Det finns ansikten man lättare tycker om än andra. Varför? Varför är vissa ansikten bara som glatta ytor man studsar emot, varför glömmer man vissa ansikten så snart man blundar?
Själv trivs jag bäst med ansikten som sorgen gnuggat mjuka. Där lägger sig mina blickar tryggare. Tilliten lurar närmare ytan.
Men ibland orkar man inte och vänder bort blicken. Och undrar vad ens eget ansikte just då visar?
Avlyssnade ett samtal idag mellan en dansk och en kines, som möttes i sjungande engelska med tveksamt resultat.
Dansken: I saw Bob Dylan this weekend. You know Bob Dylan, the American musician?
Kinesen: American… museum?
Dansken: No, no, Bob Dylan! The singer! American singer, you know?
Kinesen: Ah! American singer! Michael Jackson! Yes, yes, very good, uh?
Farbror Gösta har förgäves försökt hålla tillbaka vårens första stjärnprognos som hotat att spränga hans horoskåp, men nu är den ute i all sin otäcka glans. Denna gång vänder den sig främst till oomkullrunkeliga medelålders, diverse vanskapta sörlänningar samt den kristna högern.
Se upp för svagsinta sybariter i motvind. De smittas! Stillastående vatten kan medföra dödsfara. Byt byxor flera gånger om dagen för att vara på den säkra sidan. På den andra sidan är det mer osäkert, där härskar mjuk schanker och stanken av rutten marsipan. Venus haver snedseglat och kolliderar snart med Jupiter. Detta är en rejäl miss i Den Stora Planeringen och Gud beklagar men skyller på att han inte sett några dokument och känner sig lurad. Han kommer dock inte att avgå. Vik en lyktstolpe på tvären som motvikt. Spotta i en plåtburk och ställ ut i naturen för att avvärja diverse ondskefulla mikrodemoner. Kamma kattens svans och ställ ditt hopp till skatteåterbäringen. När påsken gör sitt gula inträde, se till att hönsen lyder och vattnet kokar. Vad kärleken anbelangar garanteras inga smeksamheter men väl färggranna tvivel och en och annan läppfisk. Det hela är rätt outgrundligt, men stjärnorna talar sitt eget språk.
Vi säger ”Tack, Farbror Gösta” och korsar oss på både korsan och tvärsan. Må nästa prognos varsla om mjällare potatisar än dessa. Det här känns nästan lite… otäckt?
Utflykt i friska luften idag, pallade 20 minuter. Hela systemet vinglar och vacklar. Konturerna skarpa och vassa, måsarna skriker, folk trängs överallt med fula miner.
Jag ville bara hem. Istället fastnade jag hos nån matlagningsmänniska som skulle omvända mig till vegetariskt.
- Behövs inte, kraxade jag. Det är redan gjort!
Han hörde inte på. Ville proppa mig full med rödbetor och kapris och starka kryddor. Jag lät honom hållas, det var ett tag sedan nån karl proppade mig full med nåt. Sen vacklade jag hemåt.
Människor med lördagsansikten. Trängs-och-stå-och-köa-och-göra-av-med-stålar-ansikten. Rena krigsmålningen. Man blir så trött, va?
Jag gör som pöbeln, jag veckohandlar. Bågnar under bördan. Vegetariska biffar, morötter, kilovis med citrusfrukter – och så dasspapper. Men jag pallar ju knappt äta numera? Jag lever ju på te och morfin. Det räcker fint.
Kylskåpet som morrat och brummat är nu fullstuvat och håller tyst.
Bokat tvättstuga imorgon. Måste upp i ottan, enda lediga tiden. Gud. Hav. Förbarmande. Och. Ge. Mig. Rena. Trosor.
Lipsillen här får vänta. Jag pallar inte ge mig ut i den skånska djungeln ikväll. Man är ju morfinist. Men om några dagar… Jag tar på mig tropikhatten och grabbar macheten. Får väl hugga mig fram, ända upp till Småland.
Man hyser planer för bloggandet. Stora planer. Snusk och upplysning. Underhållning och allvar. Nya djärva färgkombinationer. Klang och jubel. Bugar mot publiken. Rosorna yr in över estraden. Lilla Blå vacklar under segerrusigt svall.
I verkligheten: orkar knappt hasa ut i duschen.
Skriver knappt nånting.
Å andra sidan: ingen jäkel läser ju här på helgerna. Man talar för döva öron. Får väl duscha då…
I april 1884 provade Freud kokain för första men långt ifrån sista gången. Han kände sig lite deppig. Effekten lät inte vänta på sig, han blev pigg och kåt och skrev virriga käcka brev till sin fästmö om vad han ville göra med henne nästa gång de träffades. Freud tyckte det var så ball med kokain att han tog det gång på gång och dessutom tipsade hela läkarkåren om vilken fantastisk drog det var. Läkarkåren hummade och lade pannan i veck, provade, nickade och provade igen. Jo hejsan, det här var ju dunderpulver. Med detta kunde man säkert bota både det ena och det andra.
När en av Freuds polare, ögonläkare Koller, upptäckte att man nog kunde använda kokain som bedövningsmedel vid operativa ingrepp, gick övriga läkarkåren bananas i både Europa och Amerika. Vad kunde man mer använda kokain till? Man utförde experiment – mest på sig själva – för det var ju det mest korrekta, visst? Man penslade och drack och snusade; det var kokain in i öronen och upp i näsan och ned i halsen. En läkare till och med injicerade sig direkt i ballen för att se om han sen kunde operera sig utan att känna någonting!
Läkare! Ett märkligt släkte. Ett otyg ibland, om ni frågar mig.
Men det tog inte lång tid innan en ny verksamhet sköt fart. Tron på kokain var stor. Se här bara: Allenburys Throat Pastilles med kokain. Mums för såriga halsar.
Coca wine! En dryck som säkerligen skulle sätta fart på vilken fredagkväll som helst. Något att fråga efter på Systembolaget nästa gång ni går dit? Coca wine såldes i Europa under namnet Vin Mariani innan den adopterades av amerikanarna. Detta märkliga folkslag skydde alkohol så denna fick utgå ur drycken och bytte namn till Coca-Cola. Men det är en annan historia, det…
Min utskällning tidigare måste ha gjort susen. Idag var husnasse len som smör. Talade och talade. Undersökte och pillade. Talade igen. Och så prover. Och lite fler prover för säkerhets skull. Nu när vi ändå höll på, inte sant?
Javisst, tuta och kör!
Hade jag några prefrenser vad gällde medicinutskrivning?
Javisst, tuta och kör! Jag tar fem burkar rosa piller som man blir kåt och snygg av, sedan vill jag ha en rejäl ask tung morfin som jag kan sälja till männen men suddig blick i mitt kvarter, och så tar jag två liter av det där man kan knocka hästar med… vänta nu… lite rajraj-pulver tar jag också! Och så vill jag ha uppåttjack så jag orkar dansa natten lång, gammal kärring som man börjar bli! Tack snälla doktorn, jag ringer när det tar slut.
(I verkligheten:)
- Tack, jag tar vad som helst, bara det hjälper!
(MES! JAG ÄR EN JÄDRA MES!)
Måndag kom till världen under plågor. En djävulsk natt. Date med Mengele idag. Ååååh, vad vi ska kela – NOT!
Försöker ta mig ut ur jazzdimmorna och snorångorna där jag befunnit mig det sista dygnet. Vill inte tjata mer om den här jädra förkylningen, men den är en enveten fan och jag börjar bli rätt slut nu. Eller gnällig, välj själva.
Rastlösheten ligger och kliar, har inte träffat en människa på flera dagar.
Jag tänker konstiga prylar. Weird stuff.
Så blir man när man inte har TV, när stereon pajat och datorn luktar bränt och beter sig underligt. Utan ordentlig sömn. Utan social samvaro.
Man börjar tänka konstiga prylar. Weird stuff.
Okay, jag ska försöka läsa lite mer då. Den där alkemiboken är bra, men omständligt skriven.
Jag vill bli frisk nu. Jag vill någon annanstans. Jag vill till någon annan.
Nu vill jag till Paris. Inte för att det är min favoritstad, den stinker ju pissoar mer än något annat ställe i Europa, men för att där just nu pågår en utställning som jag gladeligen skulle vilja slafsa i mig med alla sinnen.
I DN idag läser jag Birgitta Rubins artikel ”Alla tiders jazzfluga” och känner hur det rycker i flera nervändar. Läs den, ni också. Och har någon av er vägarna förbi utställningen förväntar jag mig en ingående rapport pronto!
För övrigt har natten varit lång och hård. Några nätters sömnbrist och hjärnan börjar spela mig spratt. Eller också är det de där förvirrade långa timmarna med boken om alkemi. Jag måste ut ur det här nu. Kanske kan Gene Krupa hjälpa mig på traven? Mannen som höll armarna högt och huvudet lågt.
Kolla in honom här. På mindre än en och en halv minut förmedlas mer energi än på ett helt Friskis & Svettis-pass. Gene är den elektriskt spattige karln i ljus skjorta som först springer från den ena jazzkatten till den andra, bara för att hamna bakom sitt batteri där han nästan lyfter och går genom taket. Gene Krupa, så cool så det ilar i tänderna. Hör ni det, ungdomar?
Jag längtar ut till kära ön nu. Längtar till min trädgårdsplätt där fasanerna rockar loss i skymningen och försöker sätta sig i körsbärsträdet för att sova – bara för att ramla ned igen, som högljudda gamla fyllon.
Jag längtar efter att sitta i lä för vinden, med min bok om Erik Satie och dricka mitt te ur den smala höga keramikkoppen.
Jag längtar efter att kunna se havet i alla väderstreck.
I stan har jag skitiga fönster. Genom skitiga fönster letar sig vårsolen in och visar exakt hur skitiga mina golv blivit. Jag hostar och längtar.
Kära ön. Snart så. Får du ta emot mig. Jag har börjat räkna dagar.
Idag bet Pål Pommac itu en tant.