976), samma fantastiska kvinna som satte samman dofterna Bandit och Fracas för samma hus. Utmärkande för Celliers parfymer var det udda och djärva, hon tvekade inte att hiva i extra stora doser av någon ingrediens som gjorde parfymen till något alldeles extra, av typen hata eller älska. Eftersom jag anammat en annan fyrtiotalsdoft, Bandit, så var jag extra nyfiken på Visa. Men i sanningens namn är detta en ny kreation; Visa utgick för länge sedan, och har först nu satts ihop på nytt, av en ny näsa och i en modernare tappning. Jag testar den samtidigt med Fracas, en vit blomsterbomb som jag hört mycket om och som räknas till de verkliga 1900-talsklassikerna. (Tänk tung Hollywood-glamour, tänk divor på divanen, urringningar, hårsvall och laméklänningar. Fracas lanserades 1948).
Om Bandit är en djärv chypre/läderdoft med göka-mig-om-du-törs-stämpel så är Visa en fruktcoctail. Den inleder med en rejäl kyss från persika, mandarin och framför allt päron och även om frukt är gott blir jag lite häpen. Fruktdofter är inte vad jag förknippar med krigsdrabbade 40-talet och här om någonsin blir jag varse att Visa idag är gjord efter modernare koncept. Dock mörknar frukterna snabbt och övergår i en tyngre, klibbigare kompott. (Jag är medveten om att det här inte låter särskilt tilltalande men det är ingen dålig doft, den har klar potential – om man gillar fruktigare parfymer vill säga). Faktum är att den blir bättre ju längre den sitter på och den har bra sillage. På ren svenska, den luktar länge! Efter några timmar har den visat sitt rätta ansikte; den fylliga, lite kletiga doften med associationer till fallfrukt eller marmeladkokning stillnar något. En varmare bas framträder för i botten vilar både patchouli, sandelträ, vanilj och vetiver.
Och Fracas? Någon hollywood-diva blir jag aldrig, jag ska erkänna på en gång att jag inte är någon älskare av rena blomdofter och ren blomdoft är precis vad man får här. En av huvudingredienserna är tuberos (som ju inte är en ros utan en hyacintväxt) och hela parfymen har något vitt, vaxartat och intensivt över sig. Jag kan förstå att det här är en doft att bli passionerat förälskad i om man gillar blomdoft, Fracas är rent narkotisk och bedövande stark. Men på mig blir det platt fall. Too much of a good thing. I så fall föredrar jag Visa även om den är lite för ”modern” för min smak.
Germaine Cellier föddes i Bordeaux i Frankrike och flyttade till Paris 1930 för att studera kemi. Under tidigt 40-tal doftsatte hon tvålar för Colgate Palmolive. När hon inte hängde med Cocteau och modernisterna började hon göra parfymer för moderskaparna Robert Piguet, Pierre Balmain, Nina (egentligen Robert) Ricci, Balenciaga, Hermès och Elizabeth Arden. ”She transposed Fauvism and Abstractionism into perfume”, skrev Jeannine Mongin om henne. ”She created in dissonance”. Det är inga dåliga vitsord i min bok. De mest spännande dofterna är inte de harmoniska och mest lättillgängliga, snarare dofter som förbryllar, utmanar och rentav stör – det kan vara ett oväntat ackord här, något disharmoniskt drag där. Näsan letar sig dit, rynkas, man vet inte vad man ska tro… ändå finner man sig återvända, gång på gång. Till slut blir det ett motsträvigt gillande som kan växa till kärlek. Vissa parfymer vill man inte vara utan. Germaine Cellier gav upphov till flera dofter som beskrivits av många kvinnor just så – som något de bara inte kan vara utan. Så trots att decennierna rullar på och omformuleringar är mer lag än undantag idag så finns de fortfarande på marknaden, Celliers uppstudsiga och vackra lindebarn. Värda att testa om du finner dem. Själv har jag, som nämnts flera gånger tidigare, fallit för hennes enfant terrible Bandit. Den håller jag fortsatt fast vid. Tack Germaine. Du var ett enastående fruntimmer med en enastående välfungerande näsa!
