Så jäla gothic coolt bah

Fredagen den 13 inträffar nu i både februari och mars. Wow! Då doppar vi tuttarna i choklad, allesammans. Kom igen!

Kvällsdopp för snoken

 

 

 

 

 

 

 

Nä, om man skulle ta och tagga ned lite efter en lång arbetsdag…

Död vovve

Jag samlar ju på kranium. Inte för att jag fått ihop så väldigt många, men det är trivsamt att gå hemma och damma skallar och pyssla lite ibland. Idag får jag syn på till salu-annonsen: ”väderbiten skalle från självdöd boxer”. En boxer? Hm, bilden ser bra ut. Men 65 dollar? Och frakt ända från Kalifornien? Är det inte lite overkill?

Dagens Pål Pommac

 Idag gjorde Pål Pommac en trädgårdsprydnad av sina tånaglar.

Fetischisten i mig får kåtslag

Jag såg dem och såg dem ändå inte. Jag gick tillbaka och tittade igen. I det lilla skyltfönstret till den lilla affären på den lilla sidogatan. Där den lilla gumman huserar bland spetsar och gigantiska gamla bestick. Hon som borde ha en stor tratt mot örat då hon är så lomhörd. De stod där och stirrade tillbaka mot mig. Jag har väntat på dem sedan jag var i 8-9-årsåldern. En lång tid, med andra ord. Butiken var stängd. Jag gick hem. Försökte glömma.

Någon dag senare. Går förbi igen, som dragen av en magnet. Butiken fortfarande mörk och stängd. Ingen lapp med upplysning om öppettider. Fick gå hem igen med oförrättat ärende. Tänkte till och med ”det var nog bra att det inte var öppet!”

Jag minns den där bibeltunga boken jag fann på biblioteket som barn. Den med klädedräktens historia. Hur jag försvann in bland kapitlen, lärde mig allt om krinoliner och ridikyler, om bahytter och turnyrer. Om hur många kilo rismjöl som gick åt i något öststatsland under 1700-talets sista decennier för att pudra perukerna. Jag blev en fena på kvinnors mode genom historien. I tonåren satt jag surt och anmärkte på gamla kostymfilmer som fattat fel vad gällde kläderna. En film som skulle utspelas under 1650-talet skulle fan i mig inte ha en klänning i 1730-talsstuk. No way! Skjut kostymören! Nu! Jag var en olidlig tonåring. En förvuxen petimeterunge med synpunkter som ingen normal människa brydde sig om. Men jag erkänner, jag bryr mig fortfarande om detaljerna i film – även om många av mina detaljkunskaper om just klädernas historia bleknat med åren.

Dock, en kärlek har levt kvar, oförändrad och stark. Kärleken till snörkängor! Jag har erkänt det förr i bloggen; jag går igång på vackra snörkängor. Eftersom modet snällt löper i cirklar, så har jag vid åtminstone två tillfällen i livet upplevt trenden med mormorskängor lätttillgängliga i skoaffärerna.

Men långt där inne i mig har jag hyst en het längtan: att en dag få äga ett par 1800-talskängor. Ett par där man inte ser skillnad på höger och vänster fot. Ett par som är så smala och smäckra att de är komplett omöjliga att bära. Ett par som  man bara har och tittar på. Ett par konstverk.

Idag var butiken öppen, den lilla gumman mer lomhörd än någonsin. Jag smög in i garderoben som kallas affär. Jag skrek min förfrågan. Hon nickade och hämtade vad jag ville ha. I min skalle hade jag räknat ut vad de eventuellt kunde kosta. Antika hade jag aldrig sett förr, bara på museum och i böcker. Men aldrig i verkliga livet. Nu stod jag här och höll dem i handen. Såg det slitna sidenfodret. De spikade träklackarna. De oerhört mjuka skinnet. Den snäva snörningen. Linjerna. Hela systemet gick i stå. Så… priset, madame?

De var mer än fyra gånger så dyra än vad jag räknat med. Men de låg i min hand lika lena och självklara som om vi känt varandra hela livet. Nej, jag kommer aldrig att kunna bära dem, det är heller inte meningen. Men de följde med mig hem. Jag har ingen möjlighet att fotografera dem nu, men för att ge er en uppfattning om modellen, så är denna bild rätt nära.

  Mina är från 1880-talet och härstammar ursprungligen från det här stället:

Vad kan jag säga? Jag är lycklig. Varmt och stillsamt förnöjd. Det har varit ett mångårigt letande men nu är de i hamn. Nu återstår bara den där förbannade trattgrammofonen. Men den kommer, det vet jag.

Urk

En gång i tiden, bosatt på södra halvklotet, huserade jag i ett stort hus med bl.a. två japanska kockar. De skämde bort mig med japansk mat och jag åt som en gris. Sushi blev en favorit.

Några år senare drabbades jag av stor aversion mot sushi. Då var jag tillbaka i hemlandet och sushiställen började poppa upp lite här och var. Jag undvek japansk mat som flugan flugsmällaren.

Vännerna förstod inte. Sushi som är så gott!?

Så ikväll föll jag till föga. Det var dyrt. Det såg pyntat och läckert ut på tallriken. Jag högg in.

Fy fan!

Aldrig mera sushi!

Pardon me boys, inte fullt så lena tåg

Jag skrek väl så jävligt så de inte tordes annat. Konduktören tog ett snack med föraren och så bar han och min mor min bångstyriga kropp genom hela tåget, fram till spakarna. Där fick jag sitta, mina svettiga nävar greppade rattarna eller knapparna eller vad fasen det nu kan ha varit. Snor i ansiktet. Tårar som förbyttes i sprickfärdig stolthet. Jag körde tåg! Fyra år gammal körde jag tåg. Det susade fram nånstans i mellansverige. Lilla Blå rattade och mor kunde pusta ut. Konduktören kunde pusta ut. De arma resenärerna i  vagnarna kunde pusta ut.

Och tågen har fortsatt att pusta sig fram, årtionde efter årtionde. Framför allt har det pustat, stånkat, susat och stompat sig fram genom musiken. Häromdagen fick jag en låda jazz tillsänt mig, säkert 200 låtar! Man får akta sig, jazzloppan biter ilsket när den väl biter. Chattanooga Choo Choo lär ha varit ett tåg. Vet inte om Ellington någonsin tog den tricken, men han spelade gärna låten om det där förstklassigt snabba tåget, ni vet.

”Take the A Train” är för övrigt en låt med studs. En av de där som ”alla” känner igen när de hör den, även om de inte gillar jazz.  

You must take the A train – to go to Sugar Hill way up in Harlem

If you miss the A train, you’ll find you missed the quickest way to Harlem

Hurry, get on, now it’s coming – Listen to those rails a-humming…

Om musikerna i Grateful Dead, The Flying Burrito Brothers och The Band hade tid att lyssna på those rails a-humming tror jag knappast när de 1970 packade sig ombord på ett inhyrt tåg tillsammans med Janis Joplin och några till. De skulle turnera ihop under en vecka, alltmedan tåget susade fram genom ett storslaget kanadensiskt landskap. Här och där stannade man till och höll musikfestival för publik på flera tusen. En färgglad publik i olika stadier av behåring och berusning. Året var ju, som sagt, 1970.

Men ombord på tåget gick det vilt till. Kröken och röken och musiken rådde. Bluesgrabben från Chicago, Buddy Guy, berättar om hur man ”bara kom in i det på något sätt”. Han syftar på en slags dygnet-runt-fest, ett dygnet-runt-jam där alla samlades i vagnarna och lirade skiten ur sig. En annan musiker som var med säger nästan förvånat: ”Vi var ju inte vana vid sprit, inte på det där sättet. Vi hade ju bara tagit LSD innan, och rökt marijuana, va.” När det blev tomt i flaskorna fick tåget stanna till och länsa närmsta spritbutik. Hatten gick runt och alla musiker bidrog till kassan. Sedan fortsatte tågfärden och kalasandet. Buddy Guy blev trött, men varje gång han la sig för att sova, var han rädd att han skulle missa något, så han kom på benen igen. Under hela veckan låg han aldrig ned mer än en timme åt gången.

Janis Joplin sitter i kort klänning och rosa solglasögon och röker. Hon är full. Alla är fulla. De sitter tätt samman och sjunger allsång. Jerry Garcia böjer sig fram och deklarerar Janis sin kärlek. ”Jag har alltid älskat dig, ända sedan jag såg dig första gången.” Hon ser hastigt tillbaka på honom och brister ut i gapskratt. Försöker skämta bort det. Det tycks bli för svårhanterligt. Hennes röst på scenen är bitter, sångtexten svart: övergiven i kärlek, gång på gång. Två månader efter tågresan återfanns hon död på ett hotellrum, 27 år gammal.

Jerry Garcia, i Grateful Dead, ståtar sedan i lila batiktröja och vinröd vacker Gibson på scenen. Hans hår och skägg är svart och yvigt. Han ser ut som ett mellanting mellan trollet Plupp och en gammal slöjdlärare.

The Band stompar sig fram på tåget och de stompar sig fram på scenen. Jag har alltid känt mig lite ljummen till de här grabbarna och deras påstådda storhet. Men jag mjuknar som glass i mikron när de inledande tonerna till Dylans ”I shall be released” hörs. Det borde varje människa med hjärtat kvar i kroppen göra. Mjukna. Inte fan är det rock’n'roll. Det är en – psalm. In my humble opinion.

Överhuvud taget var det dock mer skägg än rock under året 1970, om ni frågar mig. Okay, Doors släppte plattan Morrison Hotel samma år, och Roadhouse Blues är en jäkla bra rocklåt, men jösses vad skäggigt det var! Alla verkade ha gigantiska skägg det året, åtminstone någonstans på kroppen. Och musiken gled ut i något slags mellanland, ofta rätt saggiga landskap med evighetssolon och inåtvänd instrumentonani.

Men ”Festival Express 1970” som turnén genom Kanada kom att kallas, och som finns dokumenterat på filmen med samma namn, var inte enda gången det placerades ett tåg mitt i rockmusiken.

 Se bara på Sverige och det märkliga tilltaget ”Rocktåget”. Jag skriver märklig, för jag förstår inte kopplingen Tomas Ledin och rockmusik, men det kanske nån kan förklara för mig? Eller gör inte det, förresten. Vi lämnar det. Men Sverige var alltså inte först med idén om ett tåg fullt av musiker genom landet… om nu någon trodde det.

Men tågen, de där eviga tågen, tycks rista sig in i hjärnbarken på var och varannan musiker. Eldkvarn sjöng om ”Långsamt tåg”, Ozzy Osbourne om ”Crazy Train”. Elvis struttade omkring som en rockabillytupp i ”Mystery Train” och Rolling Stones hade sin ”Silver Train” (fast de har en bättre tåglåt i ”Love in Vain” – och nej, jag syftar inte på Clash-låten med samma namn). Hos Johnny Burnette och sedermera Yardbirds lät det att ”Train Kept a Rolling” och vår egen Jakob Hellman skrev pärlan ”Tåg” för ett antal år sedan. Likaså sjöng Lolita Pop om ”Långa tåg av längtan”. Jag kan fortsätta, men jag tror ni kan fylla i själva… Jag undrar bara om alla de där tåglåtarna är skrivna av män? Det verkar så. Är det pojken i dem? Den lille pojken med drömmen om det elektriska tåget som fortfarande hänger kvar i en eller annan form? Kanske fick de inte köra tåg som barn? Det fick jag! Jag upprepar en gång till för säkerhets skull: det fick jag!

Här är förresten en bra platta från en bra grabb:

Jag slog ihjäl

För länge sedan skrev Bruno K. till mig att ”liv är liv, kärlek är kärlek – men det är sorgligt när en guldfisk dör”. Jag har aldrig haft någon guldfisk. Men jag hade tills nyligen en silverfisk.

Låta bli om man kan?

Skrivandet: Skruvstädet. Förlösningen. Och så skruvstädet igen. Varv efter varv.

…and the award goes to…

Ibland prisar jag av andra bloggare, får utnämningar för Lilla Blå Bloggen och blir alltid lika smickrad, stolt och glad. Det är sådana där ”vandrande pinnar” man bör låta gå vidare, man bör i sin tur utnämna andra bloggare som får sola sig i glansen för vad de åstadkommit. Jag är dålig på att låta stafettpinnen löpa, jag har så många pinnar nu att jag snart byggt mig en hel jädra brasa i min ensamhet. Det är oförlåtligt. Den brasan ska värma fler. Jag har många bloggar jag läser med stor behållning. Så Znogge, Annapanna51 och Suziluz och alla ni andra som fäst medaljen på mitt bröst – tack och åter tack. Ni bekräftar mig och klappar om mig och mitt ego så det gnistrar. Jag är stolt och hedrad.

Jag har också bloggare jag vill klappa om, bloggare som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Här är några axplock:

Micke Berg är fotograf, en ilsken, kåt och reflekterande man, omedelbar och aldrig ljummen. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver men det här är en blogg som sprätter och spretar och drar iväg med obändig livskraft och det gör att jag alltid känner nyfikenhet när jag tittar in här. Vissa inslag är bara så huvudet på spiken att jag känner hur energin smittar av sig. Skål, Micke, och tack!

Fotografi är en källa till glädje hos mig och har nog alltid varit. Jag fascineras av bilder, har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle tröttna av att se på foto. Hos Benhästen finns en annorlunda fotoblogg, hon lägger ut andras bilder, idogt, med en slags mjuk obändighet som får mig på fall. Bilderna är från flera olika decennier, de följer kanske inget givet mönster men de väcker mina känslor, fantasier och får mig att le och fantisera och fundera. Hon fotograferar själv också, se t.ex den fantastiska bildsviten Men without names från 2006. Shit, hon är duktig! Maud Larsson heter hon. Jag tar av mig hatten!

Mrs Li är skön,orädd och humoristisk. Hennes blogginlägg regnar som konfetti, själv är hon söt som socker, gillar hårdrock och kör ungarna ömsom till bandy, ömsom till musikevenemang. Den här tjejen bjussar på sig själv, i vått som torrt, vilket leder till att man efter en kort tid tycker sig känna henne – trots att man aldrig träffats.

Så smygläser jag också. Jag smyger mig in hos bloggare som jag av någon okänd anledning aldrig kommenterar hos men ändå gillar att återkomma till. The fat lady sings är ett sådant exempel. En tjej med osviklig svart humor som stretar sig fram genom tillvaron. Som med all humor som verkligen är värd något finns det allvar bakom. Jag dras in här varje vecka och läser men har egentligen ingen aning om vem hon är. Men tonen, anslaget, galghumorn, styrkan och modet fångar in mig. 

En av de bloggar jag läst allra längst är Anders Sparring, eller Grynnan som han numera kallar sin blogg. Vad ska jag säga om den här mannen? Han tycks prova sig fram i sitt bloggande, testa idéer, dela med sig av iakttagelser, känna tvekan men ändå ställa sig rakt upp och ned och blotta sig inför världen. Han visar verkligheten i små skärvor och kan med några få rader förmedla oerhört mycket värme och pulserande närvaro. Jag tänker på Anders som en slags osynlig vän någonstans därute. Nej, vi har aldrig träffats. Men för min egen del skulle bloggvärlden kännas jävligt tom utan Sparring.

Lady Godiva, the one and only! Hittade hon mig eller hittade jag henne? Jag tror Andy Garcia presenterade oss för varandra(!) Den här människan är rent makalös, lever ett liv som är väsensskilt från mitt eget. Det rymmer så mycket kamp, mot livets jävligheter och illvilliga myndigheter och byråkrati, det sprakar och gnistrar av jävlar anamma och bångstyrighet, det tar oväntade vändningar som kan innefatta både talande purjolökar och dildos hos bilprovningen. Men det som griper mig mest är nog hennes kärlek till sina djur, tron på att det går att förändra saker till det bättre och att livet fan i mig rymmer mer än förkrympta byråkrater och skitnödig rädsla. Dessutom har hon en ”best of ” i högerspalten.  Läs den! Gör det bara!

Tja, så  här kan jag gå på. Det finns så många bloggar jag läser, så spretiga och olika varandra och mig själv, men som av diverse anledningar fastnat hos mig och som numera gör att ett besök hos dem är lika självklart som att… hmm, tja, gå på muggen. (Om liknelsen ursäktas). Men jag väljer att avsluta här, och jag avslutar med en kvinna som ofta skriver med nerverna blottlagda; Suziluz . Hon har en blogg som rymmer en alldeles egen slags musik. Här finns ett språk och en finstämd skärpa som gång på gång träffar rakt i hjärtat, skalar av mig alla lager och får mig att inse att jag inte är ensam. Suz skriver ofta så att jag häpnar över träffsäkerheten, då igenkännandet är så stort, och jag undrar hur fasen hon kan veta exakt hur jag känner det? Ibland får jag nypa mig i armen och påminna mig om att hon skriver om sig själv – inte om mig och mina känslor. Det är en förunderlig glädje hon förmedlar, till och med när hon skriver om det tunga i tillvaron.  Suziluz borde smörjas i belgisk choklad och doppas i skumpa. Minst en gång i veckan.

Jag slutar här. Ni vet att ni är fler, jag hade kunnat skriva mycket om många. Jag är glad att ni finns. För humorn, för allvaret, för att ni bjuder så helvetes mycket på er själva och för att ni inte snålar med bifall, tröst, hejarop och amore. Jag märker det inte minst de dagar som är blå, som de dagar som just förflutit. Då är det extra skönt att ha er därute. Osynliga men väldigt påtagliga. Tack! Jag bjuder er på virtuell finwhisky – anytime!