Okay, folks, på med era tjocka goggles och den tajta skinnmössan med öronlappar, för nu blir det åka av. Vi ska rutscha neför backen och rakt ned i helvetes förgårdar, den del av gården som döpts till syfilis och som torde vara nokk för att avskräcka den mest djärve att någonsin mer låta tanken ta ett endaste erotiskt krumsprång.
Har ni spänt fast er, ungar? Sitter ni säkert i sadeln tror ni? Då kör vi igång. För att stundens allvar riktigt ska tränga in i era porer, tar jag till gammelsvenskan. Inget lättsinne nu. Lättsinnet är just den grogrund som får syfilis att vakna och sprida sina djävulska tentakler ut över oss arma människor.
Dr Ivar Svensson, en Farbror Göstas gamla kumpaner, berättar direkt från kliniken:
- Huru ofta möta oss ej i praktiken sådana yttranden, som ”Jag ämnar gifta mig. Tyvärr har jag under mitt ungkarlslif ådragit mig syfilis. Kan jag utan fara för min blifvande hustru och våra tillkommande barn ingå den förening, som jag nu står i begrepp att sluta?”
Hvilka hjärtslitande scener får vi ej bevittna, när en man infört syfilis i sitt nybildade hem? Tänkom oss endast den unga kvinnans lott; som genast efter bröllopet smittas af sin man därmed och som förgäfves söker bot för sitt onda, år efter år får missfall, för att till sist istället för att framföda en av dessa trefna tomtar, som utgöra mödrarnas åtrå, utsättes för ödet att skaffa till världen ständigt sjukliga och ett tynande lif framlefvande barn.
Här avbryter vi dr Ivar Svensson ett ögonblick och säger unisont: jaaa, fy fan! (Men själv tänker jag förstås att avsaknaden av att föda en gnom väl inte är en så stor förlust???)
- Men vem drabbas, dr Ivar? Är det bara de lättsinniga ungkarlarna som i sitt ungdomliga oförstånd låter kåtslagets hetta övervinna förnuftets kyla och därpå drabbas lika säkert som att björnen förättar sitt tarv i storskogen?
- Enligt all erfarenhet är mottagligheten för syfilis allmän. Den är nämligen så utbredd, att ingen människa, ingen åldersklass, ingen ras undgår att smittas däraf. Syfilisämnet öfversvämma hela människokroppen. Blodet innehåller äfven smittoämnet under en viss period av sjukdomen, så att hvarje bloddroppe kan i sin ordning smitta nya individer. Kroppens normala afsöndringar och utsöndringar, såsom spott, svett, mjölk, urin etc, äro däremot ej smittämnesförmedlare, så framt de ej kommit i beöring med i närheten befintliga syfilistiska sårnader. Undantaget härifrån säden och ägget, hvilka kunna vara förmedlare av syfilisgiftet på avkomman. Könsumgänge äro den största källan till smittöfverföring. Kyssandet spela även det en hufvudroll. Vi varna äfven för det rent vidrigt osnygga sättet att tugga skorpor, bröd osv och gifva barnen att suga på dessa sålunda bildade s.k ”suddar”. Jag har själv observerat hur en mormoder, som befann sig i syfilis andra stadium, gaf sitt dotterbarn af henne tuggade skorpor och nedsmittade detsamma.
Observera alltså följande: ligg inte med varandra! Kyss inte varandra! Och låt för fanken mormor äta sina skorpor ifred! Annars står det inte på förrän djävulen själv står i farstun och kräver kaffet på bordet.
Dr Ivar, once again:
- I sällsynta fall kan smittämnet äfven öfverföras på grund av gemensamt bruk af skedar, gafflar, knifvar, glas, dryckeskärl i allmänhet, pipor, cigarrmunstycken, ja, t.o.m såsom det understundom inträffat genom användande av cigarrstumpar, blåsinstrument etc.
Här avbryter sig dr Ivar och letar bland sina papper. Efter en stund finner han professor Ribbings rapport och daskar den triumferande i skrivbordet. Bläddrar i den en stund och sätter fingret på följande text. Jag läser högt:
”En ung gosse i konfirmationsåldern fann en bortkastad cigarrstump, upptog och slutrökte densamma, med den påföljd, att han tydligen af denna anledning ådrog sig sjukdomen. På ett hemmansägarställe inträdde en vagabond och begärde att få släcka sin törst ur den ständigt på bordet stående dricksmuggen, hvilken begäran äfven villfors. Näst efter honom kom husfadern att begagna dryckeskärlet, ådrog sig smittan och erhöll det ursprungliga syfilissåret på läpp. Mannen, som ej förstod åkommans natur, smittade sin hustru, och barnen ådrogo sig smittan på ett eller annat sätt.”
Dr Ivar Svensson och jag ruskar klentroget på våra huvuden en stund. Ve och fasa! Det är alltså så här det går till? Man norpar andras cigarrer, man glömmer diska koppen, man är hygglig mot saxofonister, uteliggare och lösdrivare och ”smittar barnen på ett eller annat sätt”.
- Man kan således ej tillräckligt fördöma såväl det vid de gemensamma festerna, t.ex i univeritetsstäderna, så vanliga snuskiga sättet, att den ene efter den andre dricker ur samma punschglas.
Dr Ivar berättar alltså här, på ett fint sätt, att framför allt punschdrickare i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg är snuskiga. Men det visste vi ju redan. Och nu, när vi försatts i ett tillstånd av både oro och äckel, är det dags att berätta om själva sjukdomsförloppet. Detta förlöper enligt tre stadier. Hör upp och anteckna nu noga:
Första stadiet: Syfilis yppar sig medels lokala symptom, d.v.s. det specifikt karaktäristiska ”hårda schankersåret”. En vätskefylld värkande förhårdnad full med syfilisbakterier som poppar upp i munnen, på ballen, i rövva eller någon annanstans ett par tre veckor efter smittotillfället. Denna läker av sig själv och försvinner så småningom utan att den smittade egentligen behöver fatta att det är den onde själv som varit framme och givit djävulskyssen.
Andra stadiet: Nu kan sjukdomen utvecklas i alla organ och samtliga kroppsdelar. Hudutslag, sår, håravfall, sjukliga tillstånd i naglarna, inflammation i regnbågshinnan… you name it. Kliande handflator och fotsulor, vårtor på alla upptänkliga ställen, vita fläckar på tungan… nu är det allvar, folks. Ändå kan dessa tillstånd gå över av sig själv och den smittade luras att tro att faran är över. Det är den inte. No way. Björnen förrättar fortfarande sitt tarv i storskogen.
Tredje stadiet: Nu griper syfilis tag i de inre organen och skelettet. I motsats till andra stadiet, så utvecklas nu ständig förstörelse av vävnader och ärrbildning. Nu är loppet kört, men en tröst kan vara att nu smittar du inte längre, vilket du naturligtvis gjort i första och andra stadiet.
Här skulle vi kunna förlora oss i en ocean av bilder på knottriga, flata och spetsiga kondylom, ständigt vätskande sår, fjälliga vårtor och anfrätta halsar. Vi skulle kunna beskriva angripna hjärnor och påföljande vansinne, vi skulle kunna frossa i röda ömma hårbottnar med vätskande härdar, ”hvilkas avsöndring sammanklibbar håret till kvastar”, vi skulle kunna tala länge och ingående om egendomliga pigmentförändringar, feberanfall och ansiktsknottror. Eller dikta poetiskt om ”Corona Veneris” som inte är namnet på den cigarr vilken man gärna njuter efter älskog, vilket man först skulle kunna tro, utan benämningen på den ring av knottror som ofta lokaliseras till hårfästet hos den av syfilis angripne i andra stadiet; den s.k. veneriska kronan. Men till vad nytta? Vid det här laget torde ni förstå att syfilis ingalunda är en promenad i parken (även om den kan börja så en tidig vårkväll då finkarna kvittra i lunden och blodet börja sjuda varmare efter den kalla vintern).
- Dr Ivar Svensson, kan du sätta in slutstöten i sjukdomsbeskrivningen? Jag är inte säker på att mina läsare orkar så mycket mer, men några sista ord om vad denna fasansfulla sjukdom kan åsamka våra arma människokroppar?
Dr Ivar ser begrundande ut genom fönstret på sin klinik, knackar ur sin pipa i askfatet och harklar sig.
- Ja, jag skulle ju kunna förtälja om sadelnäsan.
- Ja, gör det, doktorn. Allt om näsor intresserar mig högeligen.
- Jaså? Jaha, hm. Nå, i de tertiärsyfilistiska sjuklighetstillstånden i näsan, inställer sig vanligen ett hinder för luftströmmens passerande…
- Man blir täppt? avbryter jag.
- Hm, ja… och vidare understundom med blod blandad varafsöndring. Är själfva benstommen angripen blir afsöndringen högst illaluktande, och den för den sjuke och hans omgifning särdeles obehagliga ”stinksnuvan” är förhanden. Hejdas ej förloppet, så förlorar näsans benstomme sitt stöd, näsan sjunker in, i synnerhet vid näsroten, medan nässpetsen pekar uppåt – den s.k. sadelnäsan uppstår sålunda.
- Sålunda indeed, säger jag.
- Hm, ja. I värsta fall gå skiljeväggarne förlorade, och man konstaterar istället för näsan en såsom å ett kranium vidöppet stående öppning, hvarigenom man kan blicka in uti ett av näs-, mun- och svalghålan bildadt rum, då skiljeväggarne mellan dessa delar därjämte vanligen äro förstörda.
- Hål i ansiktet, sålunda?
- Hm, ja, korrekt uppfattat.
Och med dessa ord, mina vänner, avslutar jag nu denna vidriga skildring, och hoppas ni ärligt begrundar en kysk och ren tillvaro framöver. Nästa gång återkommer jag – om ni har tur – med receptet på bot och bättring.
Nackspärr, sa du? Det ordnar jag!
Pål, sluta! Var det laxen i går? Va?
