Läser igenom de senaste dagarnas rader och inser att jag låter som om jag befinner mig i nån livskris eller nåt. Nej, för fanken!!! Men det rör på sig, om man så säger… På gott och ont.
Ikväll är jag dock sketaglad. Har precis sett en dynamitkonsert! Aaaaaah, det känns i hela kroppen. Mumma, folks, mumma!
Ibland slår livet märkliga knutar på sig själv. När man minst av allt anar det och från oväntat håll dyker det upp något som får en att ana något större, något märkvärdigt och oerhört. Man vet inte ens om man ska bli rädd eller glad. Men det ruskar om. Det gör det.
Har fått den här på hjärnan.
Det finns ett slags själsligt sendrag som ibland, oväntat och obekvämt, hugger till, gör ont, tar sån plats att det inte blir rum till något annat. När det väl har släppt… glömmer man det så snabbt att man undrar om det nånsin existerat?
Igår såg jag var regnbågen slutar. Det har jag väntat på hela livet.
Två nätter i rad har jag vaknat runt kl 01 bara för att upptäcka att jag inte kan somna om på flera timmar. Där har jag legat och vridit mig, surat och jagat upp mig i största allmänhet. Sedan vaknar jag på gott humör. Obegripligt.
Gårdagkvällen förgylldes av en oväntad present med extra stor näsa. Honom ska jag åter igen ägna mig åt en stund, nu då bloggarna verkar ha lagt sig i gemensam koma och det gråkalla blöta råder utanför.
Komma ihåg att boka biljett till Berlin.
I eftermiddag ska jag på kalas.
Ja, det var väl allt?
Knorvpälsen, numera döpt till Fredriksson, är fixad. Vad ordnar man inte med lite björntråd… Tvättmaskinerna leker tombola, magen är fylld, en bourgogneslatt väntar. Hela dagen på arslet. Det kan vara en ynnest ibland. Men mobilen, oh herregud, mobilen!!!
Nyinköpt. Fin. Slimmad. Tysk… och totalt obegriplig!
Jag svär. Det erkänner jag.
Den illmariga weekendgenen klonade sig i en rasande fart och spred sig genom kroppen som den värsta skogsbrand. ” Bourgogne” dånade det i mitt inre. ”Bourgogne bong bong” skallade dombasunerna. Jag föll till föga och begav mig ut i den stygga staden för att leta upp något hål i väggen som kunde sälja mig en pava ädel röd dryck.
Halvvägs bland gränderna mindes jag mitt tidigare loppisfynd, den knorviga fuskpälsen som tyvärr behöver ses över litegranna, innan jag kan använda den. Knapphålen är nämligen på tok för stora, jag kan trilla ut genom dem. Inte bra. Därför behövdes rejäl tråd, björntråd!
Jag vet inte vad man gör björntråd av, antagligen självdöda stabila nordryska björnar, men de där sybehörsaffärerna står aldrig att finna när man som bäst behöver dem.
Dessutom var mitt sedvanliga hål i väggen också borta! Några vita veckor och hål i väggen hinner försvinna!
Jag irrade runt som nån partipolitiskt obunden en halvtimme. Lunchen tickade iväg, minut för minut.
Men så: voila! En sybehörsaffär – och intill den – ett hål i väggen!
Gud hör bön och weekendgenerna ljublade, dombasunerna dundrade sitt ”bourgogne bong bong” och jag ramlade in hos en låghalt norrman.
Jo, han var nämligen låghalt. Samt norrman. Och jag fick vackert vänta tills han fikat färdigt innan han haltade sig fram genom sitt lager för att hämta lite björntråd till mig. En vänlig äldre man, doftande av god eau de cologne. På sin mjuka norska berättade han om björnen som numera gått i ide och så fick jag min trådrulle.
Hålet i väggen hade bong-bong-bourgogne och nu är jag hemma igen. Minst 800 ord kvar att skriva. Magen knorrar efter utebliven lunch. Jag luktar stress och gamla päron. Men vad fan – det är fredag, folks.
Snart lyfter vi.
Också en slags Björn… offer för nålen?
Okay då, ett sista litet pass i den lilla svettiga gruvan innan helgen slår upp portarna och dombasunerna skalla! Yeah man! Idag skriver Lilla Blå broschyrer, känner redan den illmariga weekendgenen sprätta genom blodomloppet som en glödloppa. Snart, snart, snart… Några timmar till sedan är man fri att dansa charleston.
Bland dryckespokalerna?
Enligt horoskopet ska min finurliga plan gå om intet men jag kan ändå hoppas på en fin kväll. Hm, jag har ingen finurlig plan för idag. Så betyder det att min kväll blir usel? Help me out here, folks. Tyd de mystiska stjärnornas lopp åt mig. Farbror Gösta är upptagen med att operera Pål Pommac.
Efter sjok av amerikanska juridiska dokument känns det som om man vill kasta sig ut i gutturala läten som ”mööö”, ”bah”, ”öh” och ”faaaan”. Så det gör jag. Resten av kvällen.
Men det är ju inget att skriva om. Eller hur?
Någonsin upplevt hur det är att stå framför en framvällande het lavaström som kommer emot en i allt snabbare takt?
Välkommen till mitt jobb!
Jag trodde jag lärt mig. GÅ ALDRIG TILL SÄNGS MED NYTVÄTTAT FUKTIGT HÅR! Vaknade imorse, vacklade förbi spegeln och skrek till.
Någon slags… abstrakt konst?
Skjut mig.
