Rutschkana rakt ned i misären

Igår konjak. Det funkade inte. Så vad göra idag? Lördag kväll och dyster. Jag letar runt i köket och finner en skvätt 17-årig malt och … se på fan… en skvätt 21-årig dito. Åh, man kanske skulle ha lite whiskyprovning här i soffan? Så jag skvätter och duttar och dittar och provar och hummar och sniffar och rullar runt i gommen och provar igen med lite vatten och se på fan… bensin och mandarin och lite bränt och lite oljigt och lite nötter och lite doft av kossa och… nä, om man skulle ta lite choklad till? Vad har jag för choklad hemma? Lite 44% choklad från Venezuela och lite starkare varor från Ghana. Den sistnämnda är torr och jävlig men venezuelarn juckar upphetsat mot tungan med 21-åringen. Så beslutar jag mig för att se gammal rulle i technicolor, Marilyn Monroe i Flickan ovanpå. Den är skitdålig så klart men jag tänker att om jag lägger ifrån mig läsglasögonen och tar av mig raggsockorna och istället bleker håret vitt och börjar tala på inandning och inte verkar veta ett skit om något så kanske, kanske, kanske…  eller nä. Det är inte mitt år i år heller. Däremot sitter jag  och pimplar i soffan för andra kvällen i rad. Det här är inget annat än rutschkana rakt ned i misären. Jag kommer att sluta i rännstenen. Sanna mina ord. Och det utan raggsockor. Fuck!

Om man skulle ta sig en nypa luft i alla fall?

Nyduschad. Nymålade naglar. Gammelsur. Och nu?

Nej, inte idag heller

Jag ser fortfarande tillvaron i femton nyanser av skitgrått. Försöker veva upp mungiporna men de halkar ohjälpligt ned. Som två lealösa daggmaskar. Jag har tagit en konjak. Det hjälpte inte heller. Skjut mig, någon?

Tog man det bakifrån?

1935 förekommer ordet sexualbrott för första gången i svenskan. 1940 kommer ordet sexualundervisning.

Hm.

Så agerar man efter det…

Det finns vissa stunder då man kan bestämma sig – antingen ge efter för atombombsmolnet eller ta sig i kragen och slänga upp mungiporna i öronhöjd. Någonstans inser man att man har ett val.  Vad är det egentligen som är fel nu då? Egentligen!?

Happy birthday, Nickan.

 Han fyller år idag, Nick Cave. Jag skulle vilja skriva spaltmeter om denne man som jag håller mycket högt men det blir inga spaltmetrar. Vad ska man egentligen säga som inte andra redan skrivit och sagt? Jag minns första gången jag hörde honom på radion. Jag minns hur allting bara stannade av och hur de hetsigt framförda orden i monotona Mercy Seat fick mig att börja lyssna och kallsvettas. Sången handlar om en man som ska avrättas i elektriska stolen. Jag kunde inte röra mig förrän musiken tog slut. Vad var det där? Vem var det där? Då visste jag inte så mycket. Nu vet jag lite mer. Men långt ifrån allt.

Sedan började en flerårig upptäcksfärd in i Nick Cave-land, från mörka domedagslandskap till solbelysta gläntor. Från sånger om döden till sånger om kärleken. Kärleken till kvinnan och kärleken till gud. Hos Nick Cave finner jag dock alltid kärleken till ordet, det skrivna ordet. Kanske är det därför han står ut bland alla rocksångare, han kan ta avstamp hur mycket han vill i traditionell hunka-hunka-rock’n roll och slänga med håret, men det är ändå som textförfattare och poet han skiner igenom, det kan han aldrig tvätta av sig och det älskar jag honom för. Allvaret. Den sardoniska humorn. Inte den burleska, färgstarka Tom Waits-humorn utan den svärtade, sylvassa, framsprungen ur blottlagda nerver och djupt allvar.

Hans mångåriga kompband The Bad Seeds har ”tappat” två musiker jag också alltid gillat starkt; Blixa Bargeld och Mick Harvey. De sistnämnda har sina egna projekt de fortsätter med. Gruppen kring Cave  har alltid varit en sjudande organism av diverse sidoprojekt och konstellationer som ynglar av sig i ännu mer musik, teater, texter… Det är bra, jag kan botanisera vidare efter tycke och smak. Själv ger Nick Cave ut en dubbel-cd med Warren Ellis i dagarna där de samlat sin musik från spel- och dokumentärfilmer och den kvarstår i delar att lyssna på. Så kvarstår även den nya romanen, Bunny Monros död (ska bli spännande att läsa den  i Olov Hyllenmarks översättning – mig veterligt har Cave inte tidigare översatts till svenska).

Det är få musiker som klarar av att ge mig musik för alla stämningslägen men Cave klarar det. Otaliga är de gånger jag sökt tröst i hans texter och stämma, jag har gråtit och känt och älskat och levt mig in i och skrattat och varit arg till hans musik. I flera år. I min bok är det ett gott betyg, det bästa. Det närmsta jag varit en frälsning var när denne demoniske man böjde sig fram och snuddade vid min hjässa under en konsert. Blicken jag fick då brände hål på mig. Det var som han brann inifrån. Idag fyller han år. Femtiotvå stycken år efter varandra. Jag hoppas han får uppleva något vackert idag. Något riktigt vackert.

Lastad med stjärtont?

Tidig morgon på Amager Strandvej. Jag hajar till när en långtradare kör förbi med texten PANALPINA – on 6 continents. P-anal-pina? Jamen seriöst, jag kan omöjligt vara den enda människa som läser firmanamnet som analpina? Och på sex kontinenter dessutom… aj!

Åker några meter till bara för att bli omkörd av Dupont Flytning.

Långtradarmorgon. Say no more.

Mina ögon är en kamera

Idag har jag gått med ögonen vidöppna, sett mig om i kvarteren där jag bor med renputsad blick. Jag har fått så mycket tillbaka, tavlor, filmer, scenarion… Kanske är det den porrigt sköna hösten – som snarare är en sommar de luxe - som gör att folk trängs ute idag. Men har de alltid varit så här spännande att se på? Har de alltid varit så vackra i sin fulhet? Jag blinkar till och fotograferar dem med ögonen, bilder att ta fram inombords när vintern kommer. Det är ren och skär exotism. Stan är en tavla att upptäcka och förlora sig i.

Tvåmeterskvinnan med fluffhåret och den stora handväskan, som ståtar som en lyktstolpe i sina högklackade skor. Det gamla paret i sina bästa gåborts-kostymer. De två tvillingsystrarna som arm i arm kommer gåendes, klädda som ett par chaneldamer, alldeles för unga för att vara damer, men ack vilken utstrålning. Som två franska konfektbitar. Porslinsprinsessor. Den äldre färgade mannen i grå sidenkostym med hatt och solbrillor. Han hade platsat på omslaget till en cool jazzplatta. Den förvirrade storvuxne mannen, klädd i tatueringar och flottigt linne under vilket en enorm ölkagge tittar fram. Han släpar en ölkasse.

Diskussionerna. Språken. Gesterna överallt på trottoarer och torg. Jag räknar språk, jag räknar utstyrslar, stilar och nationaliteter. Jag fotograferar med ögonen, jag samlar intryck och jag tänker: wow! Vilken vibe den här dagen har. Vilka människor det finns. Vilken tavla vi utgör. Vilken snygg film vi skulle bli tillsammans! Så köper jag ett par svarta stövlar att kalva fram i under senhösten, ett par stövlar som man kan ta stora kliv i, mina slags kliv.

Det är en gyllene, krämigt len höstdag i dag, i solen uppmäts häpnadsväckande 25 plus och folk är stiligare än någonsin. Färgerna är starka, himlen hög och klar, det är bara ärmar och barnslig förtjusning hos dem man möter. Vi är som ungar allihop. Förnöjda ungar i solen. Så här borde det vara oftare. Jag blinkar och tar en bild till. Så jäkla snyggt det blir. Aj!

Idag fyller Pål Pommac år

Idag fyller pål Pommac två år, ja, två år som bloggpojke alltså. Det trodde han nog inte själv när han gjorde en ljummen och förvirrad entré härinne. Men jag, jag kände på mig att den fan skulle klistra sig fast.

 Pål Pommac visar lite extra kött idag – för fansens skull…

Gubbarna på startlinjen

När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp.  Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…

Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.

Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.

Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!

Bilden heter ”Train tracks”  och är en akrylmålning av farbror Bobban.

Blygsel, blytungt och blajjigt…

Är det ett gott tecken? När man som vuxen kvinna, relativt sansad och vettig (pjfjtth – nu satte ett par läsare i halsen, jag vet) men ändå… jag fortsätter… relativt sandad SANSAD och vettig inom loppet av en sekund förvandlas till fnissig fjortis med bankande hjärta? Jag menar, är det ett gott tecken att man fortfarande kan, har förmågan? Eller betyder det att man egentligen aldrig har vuxit upp? Betyder det bara att man är en fejk som springer runt i för stor kostym och låtsas? År efter år…

Friaren jag aldrig undkommer

Jädrans, he strikes again. (Minns ni inte så klicka här). Nya rader med posten. Vad gör jag? Hjälp mig nu då.