Tillfälligt stängt!

Behave readers, animals, creatures of the wild. Jag är tillbaka när jag är tillbaka. Okay?

Lördagen börjar få rynkor nu

Åt en kriminellt god middag. Jo, jag lagade den själv. Den var omständlig och jag höll på att dö under tiden, men det var det värt. Kriminellt god. Varför är jag inte gift, jag som lagar så god mat? Är det för att jag är så… ja. Nåja.

Rastlös ikväll. Borde packa inför morgondagen. Det sprätter i systemet. En slags lycka antar jag, eftersom det känns som om jag ska åka hem. På sätt och vis ska jag ju det. Till den finaste platsen på jorden.

Jag har en idé om att jag ska arbeta därborta. Göra mitt riktiga arbete, inte det där som betalar hyran. Men det går troligen om intet. Jag ballar säkert ur och blir lat, ramlar i björnbärssnåren och blir liggandes. Jag känner mitt ull på gången. Eller vad det nu heter.

Fick glada nyheter ikväll. Emotsedda nyheter. En slags söta nyheter med besk kant. För trots det goda så finns där en bitter underton. Hur tacklar man det när man vet – eller tror sig veta – fortsättningen? Fortsättningen som inte blir av. Ska man välja att ”bara” bli glad i stunden och inte tänka vidare? Sånt är jag så jäkla dålig på. Förlåt jag är kryptisk. Men jag har avlagt ett löfte.

Imorgon, som sagt, känns det som min semester äntligen börjar. Fast den egentligen närmar sig slutet. Ja, vad tusan… det är som det är. Dagen innehöll en ny muff och en kriminellt god middag. Kan en flicka begära mer?

Jo, det kan hon… och det gör hon. Som vanligt.

Ska flickan ha en ny muff?

Jag är spekulant på en ny muff. Såg en tidigare i veckan, stack in fingrarna i den men tyckte den kändes lite märklig. Nu har jag tänkt över saken och insett att jag nog i alla fall är sugen. Jag kilar tillbaka idag och kollar om den finns kvar. Då slår jag nog till. Det kan ju vara mysigt med en fluffig hårig muff till vintern.

Vet någon om man kan  tvätta såna i tvättmaskin innan man använder dem? Gud vet var den där muffen har varit tidigare…

Får det gå till så här?

Jag hade stora planer för dagen. Lunch på Sønder Boulevard med lite folk. Det gick om intet i sista minuten. Jag tuppade av. Snopet. Sen kvicknade jag till. Åt blåbär. Lär vara nyttigt. Nu då? Vet int. 

Jag lämnar snart stan. Jag ska tälta på en åker en tid. Då blir det tyst härinne. Jag ska gnaga rovor och meditera. Tror jag. Lär vara nyttigt. Nu då? Vet fortfarande int. Va’ ja’ tjat om de’ då. Nu ska ja’ va’ tyst. Go’natt.

Dagens Pål Pommac

Idag byggde Pål Pommac en katapult av surströmmingar.

För de fattiga

Tja, jag ger upp. Detta är för dig/er som idogt, vecka efter vecka, hittar hit via google och sökorden ”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem”. Det är väl lika bra att servera det direkt på en bricka, så slipper du/ni leta längre. Okay?

Här är Dan Viktor flankerad av körflickorna Stefan Sundström och Johan Johansson.

Så, är det bra nu?

De kan få fatt i många men inte alla

Kan det stämma? Att danska postverket tidigare noterade försändelser adresserade till prenumeranter som avlidit med orden:

”Flyttet, hvorhen vides ikke.”

Väntan

Man väntar så länge på att bli vuxen. Men det blir man inte. Man blir bara äldre.

- Eyvind Berggrav

Inget helvete för hedonisten

Man får tillbaka på skatten och tänker: fino fino! Snart har man semester och något att resa för. Men så reser man inte. Istället lägger man sig platt av feber och virus. Det blir ingen resa. Man deppar ihop. Sen rycker man upp sig och tänker: ah, va fan… och så shoppar man tills skinkorna svullnar! Dyr parfym, dyr choklad, dyr mohairkofta och frida kahlo-klänning. Man dammsuger antikhandlarnas gömmor och smäller dessutom hundringar på böcker man vill läsa. Det här är min semster! Jag semestrar som bäst upp reskassan hemma i stan och det känns…. FETT!

I många år har jag brottats med en dam från 1919. Jag läste om henne och jag letade efter henne. Jag insåg att hennes bekantskap var värd att göra och när jag så väl fann henne visste nyfikenheten inga gränser. Men hon var för svår för mig, jag var för otränad och damen blev en besvikelse. Hur kunde hon vara så omsusad? Den? Hon var väl ingenting? Möjligen lite… unken och äcklig?

Och så diskussionerna om henne sedan… Omgjord och nedgjord och hissad och dissad om vartannat. Just oenigheten gjorde mig nyfiken. Jag försökte stämma träff med henne flera gånger, hångla lite… men det slutade alltid med ett magplask.

Ack, forna okunnighet. Med åren har jag övat upp mig och en dag så föll allt på plats, det smällde till i hela systemet och ett förklaringens ljus gick upp för mig. Nu ska vi bli kompisar, hon och jag. Jag kan lägga en snart tioårig uppförsbacke bakom mig. Flera av hennes familjemedlemmar har redan bott hos mig i flera år och vi är väl bekanta, uppskattar varandras sällskap och bryr oss inte om kläder när vi hälsar. 

Hon är långt ifrån lättflirtad. I ärlighetens namn vete fan om hon ens är en dam, hon kan lika gärna vara man. Charlie Chaplin lär ha älskat att vackla omkring i ”henne”. Jag har inga planer på att börja odla min mustasch men jag tror this is the beginning of a beautiful friendship, för att citera Bogart. Mitsouko från Guerlain. En klassiker från tiden strax efter första världskriget, en mystisk dröm i bergamot, kryddor, rosor, persika, jasmin, ekmossa och vetiver.

Så vad mer kan jag säga… såhär efter en tidig middag brygger jag mig ett kaffe starkt som stål och svart som helvetet, jag häller upp några droppar rund och fin äppelcalvados i fina lilla smuttglaset och dukar fram den belgiska tryffeln. Mitt-i-veckan-semster-hemma-i-lägenheten-var-god-stör-ej-jag-är-en-njutningsmänniska-feelingen kommer nu…

Alla flickor som trampar på glas får köpa dyr parfym

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Är glas veckans tema? undrar jag när jag tappar ett vinglas mot köksgolvet och det går i tio miljoner bitar. Nä, jag äger ingen sopskyffel längre. Jag lägger mig på knä en halvtimme.

Sedan när jag tror att allt är ok, reser jag mig och trampar i rask takt in några flisor i foten. Grattis, Lilla Blå! Pincett och blodiga bomullstussar.

Jag kompas av 40-talsjazz.  Nynnar, pimplar kaffe och pincettar mig genom förmiddagen.

Men nu ska jag väl ändå vara färdig? Nu går jag ut och köper mig en flaska Mitsouko.

Det är jag fan i mig värd. (Undrar vad jag ska slå sönder imorgon?)

Ni får komma hem till mig…

Vinglas, ja. Spetsiga snapsglas, ja. Remmare, ja. Ölsejdlar, ja. Sherryglas och konjakskupor och sådana där smärre blomvaser som folk blandade grogg i på 40-talet, oh ja. Slipade glas och kristallglas och klirr i glasen och glas glas glas. Jag har varit in i många antikaffärer genom åren och spanat men aldrig hittat vad jag letat efter. Tills för ett par dagar sedan…

Jag fann en liten källarlokal, en liten dansk madam och ett sortiment av provencalska blomsterbyttor, rostiga spikar och emaljskyltar, kantstötta cafe-au-lait-skålar i gulnat porslin och annat romantiskt bråte. Jag tog ett snabbt varv och var på väg ut igen när något fick mig att vända tillbaka och gå in igen, längst därinne i lokalen, där det bara låg bräder på golvet, byggdamm och någon dörr in till ett förråd. Där, på en smal hylla, stod det. Mitt glas. Mitt antika glas. Efter tio års letande. Det är i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. Det är i sådana stunder man bara vet. Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.

Jag tog glaset i handen, det var oväntat tungt och gediget. Ojämnt, lite skevt, men utan sprickor. Det var rejält, det var lite mörknat i glasmassan och jag kunde nästan höra slamret från en latinsk knegarbar någonstans, känna den lite skrovligt matta ytan av en zinkdisk under handen, höra klirret från skeden när den lades ned på fatet. Jag kunde nästan känna doften i näsan. Här stod det alltså och väntade på mig. Mitt glas. Mitt alldeles eget absintheglas.

Du får komma hem till mig, nynnande jag tyst.

Så igår kväll stämde jag träff med den gröna fen. Utan vidare krusiduller tog jag fram en plomberad liten handgranat som jag sparat i några år, en Verte Suisse, vars röda vaxförsegling gav vika för kniven och bjöd på en ljuv pust av anis. Nej, jag kände inte malörten först, det var anisen som slog emot mig kraftigast. En ren stark doft, nästan som lakritsrot. Den bleka limefärgade vätskan skimrande svagt när den rann ned i glaset och efter att långsamt ha spätts med isvatten började den ändra utseende, till en mjölkaktig väldoftande drink.

Enligt den lilla danska madamen i källaren köpte jag ett munblåst glas från södra Frankrike, tillverkat åren strax efter 1900. Jag fick för mig att det sjöng av fröjd när jag drack ur det. Ett sådant glas ska inte stå i en mörk källare bland puts, smuts och damm. Ett sådant glas ska sjunga av absinthen som det var tänkt. Så vi nynnande ikapp  igår kväll, i en stunds blekgrön kontemplation och stilla svalka. Hemma hos mig.

Thåström bland några krockskadade höns

På väg genom malmökvällen och festivalmassorna hörde jag bråkstycken från samtal från de jag passerade, alla verkade de tala om samme man: Joakim Thåström, kvällens begivenhet på Stortorgets stora scen. Men det talades inte musik, det talades om utseende och känslor, om attityder och förfluten tid. Jag tjuvlyssnade samtidigt som jag försökte röra mig fram genom mängden. Doften, eller ska vi säga stanken, från svensk stadsfestival låg tung över gatorna. Langos, utspilld öl, urin och popcorn i en tät dimma. Allkoholstinna tonårsflickor med höga gälla röster kommenterade hans utseende, ”han är ju bara sååå snygg”. Några medelålders kvinnor hoppade kissnödigt framför mig i väntan på sina langos, ”jag tror inte jag klarar av att se honom, han är ju sååååå snygg.” Pojkgänget, med ölkassar och trådsmala arslen blottade av nedhasade jeans, försökte sig på diskussionen om då och nu, och vilken version av Thåström som var bäst. Hade han coolare stil nu? Och vilken keps var snyggast? Om musiken… ingenting.

Väl på plats framför scenen, i trängseln, stod en snaggad tonårstjej med en ölburk i handen. Hon skrek rakt ut. Hon skrek om sin kärlek och ”herregud, jag kan inte hantera den här mannen, han är för mycket, jag dör, jag dör, jag döööör.” De omgivande såg ut som om de inte riktigt kunde hantera hennes utlevelse, hennes överspända spruckna röst, de svartmålade ögonen och ölen hon skvimpade ut åt alla håll. Jag brukar bli rörd av sånt här. Le lite vemodigt, tänka att det var längesedan man så oreserverat och okonstlat levde ut en besatthet och en frustande längtan. Men jag blev inte rörd denna gång, faktum är att efter tio minuter var jag färdig att slå ned henne med våld. Jag flyttade mig därifrån.

I det långa instrumentalsolot till ”Främling överallt”, sången till sin far, går Thåström lös på en triangel som om han äntligen får utlopp för en primitiv känsla att föra så mycket jävla oväsen som möjligt. På en triangel! Hur rock’n'roll är det? Mycket, när den hanteras sådär. Jag ler. Thåströms oväsen är något jag alltid uppskattat, allra mest i Peace Love & Pitbulls, det band han fått mest skäll över, men det band jag snabbast och mest oreserverat tagit till mitt hjärta. Konserten fortsätter och jag vet inte om det är jag eller dem där på scenen, men en mättnad har infunnit sig. De gör sitt jobb, javisst, men jag saknar den där extra gnistan, det oväntade magiska. De är i slutet av en sommarturné, jag själv har blivit skamligt bortskämd med flera grymt bra konserter på rad, så kanske är det inte så konstigt. Det står människor i den här publiken som med största säkerhet skulle svära på att det här är det bästa de nånsin upplevt. Men jag hör inte till den gruppen och det känns snopet och lite tomt att inse det. Denna gång sugs jag inte in i en magisk värld av dunkande musik, där hela kroppen gungar med och tid och rum glöms bort. Jag står krass och bockar av låttitlar från en lista i huvudet. De låter som de brukar göra, men inte mer. Jodå, han börjar sjunga ”Kort biografi med litet testamente” i fel tonart och hinner genom dryga två verser innan han får avbryta sig, generat skrattande be om ursäkt, konsultera bandet och så börja från början igen.

Thåström ler emellanåt, sprätter runt på scenen i sina sedvanliga rörelsemönster, han slänger ut sin gitarr till publiken, han gör extranummer och stannar upp och begrundar (beundrar) publiken med koncentrerat allvar, slänger kyssar och är försvunnen. Men det är i alla fall något egendomligt slakpittat över hela föreställningen och det känns märkligt och ovant att konstatera. Det finns säkert tusen anledningar, men skit i det. Det kändes som en mättnad i luften, ett avsked av något slag. Kanske är det så det ska vara.

När Thåström ropas in för andra gången och bandet redan är på plats, kommer han fram ur kulisserna och för en snabb sekund ser jag de stela rörelserna, axlarnas spändhet. Det är ett snabbt förbiilande ögonblick men jag känner igen det, den lätta fördröjningen hos stela leder man ser hos äldre män. Sedan är ögonblicket förbi och han drar igång igen. Tidlös, gummi-Tarzan, evigt ung. En rockens jävla Lasse Lönndahl som får trettonåringar att råma i kåthet och extas.

För mig blev konsertens finaste minne den lilla damen i dryga 65-årsåldern som trängde sig in framför mig framme vid scenen och svängde på sin bastanta stjärt. Hon såg ut som om hon aldrig vågat göra något sådant tidigare och kanske var det första gången? Jag hoppas innerligt hon var nöjd med kvällen.

Idag börjar hösten göra sig alltmer hemmastadd. Dagens mest bisarra apropå är konstaterandet att Joe Strummer och Kenny Rogers delar födelsedag. Sångaren och gitarristen i Clash skulle fyllt 57 år idag. Om Kenny Rogers vet jag bara fula saker och det utelämnar vi här. På senaste plattan ”Kärlek är för dom” sjunger Thåström om hur han ”såg Clash på Stora hotellet i Örebro och sen blev det aldrig bättre än så”. Jag såg aldrig Clash live och det får jag leva med, men deras musik har jag gudskelov i blodomloppet. Thåström simmar där också. De bästa konserterna, de där då man sugs in i en annan värld för ett ögonblick, då man lämnar sig själv och far rakt ut i rymden bara med hjälp av musikens kraft – de konserterna lever man på ett helt liv. De är de där hemligt magiska stunderna som får en att le varje gång de snuddar tanken, ibland flera år efteråt. Jag lägger Thåström till den korta korta listan över de absolut bästa musikupplevelserna jag haft – men gårdagens konsert skjuter jag milt åt sidan. Gårdagen var ingen sådan stund. Men det är okay, Joakim. Det är helt okay.

 

(Tack till Majsan för foto från sommarens turné).