Återfall

Jag är på väg ned i träsket igen, som den junkie jag är. Trodde jag kunde hålla mig på mattan, har försökt finna intressen utanför detta, tänka på annat, engagera mig hårt i jobbet och världshändelserna… det har funkat hyfsat en tid… men nu känner jag att ett återfall är att vänta. Jag drar efter andan, stönar lite. Voj, voj, det är rena döden för ekonomin också. Jag har svag karaktär. Verkligt svag. Den är så svag så den kan knappast kallas karaktär längre. Jag försökte avvärja demonerna och gjorde igår en – för mig – fett stor donation till fattiga barn i Afrika. För att på något sätt blidka gudarna, dämpa begäret. Man vill ju vara en god människa. Inte sant? Och har man inte längre slantar att köpa för, så har man inte…

Men det är lönlöst. Jag känner hur det rycker i hela kroppen. Jag är beredd att svälta för det här. Jag måste ha det, helt enkelt. Jag måste! Utan detta är livet inte värt att leva. Jag måste köpa mera parfym! Nu!!!!

Bra?

Imorse blev jag varse ett ljud, ett ihållande knarrande läte. Det var jag som lät. Högt. Jag t.o.m. överröstade morgontrafiken där jag gick längs vägen.

”I rymden kan ingen höra dig skrika”. Nä, inte i vanliga fall. Men numera gäller ”I rymden kan man höra mig knarra”.

-          Captain, Captain! What’s that weird sound we’re picking up?

-          Houston, we have a problem.

-          What?

-          It’s that Swedish fuck up again! She is approaching the black hole.

-          Let her disappear, man! Let her disappear.

Den är snygg, min BH. Svart med spetsar. Dessutom dyr. Men den KNARRAR!

Zzzzzzzzzz?

Bloggen sover, bloggen sover – i sitt lugna bo

Bloggen sover, bloggen sover – i sitt lugna bo

Den är inte farlig, bara man är varlig

Bloggen sover, bloggen sover – i sitt lugna bo.

 

/Sjöng vi alltid som barn…

Vissa som ruttnande kött, andra som choklad

Rubriken? Åh, jag menar lukterna. Men inga parfymer denna gång. Om jag säger att det handlar om något som till formen kan påminna om fladdermöss eller fjärilar, getinghonor, ekorrar och gamla fyllon? (Nej, det är inte min egen beskrivning).  Den minsta varianten syns bara i mikroskop och de största är stora som fotbollar.  I en handledning från 1917 kallas de för ”våra underliga missfoster”. Vet ni då vad jag talar om? Inte?

Okay, men om jag säger att viktorianska damer inte fick äga dem på grund av att deras utseende kunde ge sexuella associationer? Om jag berättar att författaren Raymond Chandler skrev att de hade samma struktur som människokött? Ringer det någon klocka?

De kan vara prickiga och strimmiga, flerfärgade och enfärgade, de finns i många många tusen varianter (jodå, det är sant) men det finns än så länge inte en som är helt svart. Människor kan bli fullkomligt besatta av dem, tjusas av deras formfulländade läppar och till och med gå i döden för dem. (Vilket faktiskt har hänt otaliga gånger, tro det eller ej). I en bok 1939 beskrev författaren jakten på dem som ”att jaga en grönögd kvinna eller använda kokain”. Det sägs att även den mest motsträviga människa kan falla under deras förtrollning och bli som galen, låta det uppfylla hela tillvaron. Se bara på Charles Darrow, killen som hittade på spelet Monopol. Han pensionerade sig vid 46 års ålder och lade sin ihopsamlade förmögenhet på att hitta de bästa exemplaren.

De här rackarna har överlevt dinosaurierna. De kan muteras, korsas, klonas, hybridiseras. Det skapas nya sorter varje dag och även om man vill samla ett exemplar av varje sort, finns det inte en chans att man som enskild person hinner få ihop alla innan man dör. Men har ni inget annat för er om dagarna och vill skaffa er en hobby som varar länge, satsa på orkidéer, folks.

Snett i brallan

Ha! Majsan, vars blogg dog skendöden för några månader sedan, har nu officiellt avgivit ett löfte att blogga varje dag – 30 dagar på raken. Jag tycker vi håller rätt på henne, allihop. Hon går ut med något som är allt annat än rakt: läs här hur denna tekniska kvinna reflekterar kring sneda snoppar-problematiken.

För övrigt börjar jag tro att jag närmar mig stenåldern. Är det inte ett ålderstecken när man vaknar i ottan och känner sig utsövd? När man anser att ”ligga och dra sig till klockan sju en lördagmorgon” är rena tonårsfasonerna?

 Jag pressade till kl sju men sen gav jag upp och klev ut till kaffekokaren. Det regnar över stygga stan. Det är himmelskt skönt. Fönstren på vid gavel, in letar sig dammig stadsdoft, fukt och spridda röster från de gamla kvartersgubbarna.

Jag dricker kaffe och lyssnar på 20-talsjazz, jag diskar upp efter gårdagen, jag nynnar till Mood Indigo och ansar liljorna som fortfarande ståtar i mitt hem efter mer än en vecka. Hela lägenheten luktar liljor. Nästan – nästan – lite tröttsamt. Jag tror jag beger mig ut och inhandlar fler sorter idag. Kanske inte liljor, men något annat tjusigt.

Snoppar, regn, jazz och liljor. Nej, jag har inte så mycket att blogga om just nu, men Lilla Blå Bloggen hackar vidare. Ta en banan!

Helg

Trosorna ned – mungiporna upp! Helgen är här, flickor.

Tappade kroppsdelar

Detta måste få ett slut! Andy dear, du dräller kroppsdelar överallt. Ni minns väl hur det gick när han förlorade ett ben på golfbanan? Nu tycks det som om vänsterarmen gått förlorad. Jag börjar bli oroad. På allvar. Snart tappar han väl huvudet också.

Nej, glad ser han inte ut – och det tror fan, det…

 

 

 

 

 

 

 

Ytterligare bildbevis… Den enarmade banditen!

Hon som sprakar och gnistrar

Idag fyller hon visst år. Tomteblosset. Suziluz. Begåvad som få och med en blogg som stadigt växer tack vare de vackra orden, de där näten hon väver och kastar ut för att fånga in oss i. Bege er dit om ni inte är rädda för att fastna. Jag har haft förmånen att få träffa henne irl. Hon bländar, var så säker.

Gratulerar, baby. Må dagen bli ett stjärnregn.

Dagens Pål Pommac

 

Idag harpunerade Pål Pommac en torghandlare.

Jag måste få skriva ’sumpgas’ i en rubrik

Han hade en hockeyfrilla som utnämnts till en av kulturhistoriens värsta skamfläckar. Men han är den enda snubbe jag sett som med hjälp av en elvisp och en sadelgjord trollat fram en rullstol. Han byggde sin egen stridsspets av lite sumpgas och några bitar plåt. Tillverkade en motorbåt av  träplankor, strumpor, batteri och gammalt matfett från köksfläkten. Kort sagt, killen var inte från den här planeten.

Men skit i det, han får gärna återvända hit. Vi har problem med kaffebryggaren på jobbet.

Macgyver?

Here comes Sunday’s slave

Nej, det här var inte kul. Slita träl en solig söndag. Övertidsarbete. Imorgon är det sketen måndag. Nya järngrepp. Men nu, nu jävlar är det mat och rödtjut som gäller. Fötterna på bordet och en fet maffiarulle. Inte ens Nick Cave får sjunga i bakgrunden. Mina nerver dallrar likt vampyrer inför annalkande soluppgång. Var tog den här dagen vägen?

Lägg själen i vanilj

Så var det helg igen då. För min del började den igår kväll och tar slut imorgon bitti, söndag. Så kan det bli. Men än så länge är jag ledig och Kusin Oliver och jag går ut soft och fint. Nu ska vi zombifiera oss, som vi säger. Liljedoften ligger tung över lägenheten, ty igår förärades Lilla Blå oväntat två stora buketter snuskigt vackra blommor av en vänlig själ.

Lördagspuffet

 

Jag lämnar er med dagens sorgligaste google-sök: ”Vaken hela natten pga svår värk i anus”.  Det finns alltid folk som har det värre än en själv… Zombifiera er, folks. Snart tar ekorrhjulet vid igen. Tills dess… softa. Lägg själen i vaniljkräm. Låt de stilla och vackra tankarna få rassla ned mjukt som ett vårregn. Det behöver vi…

Eller vad fan, gör vad ni vill. Ta fram yxan!