Det finns ansikten man lättare tycker om än andra. Varför? Varför är vissa ansikten bara som glatta ytor man studsar emot, varför glömmer man vissa ansikten så snart man blundar?
Själv trivs jag bäst med ansikten som sorgen gnuggat mjuka. Där lägger sig mina blickar tryggare. Tilliten lurar närmare ytan.
Men ibland orkar man inte och vänder bort blicken. Och undrar vad ens eget ansikte just då visar?
Mhmm…
Hellre Mickey Rourke 2008 än dito 1986.
Tyvärr visar mitt ansikte mest prov på dålig humor från eventuella skapargudar, eller, om man hellre vill, prov på de mest bisarra följder genkombinatoriken kan få.
I och med att du ibland åker över land och hav för att lyssna på Thåström så antar jag att du gör samma sak när världsberömda Papier Maché spelar i Stockholm på tisdag, 7/4.
Blicken säger väldigt mycket. Både när vi möter den eller när den sveper över oss själv utan att vi märker det.
Sitt rätta ansikte?
Just där?
Just då?
Tror det beror på blicken och uttrycket…ett uttryckslöst ansikte, har inget att säga oss…visar inget intresse för sin omvärld, har inget att ge i någon form av utbyte.
Däremot har jag funderat på det där med att “åldras med behag” (nej jag menar inte för eller emot plastikoperationer).
I synnerhet som två av min mors gamla väninnor, idag ser precis lika bittra (och elaka!) ut, som jag tyckte att de var, redan när jag var barn…
Medan jämnåriga till dem, fortfarande ser ut som de trevliga positiva människor de alltid varit,om dock med lite rynkor och gråa hår…
Janus “gestaltades med två ansikten: ett som blickade in i framtiden och ett som såg tillbaka in i det förflutna. Janus tillbads den första dagen varje månad” (Wikipedia)
Ett som blickar in i framtiden (hoppfullt?), ett som ser tillbaka (och lär sig nå´t).. kanske skulle det bli ett intressant ansikte.
Men… det är ögonen som är själens spegel… tycker Skatan
Vilken fint inlägg!
Det finns ju de som menar att man speglar sig själv i andra. Man har sina egna ömma tår, egenskaper eller sidor hos sig själv som man inte gillar och när man möter personer som också har dessa egenskaper så blir de frånstötande. Eller som man säger på dagis “den som sa det han va de, kissa på en spade!”
Visst finns det också människor som är ganska ointressanta. Särskilt de som inte är så mänskliga.
Du är bäst *slickar din sko*
Man kanske skulle bli singel och börja skriva igen.
Pingback: Min mors ansikte « Wettexvärlden
Tack för fantastiska ord.
Jag vill inte härmas men du skapade bilder i mitt huvud… Det var fint.
Tack.
Jag glömmer nästan alla ansikten, jag ser liksom ingen när jag blundar. Men jag känner dem. Händer mot mina kinder, skratt som tvinnas med mitt, tonfall som lägger sig tillrätta i min maggrop. Jag kan känna dem, men jag ser inte deras ansikten.
Ansikten kan vara som en öppen bok – och ibland som en ogenomtränglig kassaskåpsdörr.
Tack allihop för era kommentarer. Jag är lat idag. Jag besvarar dem inte en och en. Men jag pussar er litegrann. Går det bra?
För min del går det alldeles utmärkt. Puss tillbaks!
Det går jättebra, pussar tillbaka.
Puss puss!!