Det finns ett slags själsligt sendrag som ibland, oväntat och obekvämt, hugger till, gör ont, tar sån plats att det inte blir rum till något annat. När det väl har släppt… glömmer man det så snabbt att man undrar om det nånsin existerat?
LILLA BLÅ BLOGGEN
Nej. Inte jag i alla fall. Mina själsliga sendrag kommer från ärr. De gör inte alltid ont, men i viss väderlek så. Eller fullmåne.
“Själsligt sendrag”…Åh Lilla Blå, du kan då sätta ord på det… “själsligt sendrag”…
Precis!
Fullmåne ja. Glömska… nja. Jo. Visst glömmer man HUR ont det där sendraget gör. Annars skulle man inte orka leva i väntan på nästa…
Själsliga sendrag! Ja, det var en bra beskrivning. Tur att vi har en förmåga att gå vidare och att glömma…
Nog är det så, kanske finns det någon outgrundlig mening i att vi ska få dessa sendrag..
Jag tror att förmågan att glömma hur ont sendraget gjorde är en “blessing in disguise”.
För att man inte alldeles ska tappa modet nästa gång det kommer tillbaka.
Och kommer tillbaka gör det ju, så länge man inte har lyckats hitta varifrån de kommer och varför de finns i ens liv.