Skit, skit och sedan riktigt guld

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.