Skit, skit och sedan riktigt guld

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.

”Längtan är det högre livets navelsträng”

I min ödmjukhet inser jag naturligtvis att hela cyberspace nu kommer att skakas i sina grundvalar men ni får faktiskt klara er utan mig en tid. Det är dags att ta paus från vardagen ett slag. Det är dags för mig att återse en del kära gamla ansikten och finna ett par nya. Det är dags för konst. Det är dags för timmar på tåg och flyg. Lite alkemi. Lite fåglar. Lite nya dofter att sniffa. En hel del hav. En del skog och en del stad. Kanske rentav finna svaret på frågan jag grubblat på en tid nu. Kierkegaard mumlar i rubriken.

Lilla Blå Bloggen återkommer troligen nån gång i juni. So long, amigos! Glöm inte sprätta med benen då och då.

Ja, just ja… så konstaterar vi att Ivar Lo-Johansson var en försiktig och okunnig fan:

”Att resa är en nervsjukdom, dess nytta och framför allt dess förädlande inverkan är tvivelaktig.”

ur Stockholms-Tidningen 23 februari 1930

Tänk på Simson

Jag fann boken med det skavda blå omslaget, med de två vita snöflingorna och titeln i rött, samma titel som en whiskysort. Jag minns hur jag själv, då för så länge sedan,  fick sprätta upp sidorna, så att ytterkanterna blev sådär mjuka och luddiga och lätt ojämna. Det tog sin lilla tid. Varför får man inga osprättade böcker numera?

Jag bläddrar i boken och ler. Vissa saker är understrukna. Av mig eller författaren själv? Jag minns inte längre. ”Jag har aldrig kunnat uppleva nånting utan att redan från början känna ödsligheten i att det måste ta slut”.

På försättsbladet har han skrivit om kärlek, sorg - och fisk!

Samma morgon jag fick boken berättade jag att jag skulle klippa av mig mitt långa hår.

- Gör inte det, sa han. Mycket av kraften sitter i håret. Tänk på Simson!

Jag tänkte på Simson en sekund och klippte mig samma dag. Han kommenterade det aldrig.

Jag smeker bokens ytterkanter med fingret. Det är trivsamt mjukt, ojämnt. Nästan som om pappret snart skulle kunna förvandlas till mjöl. Finns det något som heter pappersmjöl? Det borde det göra.

Soffporr

 

 

 

 

Titta vad man finner när man googlar! Otroliga, snuskigt sköna! Vill jag ha? Jag vill ha!

 

 

 

 

Och så högsätet för en queen som jag, då:

 Ursäkta mig. Jag måste andas i påse nu.

Tuttar i träd

Jag tror han hette Henry men jag minns inte säkert. I alla fall bodde han på nedre botten och jag fyra trappor upp. Det var min första lägenhet. Tjugotre kvadrat där badrummet hade mörkblå heltäckningsmatta och dessutom var större än köket!

Henry var ungkarl och i 50-årsåldern. Jag var 18. Han kom och ringde på en dag. Överlämnade ett fång blommor. Vilda blommor som han plockat själv ute vid sin kolonilott. Jag tog emot dem, vad skulle jag göra? Henry ville umgås, det var uppenbart. Jag ville inte lika gärna umgås så jag mumlade något och stängde dörren. Det gick en tid och Henry började hänga kassar med blombuketter på mitt dörrhandtag. Jag spelade låten ”Louie Louie” på repeat så jag inte hörde ringklockan. Men till slut en dag gick det inte att undvika. Han låg på lur bakom sin dörr när jag kom i trappuppgången.

Skulle jag inte vilja komma in i hans lägenhet och titta på hans tavlor? Han var ju konstnär, gubevars! Mot bättre vetande klev jag in i den lilla ungkarlslägenheten. Det luktade oljefärg och terpentin, en välbekant och god lukt. Så svepte han fram dukarna, en efter en. Träd. Några slags äppelträd. ”Ser du äpplena?” log han förtjust. ”Ser du?” Jag stirrade på alla kvinnobröst som vällde fram ut de där träden och tänkte ”no shit?” ”Tycker du inte de är fina? Tycker du inte om motivet?” fortsatte han.

Varför jag, en 18-årig tös, skulle tycka om kvinnobröst som dinglade i träd, fattar jag än i dag inte. Vad jag heller inte fattar är att jag senare ställde mig och bakade en sockerkaka till gubben och hängde på hans dörrhandtag. Någonstans tyckte jag lite synd om Henry. Eller Harry. Eller vad han nu hette.

Hypnotiskt gift luktar som sammet ser ut

Det är inget konstigt med rubriken. Det handlar bara om att kapitalistsvinet i mig har ryckt i några dagar och jag insåg att  jag hunnit in i maj och ännu inte köpt en enda parfym i år. Det måste vara rekord! Och för er som inte fattat det: jag samlar på dofter. Jag samlar inte maniskt utan sparsmakat. Det ryms en del märkligheter i min doftgarderob, det erkänner jag, men märkligheter kan vara bra att ha. Jag väljer dofter mer omsorgsfullt än jag väljer maltwhisky, och det vill inte säga lite.

Tyvärr har luktorgierna lett till att jag ratar det mesta på varuhushyllorna numera, jag får leta på annat håll. Det är gamla vintage-slattar jag vill åt, eller smalare nummer som inte finns på var mans … öh… barm? Jag är heller inte längre upptagen av att dela in dofter i manligt eller kvinnligt. Men jag märker att jag dras mer och mer åt dofter med jord, tobak och läder. Helt enkelt för att de får mig att må bra. Känna mig trygg, stark och smaskig! Och vem vill inte känna sig sådan?

Idag var det dags för inköp, söndag och allt. Nöden har ingen lag, jag behövde fylla på mitt lager av Guerlains gamla orientaliska handgranat från 20-talet; Shalimar. Men det bidde ingen Shalle, det bidde en Dior. Jodå, från varuhushyllan! Hypnotic Poison. Lanserad 1998. Den lilla feta runda röda flaskan, den enda i Poison-serien som jag gillar. Har alltid tyckt om den men av någon anledning aldrig köpt den själv. Många skulle säkert kalla den en vinterdoft, helt off season nu. Men vad gör det? Nu är den min och jag ska frossa i den varma, fylliga doften; bittermandel och kummin i toppnoten, följt av jasmin, mossa, vanilj och jakarandaträ. Den doftar faktiskt som sammet ser ut. Mörkröd sammet. För en gångs skull har man lyckats med paketeringen; kartongen följer innehållet.

 

 Om Hypnotic Poison vore en möbel skulle den se ut ungefär så här…

 

 

 

Annick Menardo heter tjejen som skapat doften. Jag skriver ”tjejen” för hon ser ung ut på bilderna jag sett av henne. Hon står bakom Bulgari Black också, en annan doft jag använder ibland, om än mer förr än nu. Så lär hon skapat lakritsviolbomben Lolita Lempicka, för att nämna ännu en. Den har jag inte, den tilltalar mig flyktigt (godisråttan i mig vaknar till liv) men jag finner den tröttande efter några minuter.

Så för att ta vara på de sista söndagstimmarna i salongen; nu sjunker jag tillbaka bland mina sammetskuddar och sniffar på mig själv. Ja, så ska jag se indisk film också. Det har sin speciella anledning men det får vi ta en annan gång.

Mycket äro höljt i dunkel

Jag får göra vissa läsare besvikna idag, det är lika bra att säga som det är med en gång. Ni som skrivit in och undrat hur Thorsten Flinck var som tonåring - jag känner inte Thorsten och har ingen aning om hur han var som ung. Inte heller vet jag något om svampinfektion under armarna eller hur många sockerbitar en liten klubb har. Överhuvudtaget finner jag den sista frågan smått förvirrande. Skriv gärna igen och förklara dig närmare. Hur lång man måste vara för att bli pilot antar jag att man rätt lätt kan få svar på, bara inte på Lilla Blå Bloggen. Jag erkänner villigt att jag redan som barn hyste drömmar om att bli stridspilot, men då jag redan som ung var närsynt som bofinken Knut, envisades jag aldrig. Insåg mina begränsningar, om man så säger. Och det var redan innan jag växt till mina ståtliga 162 centimeter över havsytan!

”I like your beaver” påstår en annan. Jag säger ”tack” – fortfarande smått förvirrad men artig. Tack, tack. Det var alltför vänligt sagt. Men författare från Beckomberga är jag ingen kännare av, ej heller vet jag så mycket om pubeshår på mumier i Chile. Dock vill jag ta av mig hatten för mina läsares idoga kunskapstörst. Det är nyfikenheten som gjort att mänskligheten tagit sig fram genom världshistorien – nyfikenheten, penicillinet, potatisen och kåtheten. Sanna mina ord!

Du som undrar över mat man kan äta till cigarr - till dig vill jag bara säga: ät först, och RÖK sedan cigarren. För ditt eget bästa. Tro mig. Kanske är du rentav bekant med den vilsna själ som vill röka ett munstycke? Munstycket är alltså inte den del man röker, det är den del du stoppar rökverket i. Andra änden stoppar du i truten. Förlåt om jag är övertydlig, men det tycks behövas här.

Sedan undrar någon vilken absinthe Marilyn Manson dricker. Jag tror mig veta att han själv lanserat en egen variant, Mansinthe, så då borde det ju rimligen också vara en sort han själv sörplar i sig då och då. Men vad vet jag? Kanske har han andra preferenser? Om Mansinthe är god eller ej, kan jag heller inte svara på.

Ja, ni ser, det är tunnsått med svar i Lilla Blå Bloggen idag. Jag skulle själv behöva svar, jag har många frågor, av livsfilosofisk såväl som datateknisk karaktär, men det verkar som jag får kämpa vidare på egen hand. Och så regnar det också.

… *suckar*

Jädra moner

Förbannade hormoner!

Hor fattar jag. Men moner?!

Ja, det här är ett inlägg i mappen ”onödiga blogginlägg”.

Men alltså… MONER!?!??!? Fuck ‘em! Fuck’ em hard!

Överklassvärderingar

Hemma i min hall hänger en liten tavla jag gjort, en liten vit tavla med följande tryckta citat:

”Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen.”

Det är ett citat av Jan Stenbeck.

Vissa gäster ler på ett speciellt sätt när de ser tavlan. Andra stirrar bara och ler inte alls. Jag vet alltid vilka som brukar komma tillbaka.

Också en slags gudstro

Blickade mot himlen idag och så kom insikten:

 

”Guds fartränder i den himmelska kalsongen”.

Farbror Göstas horoskåp

Farbror Gösta har lagt dumstruten på hyllan och hummat ur sig en gyllene profetia ur sitt gamla magiska skåp, horoskåpet kallat. Denna profetia är främst avsedd för grillkåta ungrare, sportutövare födda i maj samt trädgårdsentusiaster som av någon outgrundlig anledning känner sig förbigångna.

Månens slagsida får återverkningar denna månad, främst genom nedfällda persienner. Glassplitter i fötter är vanligt förekommande så se upp med hur du går i andras rabatter. Mögel kan drabba dig både uppe och nere, det är trist men fyller en kosmisk funktion som du aldrig lär begripa.  Kotletter och tulpaner kan hamna på ställen du inte ens kan föreställa dig. Borttappade saker dyker plötsligt upp – bara för att försvinna igen. Detta har att göra med att du är slarvig, inbilla dig inget annat. Försök att tejpa fast viktiga papper på kylskåpsdörren. Sex- och matlust går över huvud taget inte hand i hand längre vilket kan orsaka en del märkliga situationer, framför allt vid köbildningar. I stort sett är det här en period då du är glömsk, förvirrad, får märkliga hugskott och lätt gör dig till allmänt åtlöje. Om du vill kan du skylla på skatteverket. 

Vi säger ”Tack, Farbror Gösta, för dessa barska ord” och beklagar de som känner sig träffade.

Ja? Jovisst borde jag väl?

Varför denna kärringaktiga ängslan helt plötsligt? Jag har ingenting att skriva om, ingenting att berätta. Och om man inte har något att berätta, då ska man fasen inte blogga…. eller?

Äh, nu skiter jag i det. Gårdagen var solig i flera avseenden. Jag mötte upp med Majsan, kvinnan som lever ett liv där allting går sönder, men som orkar le ändå. Henne gillar jag. Hon fick mig att börja blogga en gång – och det utan att vi ens hade träffats. Så Majsan har en given plats i hjärtat såväl som bloggrollen – vare sig hon bloggar själv eller ej. Så kan det gå till i cyberspace, folks. Någon säger något till en och en boll sätts i rullning. Nu vet ni det: utan Majsan ingen Blå Blogg! Hedras den som hedras bör.

Under kvällens lopp drabbades jag av syndromet nu är våren här och alla är sådär jävla lyckliga och snygga och nykära och tillsammans! Kort sagt; jag kände mig ensam och lite ful.  För att hindra ledsamheterna att slå ut i full blom dök jag in i en affär och fyndade 28 timmar brittiskt drama för 300 spänn. Så kan jag sitta hemma och glo på lik i närbild eller fruntimmer i korsett när vår- (eller är det försommar nu?) kvällarnas vemod sveper in och man inte har någon att glida omkring med i syrenernas tid.  Andra får glida med armarna om  varandra, själv sitter man och glor på BBC-serier och intalar sig att livet inte alls går en förbi. Tvärtom, man är strängt upptagen av vem var egentligen mördaren? Tja, ibland funkar det. Ibland funkar det inte alls. Vissa vet vad jag talar om. Andra kanske inte alls.

Wokade middagen idag. Fick en wok, stor som ett dasslock, för några år sedan. Den går inte in i kastrullskåpet. Så jag gömmer den under ett bord och där samlas tidningar och tomma påsar om vartannat. Idag kom jag ihåg att jag hade en wok. Det blev gott. Kokosmjölk och cous cous. Morötter, halloumi, broccoli och lite annat tjafs.

Jag har betat av tre timmar av de 28. När är våren/försommaren slut? När slutar folk se sådär nykära och äckliga ut? När vågar jag sticka ut näsan igen?

Köpte nya gubbtofflor idag. Och snygga underkläder. Det kan ligga en paradox här, det inser till och med jag, men ni får tolka det som ni vill.

Jag känner mig fortfarande lite ful. Men jag ska nog klippa luggen i veckan, kanske rättas saker och ting till då?