Dagens Pål Pommac

 

Idag virkade Pål Pommac en pickelhuva.

Åt jag en utter?

I Berlin har de en faiblesse för att käka i totalt mörker. Det finns några restauranger som specialiserar sig på att ta emot gäster, föra in dem i ett helt mörklagt rum, ge dem en blind uppassare och så servera dem en trerätters middag som de inte ser. Det är tyschkarnas uppfattning om kulinarisk sensation och eftersom jag och ressällskapet ville vara lite tyschka och sensationella av oss så bokade vi in oss på ett av de där svarta ställena.

Vi blev mottagna av en dvärg i rosa skjorta och vit kostym. Han log inte en enda gång under introduktionen. För vi behövde ju en introduktion. ”Så här går det till. Det här är blindstyret som ska passa upp på er. Han heter Marlene och är väldigt duktig.”  (Vad han var duktig på förstod vi aldrig riktigt).  Marlene, till skillnad mot dvärgen, log oavbrutet. Jag blev lite rädd. Men tänkte: han kan ju inte se oss.

Så fick vi en drink med något ljusgrönt blask i och så leddes vi in bakom ett skynke. Jag hade överlåtit beställningen av mat så nu visste jag inget om vad jag skulle föräras för kulinariska höjdpunkter. Så länge det inte var kött. Efter den ljusgröna tyschka groggen tedde sig världen ljus – not! Nu var vi i komplett mörker. Jag snubblade över stolen och Marlenes grepp om min arm var benhårt. Så där! Med tyschk precision placerades jag framför bordet och mina händer lades på bordsskivan. Kände jag tallriken? Yes, sir. Besticken? Yes, siiiir!

Det gick en kvart. Eller så var det bara en minut. Sällskapet och jag väntade på käket. Förrätten. Vi visste inte om vi skulle viska eller prata eller bara hålla käft. Våra tåspetsar snuddade vid varandra under bordet. Jag började nynna lite. Sällskapet fnissade. Nu var vi i Tyschkland! Jösses, vad mörkt det var. Vi kunde lika gärna suttit med svarta huvor på oss.

Från borden intill oss kunde vi höra röster som snackade. Spanska. Och tyschka förstås. Jag begrep ingenting. Jag fick bilder i huvudet av spanjorer med huvor på skallen. Kanske hade de bara huvor på sig och inget mer? Jag viskade detta till sällskapet som fnissade igen. Åh, nä, fan, nu kan jag inte äta!

Så dök Marlene upp och ställde ned något framför oss i mörket. Hade han fileat den lille sure dvärgen i rosa skjorta? Ja, vad visste vi. Dvärgen smakade lite sött. Det var bara tre små bitar. Jag kände mig stolt som lyckades hitta munnen i mörkret. Jag provade att sjunga så jag visste varifrån rösten kom och så snart jag nådde ”mi” i do re mi så hivade jag in tuggan där jag trodde den skulle vara. Det gick ju galant, det här. Dvärg i nån slags sörja. Löjrom?

Marlene lade en hand på min axel och sa något på tyschka. Han måste ha glömt att jag bara talade engelska, men nu var jag go och fin efter det ljusgröna så jag lät det generöst passera. Jawohl, sa jag bara och klappade hans hand.

Marlene försvann och vi satt en stund och tåflirtade, lyssnade på spanska och nynnade. Så kom uttern. Den vegetariska uttern. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag åt men sällskapet sa bestämt att det var utter. Du är ju så förtjust i uttrar? Jo, jag gillar att glo på dem. Men jag har aldrig ätit någon. Jag har inte ätit kött på 20 år! Jag do-re-mi-ade mig i vad som tycktes en evighet.  Tuggade på något jag varken kunde se eller känna igen. Svalde med skräck. Längtade efter mer ljusgrönt. ”Öhj, Marlene”, försökte jag på svenska. Näven lades på min axel igen. ”Das utter? Jah?”

Marlene lät som han log hela tiden. Han svarade något jag inte förstod och jag gav upp och sa ”Jawohl jawohl ”och lät saken bero. Skulle det bli tarmvred nu så fanns det väl sjukhus även i Tyschkland.

När desserten kom var jag ett fnissande nervvrak. Mitt sällskap var ett fnissande nervvrak. Vi vågade inte dricka så mycket vin för det var svindyrt och bara käket skulle gå loss på 1200 spänn. Tre bitar dvärg i fisksperma, en död utter och så nu… vad? Marlene hade händerna överallt nu, tycktes det. På mina axlar, på mina armar, på mina händer, på bordet, resterna av uttern sopades undan med tyschk geswindt, Marlene var överallt. Jag ville bara sjunga ”Good Golly, Miss Molly” men lyckades behärska mig.

Kunde jag finna käften utan do re mi? Well, let’s try, tänkte jag på utländska och hivade upp något blött mot ansiktet. Träffade snett och blev kladdig på kinden. Vad var det där? Sorbet? Mald daggmask? Äppelmos? Marlene, kom hit och torka av mig!

Kvällen började lida mot sitt slut och våra nerver likaså. Jag behövde gå och kissa men pallade inte tanken på Marlenes sällskap därinne. Marlene, kom hit och torka mig! Spanjorerna hade tystnat, jag tror de beställt gratinerad skorpion och den var väl för stark för deras medelhavsmagar. Nu satt de knäpptysta och blev säkert tafsade på av Marlenes kollega. Jawohl!

När kvällen var över leddes vi ut på en skräpig bakgård av en ny dvärg. Hur många dvärgar har de i Berlin egentligen? Denna hade röd skjorta på sig, och enormt blanka skor. Han log inte. När vi lämnades på bakgården var vi panka, förvirrade och yra i mössan. Vi letade genast upp en läderbar där vi piskade skiten ur en handelsresande från Düsseldorf. Det är slitsamt att resa. Och nu sitter jag visst och ljuger igen…

Naken i Gunnars tjänst

Jag vet inte om det råkat vara stort intresse för Gunnar Ekelöfs poesi bland just mina läsare eller om ni bara gillar att ränna omkring nakna i största allmänhet, men nu får jag stänga dörren till vidare sofforgier om jag inte ska bli vräkt.

Jag tackar för visat intresse.

Farbror Gösta har låst in sig på sin kammare och dragit någon slags tratt av plåt över huvudet. Jag tror det betyder att han är chockerad. Det är inte jag.

Vill du ligga naken i min soffa?

Som silat genom murar, moräner och mudder kommer enstaka toner fram. Grannen spelar musik. Jag känner igen tonerna efter ett tag. Tar dem en och en och plockar ihop dem till ”Ingenting gör mig” med Thåström. Grannen åker automatiskt upp några pinnhål i min lättköpta aktning.

Det är lördag eftermiddag och ingenting har blivit gjort. Eller har det? Jag smuttar på en liten irländsk jamare och beslutar mig för att stryka kläder. ”Hela världen” sitter nog utomhus idag och möter våren med öl och solbrillor stora som assietter i fejan.

Själv står jag stolt bakom mörka sammetsdraperier, dricker whisky och stryker tvätt. Det enda som fattas nu hade varit om du låg här, näck i soffan bland alla kuddar, citerandes Ekelöf. Det hade varit… snyggt på nåt sätt.

Platsen är ledig. Intresserade kan anmäla sig i kommentatorsfältet.

Jesus eller himmelske Emmerich

En kväll i Kreutzberg låg vi på nåt ställe bland sammetskuddar och pimplade rödtjut och lyssnade på blippblopporientalisk musik. Genom de stora fönstrena ut mot gatan såg jag en lojt släntrande man som verkade bekant. Jag hasade mig upp bland kuddarna och glodde lite extra. Kände jag inte honom?

Han verkade gå och drömma för sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld.

Så var ögonblicket förbi. Jag drösade ned bland kuddarna igen och drack upp vinet. Man blir lite slö av orientaliskt blipp blopp.

Efter nån timme hade vi slöat nog. Jag kände att stadsluft var av största vikt om jag inte skulle somna. Vi valsade runt några kvarter. Det hade mörknat ute, vi kom till en park.

En lojt släntrande man som verkade bekant gled förbi oss på trottoaren, gick in i parken. Han verkade gå och drömma för sig sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld. Nu tvärnitade jag! Jag känner igen den där karlen! Eller?

- Vad stirrar du på? undrade mitt sällskap. Vet du om att du stirrar?

- Var det inte Blixa? sa jag andaktsfullt. Visst tusan var det Blixa?

Som att möta Elvis! Eller Jesus! Ända tills sällskapet ointresserat sa:

- Vad är en Blixa för nåt?

En blixa? Det är en slags jippi jah jah jippi jippi jääähj:

Tyschk und tyken

Trodde väl aldrig jag skulle få användning för mitt gamla ridspö, men oj vad det fick vina över de tyschka arslena förliden helg. Jag tror bestämt jag piskade mig till sendrag i högerarmen. Men det är en petitess i jämförelse med vad jag gav. I’m a giving person. Det fick jag minsann höra. Jag fick höra saker på tyschka också, men eftersom jag inte talar språket så gick det mitt öra förbi. Kanske bäst så.

Många små pigga klubbar har de, tyschkarna. Pojkar i skinnutstyrsel med blottade skinkor och lustiga hängslen. Sura madamer i glasburar. Hängbröst ända ned till Italien.

Drinkarna rymmer is för en hel hockeysäsong och nattluften kan förvandla  en svensk till orm. 

En gammal vithårig farbror gav mig karameller i parken. Jag anade genast oråd. Tur jag var beväpnad. 

Knävelborrarna vädrade vårluft och ölen var för det mesta god. Det första glaset hade t.o.m pappersvolang längs ned. Tyschkarna gillar att pynta sin bira, helt uppenbart. De har ett fjolldrag när det gäller öl, men det kan de väl få ha, så länge kjolen går att slita av och ölen har rätt temperatur.

Någon dag senare begick jag ett fatalt misstag; språkförbistringen ledde till att jag tackade ja till en veteöl av gigantiskt format. I ett sånt läge vill man gärna använda ridspöet på sig själv, så det gjorde jag. Ett ilsket rött ärr pryder nu mitt vänstra lår. Fy skäms, Blå. Vem fan dricker veteöl?

För övrigt skedde inte så mycket: en gammal muskelsträckning snärtade till och brände som en majbrasa, jag fick nåt glidmedel av en stammande ekorre, en plomb lämnade käften på en turkisk restaurang och högerfoten la av som vanligt.

Några irländare räddade mig med Guinness men vägarbetet under jorden sände oss åt helvetet till. Men allt går att lösa med ett ridspö och en uppfordrande blick.

Interneringen avlöpte smidigt som vaselin och julgranen lös hela helgen. I Berlin firar de jul året om. För säkerhets skull.

Jag köpte mig ett par solglasögon med åstkilliga decennier på nacken så nu kan jag skrämma barnen. Naturligtvis fann jag mig en 20-talsbrosch också. Något annat var inte att tänka på.

Sammanfattningsvis:

Tyschkarna: ett bleknosigt dystert släkte som gillar att man ryter åt dem och gärna ger dem några rapp i förbifarten.

Och det, det är alldeles sant.

Nu ska jag gnida in mina krigsskador med färskost. På återhörande.

Lilla Blå Bloggen finito?

Nä, den får vila lite bara. Datorstrul. Ont om tid.

Återkommer. Kanske fortare än du anar…

Tungt Tyskland

Jamen, då tar jag väl min jäkla slägghammarångest och drar till Tyskland då. Det är ju ett passande land för sånt. Väl? Tungt land, tung historia, tunga tankar, tung industri. Jag kommer att vara en fjäder i jämförelse.

Jag packar och jobbar om vartannat. Kroppen gnölar av sömnbrist. Jag tappar saker, spiller ut mjölkpaket över köksgolvet, går med hjärtklappning, är frustrerad och trött och vill liksom bara att saker och ting ska vara över!

Om man kunde strama upp sig nu, återta kontrollen, lite tysk jävla disciplin rätt in i benmärgen, rätt in själen. Dra åt stygnen, rätta till krokigheterna - få fason på sig själv!?

Jag spelar Thåström som tröst. Jag läser era kommentarer och vill stoppa dem i fickan och ta med – som rädslans åksjukepiller.

Det blir bra. Nån jävla gång.

Sen är man ute på andra sidan och andas från magen igen. Mör och ödmjuk som en nyfödd – tills morskheten tar en i besittning igen och man skakar av sig, glömmer, går vidare… Allt det där vet jag ju. Det blir bra. Nån jävla gång.

Fans lilla surpriseparty

Jaha, så var det dags igen. Det kunde man ju räknat ut. Man rusar blint rakt fram som ett jävla höghastighetståg och sedan när man sätter sig ned och tänker igenom saker och ting så kommer det. Den där välbekanta kalla fläcken i nacken som sprider sig snabbt över hela skallen, det känns som små elektriska stötar under huden. Hjärtat börjar skena, händerna darrar som på ett fyllo. Den där förhatliga svaghetskänslan i hela kroppen, känslan av att falla rakt ut i något svart och livsfarligt. Den förlorade kontrollen. Paniken och rädslan. Nej, jag vill inte! Inte nu igen! Det får inte, det får inte hända igen!

En gång i tiden medicinerade jag mot panikångest. Och gick i terapi där jag grät och snorade och levde fan, jag talade och talade i månader, jag slammade själsligt skit upp till ytan och rensade rent. Blev duktig på att andas och följa fyrkanter och sitta och känna efter hur det kändes i kroppen.

Jodå, nu känns det bra. Ja, det där är min andning. Så låter den inuti. Och där har vi hörnen, ja, jodå fina terapeuten, det går bra det här. Jag är inte ett dugg rädd. Jag är lugn, lugn, lugn. Nu är allt bra och jag ska aldrig bli rädd mer.

Så kommer skiten tillbaka. Och det spelar ingen roll hur många jävla böcker man har läst, hur många terapitimmar man har suttit av i den där korgstolen, hur många fyrkanter man följt med ögon och andning, hur mycket man logiskt än förstår vad det handlar om - paniken löper iväg med en, den bestämmer och jag avskyr det!

Klart det går över. Det gör ju alltid det. Men är det för mycket begärt att den ska hålla sig borta för gott? Måste den sticka upp sitt fula jävla tryne när jag som minst behöver det?

Just ju känns det inte som om jag lärt mig ett dugg. Jag blir så rädd! Och så jävla arg! Men mest sitter jag bara och tjuter. Kul party liksom. NOT!  

 

 

Ett helrör pringles

En ny dag stånkar igång och likaså jag. Gårdagen blev liderligt lättjefull. Fan, vad jag ljuger. Jag slet hund. Jag slet varg. Jag slet tiger. Sen slet jag nästan itu min kollega. Och så åkte jag hem. Killen bredvid mig bar en pianoslips. Man märker att våren kliver omkring och gör saker med folk.

Men det lättjefulla fanns där, trots allt. Jag har haft nåt jäkla sendrag i midjan ett par dagar. Garva inte. Det är väl någon magmuskel som ryckt till och fått liv igen efter flera år och som nu, efter helgens obskyra övningar, börjat påminna mig om sin existens. Jag styrde upp det hela med ett helrör pringles och en liter vatten och ett 30-talsmysterium. Trodde det skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Jag fick gå och lägga mig.

Långa listor nu på vad som ska göras. Men först kaffe. Den stora koppen.

Sedan kavlar vi upp ärmarna och sätter igång. Full fart in i evigheten! Och så en och annan svordom. Det sätter piff! Piffa nu, folks. Det är lilla lörda’n igen.

Dagens verktyg, funkar på både kolleger och gamla kåtbockar:

 ”Härkens blues”

Jag haver ankrat

Okay, jag är tillbaka och känner att det är dags att styra upp den här blå skutan. Den har lämnats alltför länge att driva lös på salt våg. Men jag har haft annat för mig. Jag har varit på kära ön och lyssnat till de kåta skogsduvornas mollstämda toner, jag har blivit uppraggad av en rundhyllt koltrast som följt mig som en skugga från morgon till kväll och sjungit mig sin serenad, jag har sippat rödvin från Australien och käkat hembakt bröd med ost direkt från lagårn, jag har såsat i solsken och dråsat vid klappersten, jag har sovit som ett barn och vaknat säll som en gasell. Nu är jag på hemmaplan igen, jag har inhalerat snuskig cigarill och ämnar sussa tidigt. Imorgon väntar Byen och saltgruvan. Snart blir det Berlin. Jag hinner fan knappt andas mellan varven. Lugnet, friden och de träskodda bönderna bytas ut mot tyska läderhosen och kinky barer.

Ja, man kanske bara lever en gång.

Vi tutar och kör, folks. Eller hur?

Dagens Pål Pommac

 

 

 

 

 

 

Idag planerar Pål Pommac att bli packad. Han har redan krupit ned i resväskan.