Bellman hade också en husnasse, Dr Blad.
februari 28, 2009I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.
Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…
”Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.
En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.
För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.
Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.
Men ”Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som ”Märk hur vår skugga”…
Lilla Blå gläntar ständigt på dörrar till gamla glömda världar och människoöden som förtjänar att åter tona in i nutiden. Allt finns ju egentligen samtidigt och sjunger som en spröd liten ton för den som förmår lyssna. Märkligt – när jag föreställer mej Lilla Blå träder hon fram som en dam i ljusblå och rödrandig sidenklänning, tillika vita knäppkängor.
Den katten visste vad den gjorde, säkert utsänd av Bellman själv eftersom han surade över att nutida ungdom lät hans storatrade musiska poesie falla i glömska..intressant öde, Anna Carlströms, vilken kvinna! anser
Marguerite i den stora porten mot västerhavet
”När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg.”
Känner igen mig precis. Men vi verkar ha mycket gemensamt. Det är väl därför vi gillar varandras bloggar.
Ha det
/ Olof
Du upphör aldrig att fascinera, Lilla Blå.
Hmm…din tonårstid med Imperiet säger du.
Du är skön som sakta släpper små, små hintar om din person men samtidigt lyckas bevara så mycket av mystik kring vem du är. Det är en av orsakerna till att den här bloggen är så bra.
Jag var en av de där gummorna i Svea rike som hummade i takt… och om jag inte gillat Imperiet innan (vilket jag gjorde… jag var ju knappt 40 bast…för …) så gjorde jag det verkligen nu med Thåströms svarta tolkning… Han sjöng den i somras på Peace & Love-festivalen också… och jag rös…
Ännu ett bevis på att just Thåström är en källa som gynnar kunskapsinhämtandet.
Föddes människor utan föräldrar på 70-talet? Att de gick i en flumskola som gjorde dem till kulturella imbeciller då har jag förstått från major björklunds (som gärna vill att sk nysvenskar välkomnas till landet med Strindbergs Tschandala, vilken faktiskt getts ut som bok i danmark, och inte bara som del av novellsamlingen svenska öden och äventyr) oändliga orerande, men nog måste det funnits äldre släktingar även på den tiden som agerade kulturankare på ett alltmer stormigt hav av världsmusik, popmusik, rap, soul och fulla indianer med panflöjtar?
Margareta: Kan inte låta bli att le åt din bild av mig. Den är fin men en bit från sanningen.
Men du har säkert rätt vad gäller katten.
Olof och Nonsensakuten:
Skatan: Avundas dig sommarupplevelsen. Har hört den spelningen var kanon.
Asapasa: Där satte du huvudet på spiken, vilket leder mig till
Dr No: Är det mig du syftar på i kommentaren, så ska du veta att min kära moder kunde citera både den ena och den andra illustra poeten ur världshistorien i vilket ögonblick som helst. Men människor i en viss period av sitt liv är inte intresserade av att lyssna på sina dagars upphov och dra lärdom av deras icke föraktliga kunskap om diverse kulturella yttringar, vare sig det gäller katekesen eller fyllbultar från 1700-talet. Därför behövde jag en Thåström som pekade ut vägriktningen för mig. Det begriper du väl, människa?
..men hur jag svamlade..jag menar naturligtvis struthätta, styvkjol och spetspantalonger. Icke desto mindre intressant att låta kontrasterna mötas och spegla varann. En av mina anarkistiska kollegor klädde ut sig till sagofé på sitt 50-årskalas – våra hakor föll ner till midjan och det dröjde innan vi samlat ihop oss.
God eftermiddag från Marguerite!
Lika bra att erkänns att Fredmans epistlar och dito sånger hamnade i min bokhylla någonstans i den där perioden också. Och de står kvar. Någon slags påverkan kanske de också haft på den unga generationen i det här huset med tanke på att 19 trakterar samma instrument som Fader Berg.
Inte menar jag att ringakta dig, ej heller din den högsta och mest vördnadsvärda av ätter (Sture, månne?). Och självfallet inser jag att det man hör från sina tonårsidoler faller i godare jord än det utsäde som föräldrar och andra kastar ut, vilket väl oftast hamnar endera i den tunna jorden eller bland stenarna. Och ändå är det svårt att tro att någon i detta land överlevt till en ålder överstigande tolv utan att plågats till tårar av upprepat slaktande av denne vår hovskalds mest populära visor…