Jag blev lite förälskad idag

Ibland upptäcker man dem av en slump. De där dokumentärerna om de där fantastiska udda människorna som det svänger och gnistrar om. Oavsett varifrån de kommer, vad de sysslar med, om de är män eller kvinnor. Vissa bara har det! Svänget, gnistregnet.

Jag trillade över denna pärla nu i eftermiddag och för dem som har en timme över nån av de närmsta dagarna, se den! Dokumentären om Mimi Wedell. Hon bär alltid hatt – och vilka hattar. Jag gapar av beundran.  Hon röker med cigarettmunstycke. Hon dansar. Hon trillar in på Bettan Arden tre gånger i veckan och fixar håret – även om hon kanske inte alltid har råd. Hon har medverkat i massor av film, TV och reklam. En del bra grejer, en hel del skit.

 Mimi Wedell är född 1915. Ifall nån undrade.

Och dokumentären om henne, Hats off, finns att ladda ned från Sveriges Television månaden ut. Se den! Man blir på jäkligt gott humör. Se framför allt avsnittet med dansläraren i ljusblå brallor ca 22 minuter in i filmen. Det paketet vill ni inte missa. Eller också vill ni det? Äh, förgyll glidarsöndagen med en riktig pärla. Lägg upp fötterna och luta er tillbaka.

Filmen finns här, bara ett klick, så är ni där.

Litterär fjäril?

Skulle precis logga ned när den kom in. En stor vacker fjäril, påfågelsöga, rakt in genom fönstret. Den uppehåller sig länge kring mina bokhyllor. Som om den letar en titel. Jag sitter och glor förundrat. Minns den där gången en fjäril kom om satte sig på mitt bröst, satt kvar där, som en vacker brosch, hur länge som helst.

Äh, vad fan, de är ju rätt äckliga egentligen. Som mal.

Till något annat, glid in till Jenny Maria idag, läs hennes text ”Kongos gröna skugga”. Förutom den suggestiva rubriken är det en vacker text, en text att glida in i, glida med i. Hon skriver om att fotografera ljuset, hon skriver om känslan av… äsch, läs själva. Långsamt. Där snackar vi en litterär fjäril. På riktigt. Ingen mal.

Glöm inte glida.

Glidarsöndag

Tillbaka på banan igen. Inget rensar systemet lika obarmhärtigt och rejält som en touch av rötmånad. Jag har varit slut och kaputt som alltid vid denna tid på året. Så där trött att jag gråtit av utmattning, blivit arg på fel personer och velat slå sönder saker omkring mig. Ett drygt dygn på rygg och man tvingas stanna upp.

Nu har jag fått vila. Rejält. Och vaknat till en söndag och känner mig ren och nöjd. Lugnare inombords. En vecka till i saltgruvan och sedan är jag fri en tid.

Samma visa varje år. Jag upprepar mig intill leda. Borde kanske ta ledigt när ”alla andra” tar ledigt – men det är ju då jag har som mest att göra?

Idag är en glidardag. Idag ska jag glida fram genom timmarna, inomhus och utomhus. Glida ren och nöjd och lugn. Iaktta och tänka snälla saker. Sniffa armbågsvecket och Vetiver Ambrato. Jag brukade tycka att den luktade som nyfallen snö men idag känner jag något annat. Det kanske är tur. Än är vi inte där.

Låt denna känsla få stanna kvar nu… för h—te!

Rötmånad

Rännskita. Kaskadspya. Bultande hjärta. Kallsvett. Yrsel. Sur fil. Hur gamla var räkorna?

Myggbett på skinkan.

Men idag behöver jag inte jobba. Idag ligger jag i soffan och djupandas. Försiktigt. Amen.

The falukorv from hell?

Är jobbet en evighetskorv? Utan ände?

Jag hinner ju inte ens blogga… jag hinner ingenting!!!

Dagens Pål Pommac

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fick Pål Pommac känningar av hackspettlarver.

Aldrig-mera-sex-klänningen

Den är skön, min aldrig-mera-sex-klänning. Den är rätt lång, vid som ett smärre tält, den är olivgrön, av grovt linne. Den är ärmlös, generös mot mig och min rörelsefrihet. Jag tycker om den. Ju mer man tvättar linne, ju vackrare blir ytan. Den skrynklar lätt. Den är så långt från en vampig utstyrsel man kan komma. Därav namnet; aldrig-mera-sex-klänningen. Den ser ut som något man kan gå i potatisåkern med. Har jag den på kommer garanterat inga karlar att bli intresserade…?

Idag gled jag omkring på stan, i strålande solsken, iklädd min aldrig-mera-sex. Jag var på gott humör. Log mot alla jag såg. Ingen log tillbaka utom en liten grabb som satt i sin sittvagn och sjöng. Jag tror han gillade min klänning.

Jag köpte pärlhalsband. Små hårda blanka pärlor i svart, petrol, brunt och rostfärgat, snodda i knutar. Hösthalsband.

Kom hem nöjd.

Nu blir det matlagning. Vad vet jag inte. Men gärna något med ricotta. Har en basilika i köksfönstret som ska få smaka på stryk i grytan. Nu drar vi upp värmen lite… Kanske ett glas rött? Det är ju lördag. En len lördag: tyst, stillsamt leende, en lördag utan några större åthävor. Jag har de sista dropparna på mig av Cuir Ottoman, vilket innebär att jag hela tiden sticker ned nosen i mina armbågsveck och inhalerar doften av mjuk mocka och svag söt tobak. Den doften gör mig… gör mig… aah!

Sa jag att jag bar min aldrig-mera-sex-klänning?