Åt jag en utter?

I Berlin har de en faiblesse för att käka i totalt mörker. Det finns några restauranger som specialiserar sig på att ta emot gäster, föra in dem i ett helt mörklagt rum, ge dem en blind uppassare och så servera dem en trerätters middag som de inte ser. Det är tyschkarnas uppfattning om kulinarisk sensation och eftersom jag och ressällskapet ville vara lite tyschka och sensationella av oss så bokade vi in oss på ett av de där svarta ställena.

Vi blev mottagna av en dvärg i rosa skjorta och vit kostym. Han log inte en enda gång under introduktionen. För vi behövde ju en introduktion. ”Så här går det till. Det här är blindstyret som ska passa upp på er. Han heter Marlene och är väldigt duktig.”  (Vad han var duktig på förstod vi aldrig riktigt).  Marlene, till skillnad mot dvärgen, log oavbrutet. Jag blev lite rädd. Men tänkte: han kan ju inte se oss.

Så fick vi en drink med något ljusgrönt blask i och så leddes vi in bakom ett skynke. Jag hade överlåtit beställningen av mat så nu visste jag inget om vad jag skulle föräras för kulinariska höjdpunkter. Så länge det inte var kött. Efter den ljusgröna tyschka groggen tedde sig världen ljus – not! Nu var vi i komplett mörker. Jag snubblade över stolen och Marlenes grepp om min arm var benhårt. Så där! Med tyschk precision placerades jag framför bordet och mina händer lades på bordsskivan. Kände jag tallriken? Yes, sir. Besticken? Yes, siiiir!

Det gick en kvart. Eller så var det bara en minut. Sällskapet och jag väntade på käket. Förrätten. Vi visste inte om vi skulle viska eller prata eller bara hålla käft. Våra tåspetsar snuddade vid varandra under bordet. Jag började nynna lite. Sällskapet fnissade. Nu var vi i Tyschkland! Jösses, vad mörkt det var. Vi kunde lika gärna suttit med svarta huvor på oss.

Från borden intill oss kunde vi höra röster som snackade. Spanska. Och tyschka förstås. Jag begrep ingenting. Jag fick bilder i huvudet av spanjorer med huvor på skallen. Kanske hade de bara huvor på sig och inget mer? Jag viskade detta till sällskapet som fnissade igen. Åh, nä, fan, nu kan jag inte äta!

Så dök Marlene upp och ställde ned något framför oss i mörket. Hade han fileat den lille sure dvärgen i rosa skjorta? Ja, vad visste vi. Dvärgen smakade lite sött. Det var bara tre små bitar. Jag kände mig stolt som lyckades hitta munnen i mörkret. Jag provade att sjunga så jag visste varifrån rösten kom och så snart jag nådde ”mi” i do re mi så hivade jag in tuggan där jag trodde den skulle vara. Det gick ju galant, det här. Dvärg i nån slags sörja. Löjrom?

Marlene lade en hand på min axel och sa något på tyschka. Han måste ha glömt att jag bara talade engelska, men nu var jag go och fin efter det ljusgröna så jag lät det generöst passera. Jawohl, sa jag bara och klappade hans hand.

Marlene försvann och vi satt en stund och tåflirtade, lyssnade på spanska och nynnade. Så kom uttern. Den vegetariska uttern. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag åt men sällskapet sa bestämt att det var utter. Du är ju så förtjust i uttrar? Jo, jag gillar att glo på dem. Men jag har aldrig ätit någon. Jag har inte ätit kött på 20 år! Jag do-re-mi-ade mig i vad som tycktes en evighet.  Tuggade på något jag varken kunde se eller känna igen. Svalde med skräck. Längtade efter mer ljusgrönt. ”Öhj, Marlene”, försökte jag på svenska. Näven lades på min axel igen. ”Das utter? Jah?”

Marlene lät som han log hela tiden. Han svarade något jag inte förstod och jag gav upp och sa ”Jawohl jawohl ”och lät saken bero. Skulle det bli tarmvred nu så fanns det väl sjukhus även i Tyschkland.

När desserten kom var jag ett fnissande nervvrak. Mitt sällskap var ett fnissande nervvrak. Vi vågade inte dricka så mycket vin för det var svindyrt och bara käket skulle gå loss på 1200 spänn. Tre bitar dvärg i fisksperma, en död utter och så nu… vad? Marlene hade händerna överallt nu, tycktes det. På mina axlar, på mina armar, på mina händer, på bordet, resterna av uttern sopades undan med tyschk geswindt, Marlene var överallt. Jag ville bara sjunga ”Good Golly, Miss Molly” men lyckades behärska mig.

Kunde jag finna käften utan do re mi? Well, let’s try, tänkte jag på utländska och hivade upp något blött mot ansiktet. Träffade snett och blev kladdig på kinden. Vad var det där? Sorbet? Mald daggmask? Äppelmos? Marlene, kom hit och torka av mig!

Kvällen började lida mot sitt slut och våra nerver likaså. Jag behövde gå och kissa men pallade inte tanken på Marlenes sällskap därinne. Marlene, kom hit och torka mig! Spanjorerna hade tystnat, jag tror de beställt gratinerad skorpion och den var väl för stark för deras medelhavsmagar. Nu satt de knäpptysta och blev säkert tafsade på av Marlenes kollega. Jawohl!

När kvällen var över leddes vi ut på en skräpig bakgård av en ny dvärg. Hur många dvärgar har de i Berlin egentligen? Denna hade röd skjorta på sig, och enormt blanka skor. Han log inte. När vi lämnades på bakgården var vi panka, förvirrade och yra i mössan. Vi letade genast upp en läderbar där vi piskade skiten ur en handelsresande från Düsseldorf. Det är slitsamt att resa. Och nu sitter jag visst och ljuger igen…