…and the award goes to…

Ibland prisar jag av andra bloggare, får utnämningar för Lilla Blå Bloggen och blir alltid lika smickrad, stolt och glad. Det är sådana där ”vandrande pinnar” man bör låta gå vidare, man bör i sin tur utnämna andra bloggare som får sola sig i glansen för vad de åstadkommit. Jag är dålig på att låta stafettpinnen löpa, jag har så många pinnar nu att jag snart byggt mig en hel jädra brasa i min ensamhet. Det är oförlåtligt. Den brasan ska värma fler. Jag har många bloggar jag läser med stor behållning. Så Znogge, Annapanna51 och Suziluz och alla ni andra som fäst medaljen på mitt bröst – tack och åter tack. Ni bekräftar mig och klappar om mig och mitt ego så det gnistrar. Jag är stolt och hedrad.

Jag har också bloggare jag vill klappa om, bloggare som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Här är några axplock:

Micke Berg är fotograf, en ilsken, kåt och reflekterande man, omedelbar och aldrig ljummen. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver men det här är en blogg som sprätter och spretar och drar iväg med obändig livskraft och det gör att jag alltid känner nyfikenhet när jag tittar in här. Vissa inslag är bara så huvudet på spiken att jag känner hur energin smittar av sig. Skål, Micke, och tack!

Fotografi är en källa till glädje hos mig och har nog alltid varit. Jag fascineras av bilder, har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle tröttna av att se på foto. Hos Benhästen finns en annorlunda fotoblogg, hon lägger ut andras bilder, idogt, med en slags mjuk obändighet som får mig på fall. Bilderna är från flera olika decennier, de följer kanske inget givet mönster men de väcker mina känslor, fantasier och får mig att le och fantisera och fundera. Hon fotograferar själv också, se t.ex den fantastiska bildsviten Men without names från 2006. Shit, hon är duktig! Maud Larsson heter hon. Jag tar av mig hatten!

Mrs Li är skön,orädd och humoristisk. Hennes blogginlägg regnar som konfetti, själv är hon söt som socker, gillar hårdrock och kör ungarna ömsom till bandy, ömsom till musikevenemang. Den här tjejen bjussar på sig själv, i vått som torrt, vilket leder till att man efter en kort tid tycker sig känna henne – trots att man aldrig träffats.

Så smygläser jag också. Jag smyger mig in hos bloggare som jag av någon okänd anledning aldrig kommenterar hos men ändå gillar att återkomma till. The fat lady sings är ett sådant exempel. En tjej med osviklig svart humor som stretar sig fram genom tillvaron. Som med all humor som verkligen är värd något finns det allvar bakom. Jag dras in här varje vecka och läser men har egentligen ingen aning om vem hon är. Men tonen, anslaget, galghumorn, styrkan och modet fångar in mig. 

En av de bloggar jag läst allra längst är Anders Sparring, eller Grynnan som han numera kallar sin blogg. Vad ska jag säga om den här mannen? Han tycks prova sig fram i sitt bloggande, testa idéer, dela med sig av iakttagelser, känna tvekan men ändå ställa sig rakt upp och ned och blotta sig inför världen. Han visar verkligheten i små skärvor och kan med några få rader förmedla oerhört mycket värme och pulserande närvaro. Jag tänker på Anders som en slags osynlig vän någonstans därute. Nej, vi har aldrig träffats. Men för min egen del skulle bloggvärlden kännas jävligt tom utan Sparring.

Lady Godiva, the one and only! Hittade hon mig eller hittade jag henne? Jag tror Andy Garcia presenterade oss för varandra(!) Den här människan är rent makalös, lever ett liv som är väsensskilt från mitt eget. Det rymmer så mycket kamp, mot livets jävligheter och illvilliga myndigheter och byråkrati, det sprakar och gnistrar av jävlar anamma och bångstyrighet, det tar oväntade vändningar som kan innefatta både talande purjolökar och dildos hos bilprovningen. Men det som griper mig mest är nog hennes kärlek till sina djur, tron på att det går att förändra saker till det bättre och att livet fan i mig rymmer mer än förkrympta byråkrater och skitnödig rädsla. Dessutom har hon en ”best of ” i högerspalten.  Läs den! Gör det bara!

Tja, så  här kan jag gå på. Det finns så många bloggar jag läser, så spretiga och olika varandra och mig själv, men som av diverse anledningar fastnat hos mig och som numera gör att ett besök hos dem är lika självklart som att… hmm, tja, gå på muggen. (Om liknelsen ursäktas). Men jag väljer att avsluta här, och jag avslutar med en kvinna som ofta skriver med nerverna blottlagda; Suziluz . Hon har en blogg som rymmer en alldeles egen slags musik. Här finns ett språk och en finstämd skärpa som gång på gång träffar rakt i hjärtat, skalar av mig alla lager och får mig att inse att jag inte är ensam. Suz skriver ofta så att jag häpnar över träffsäkerheten, då igenkännandet är så stort, och jag undrar hur fasen hon kan veta exakt hur jag känner det? Ibland får jag nypa mig i armen och påminna mig om att hon skriver om sig själv – inte om mig och mina känslor. Det är en förunderlig glädje hon förmedlar, till och med när hon skriver om det tunga i tillvaron.  Suziluz borde smörjas i belgisk choklad och doppas i skumpa. Minst en gång i veckan.

Jag slutar här. Ni vet att ni är fler, jag hade kunnat skriva mycket om många. Jag är glad att ni finns. För humorn, för allvaret, för att ni bjuder så helvetes mycket på er själva och för att ni inte snålar med bifall, tröst, hejarop och amore. Jag märker det inte minst de dagar som är blå, som de dagar som just förflutit. Då är det extra skönt att ha er därute. Osynliga men väldigt påtagliga. Tack! Jag bjuder er på virtuell finwhisky – anytime!