Bellman hade också en husnasse, Dr Blad.

I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.

Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…

”Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.

En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.

För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.

Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.

Men ”Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som ”Märk hur vår skugga”…

En petit choux, Monsieur?

Kanske blev hon prillig av hela cirkusen? Det är i så fall förståeligt. Var hon dålig på att räkna? Skarvade hon rentav? Själv påstod hon i alla fall – i sin egen berättelse ”En modig qvinnas händelserika lefnad, Antecknad av Henne Sjelf” - att hon födde 22 barn! Alla dog om jag förstått henne rätt. Det borde ju göra vilken kvinna som helst skogstokig. Det känns nästan självklart. Men å andra sidan var det – och förlåt att jag låter så lättsam i detta allvarliga ämne – rätt vanligt att barn dog vid den här tiden.  Titeln här ovan utgavs nämligen redan 1841 och den författades av Anna Carlström. 

Men 22 barn? Det låter häpnadsväckande mycket, till och med för ett så remarkabelt fruntimmer som Anna.  Hon föddes förresten 1780 i Ångermanland men hamnade så småningom i Stockholm där hon öppnade bordell. Hon hann även med att gifta sig – fyra gånger!

Nej, inte ens vid denna tid skyltade man med ordet BORDELL tvärs över husfasaden. Istället användes benämningar som ”värdshus” och ”kaffehus” och man hade ett gäng damer som sysslade med att… hm… servera sina bakelser på allehanda upptänkliga sätt.

Påskveckan 1838 öppnade Anna Carlström sitt eget kärleksnäste, ”London” kallat, på den här välkända adressen:

Just det, Skeppsbron i Stockholm. Den exakta adressen har jag inte, Anna själv skriver bara att den låg ”i samma hus där så kallade Gamla Rejsens varit”. Vid den här tiden hade driftiga Anna alltså hunnit med att föda 22 barn och gifta sig fyra gånger. (Hennes tredje man, underofficer i flottan, dog efter att ha fallit från Munkbron när han skulle kliva ombord på en båt). Anna, som startade flera rörelser, drabbades likafullt av diverse konkurser och elände. Skulderna hopade sig och hon accepterade därför ett giftermålsanbud från skeppare Carlström. De ingick en deal om att Anna skötte sitt till land och skepparn styrde till sjöss. Så förflöt en tid innan skeppar Carlström kom tillbaka till Stockholm, bara för att finna att frugan drev populärt horhus med specialtillstånd från polisen! Nu fick hon förklara sig och det gjorde hon på följande vis:

”Tiderna är ombytliga och man måste skicka sig därefter. Om jag nu försakar detta tillfälle, så har jag ingen utväg att kunna försörja mina fordringsägare, som är min högsta åstundan. Däremot, om jag fortsätter denna rörelse, kan jag gottgöra mina skulder och ändå ha en tarvlig bärgning på min ålderdom. Och kom ihåg, min vän, att nuförtiden heter det: förtjänst och pengar!”

Så nu vet ni det, kära medsystrar, vill ni öppna bordell för att klara skulderna, så se till att ha glasklara argument inför maken. Ovanstående bet till och med på en gammal skeppare, som efter ett ömt avsked av hustrun, stack till sjöss igen och lät Anna fortsätta affärerna. Hon flyttade verksamheten till Kråkgränd 2, i anslutning till Skeppsbron. Anna skriver själv att hon minsann var, för att tala nutidssvenska, serviceminded:

”Jag hyser den övertygelsen att jag icke haft någon möda ospard för att gå var och ens önskan till mötes, som behagat besöka detta värdshus.”

Mera exakt vad det kan ha inneburit för den drygt 60-åriga tjugotvåbarnsföderskan tänker jag inte gå in på. Men Skeppsbron blir aldrig mer densamma i mina ögon efter Anna Carlströms berättelse. 

 Såhär ser Anna Carlström ut idag enligt Google.  Hon jobbar på Lantmännens. Jag antar att det är en annan Anna. Hej, Anna!

Dagens Pål Pommac

 

Idag broderade Pål Pommac ett halmstrå att gripa efter.

Den som väntar på något gott…

Nejdå, ett löfte är ett löfte. Det blir kylltyrellt värre men ni får vänta ett tag till. Jag har annat för mig. Så det så. Over and out.

Sean Connery vinner över bordellmamma

Jag hade tänkt blogga om en bordellmamma i Stockholm nu ikväll men Sean Connery avgår med segern. So, folks, jag återkommer en annan gång med lite erotisk kylltyrhistoria. Okay?

Jag känner ändå ingen i Norrköping

Rubriken är titeln på Olof Bergs bok – en novellsamling uppbyggd kring olika personer som alla har gemensamt att de besöker en thåströmkonsert i Norrköping vårvintern 2006. Novellerna kan läsas var och en för sig men tillsammans bildar de en sammanhängande mörkare väv. Jag vet att den här boken beskrivs som en berättelse om konsekvenser – och visst är den det – men allra tydligast är det en mollstämd skildring av samhällets underdogs. Människor som befinner sig i en värld färgad av missbruk och där musiken (i det här fallet Thåström) blir en katalysator för en energi och styrka de tycks ha så svårt att finna på egen hand, i sin egen vardag.

Varje novell har en huvudperson som berättar sin historia. Perspektivet i berättelsen förflyttas och förändras när en annan person och en annan novell tar vid. Kapitlen fungerar som bitar i ett pussel.

Novellen som litterär form är svår. I bästa fall ska den fungera som en slags komprimerad roman. Det ställer helvetes krav på författaren. Hur skildra en historia så laddad och tät att den ryms på några få boksidor utan att slå över, bli för mycket - eller hur skriver man i det korta formatet utan att tappa innehållet, kärnan?

Olof Berg håller samma tempo boken igenom, ett tempo som gör texten lättillgänglig, lättläst. Men tempot gör också att allt innehåll får samma dignitet; det svåraste svarta ägnas samma utrymme som det enklaste vardagliga. Ett självmordsförsök här, en pisspaus där. En kvinnomisshandel här och en väntande taxi där. Jag blir stundtals lite störd av den nästan lakoniska rytmen, trots att Berg egentligen inte misslyckas med dramatiken. Den finns där ständigt, men begränsas ibland av novellformatet.

”Jag känner ändå ingen i Norrköping” är framför allt en berättelse om män, berättad av en man. Jag vet inte om det är ett medvetet drag från Bergs sida att i flertalet noveller skriva i jag-form medan han i bokens avslutande del, hos den enda kvinnliga berättaren, väljer att skriva i tredje person. Det är både en styrka och en svaghet med just jag-formen här. Det personliga anslaget blir starkt, berättarjaget talar till dig, det blir direkt och intensivt. Men i den här bokformen leder det också till en viss utmattning, efter ett slag glider historierna ihop och berättarjagen blir svåra att hålla isär.

Det är ett dystert Sverige Olof Berg målar upp, en tillvaro av hopplöshet och missbruk, alienation och längtan efter något bättre. Musiken står för kraften, punkten man samlas kring, symbolen för det som varit och något som ger röst åt vad man själv erfar.

Det var länge sedan jag läste en social arbetarklasskildring av det här slaget men det finns flera ställen i boken som berör mig starkt; skildringen av den långtidsarbetslöse Jonathans vardag; den nyblivne fadern Robbans tillbakablickar på en relation som sprängts sönder inifrån, missbrukaren Tom som inte klarar av tvåsamhet och brottas med känslan av att sista tåget nog har gått för hans del. Det är starka och sotsvarta berättelser som efterlämnar en tyngd hos mig som jag får lite svårt att skaka av mig. Men jag blev i sanningens namn varnad redan på försättsbladet och citatet av Billy Bragg: ”If paradise to you is cheap beer and overtime”.

Boken finns att köpa här.  

Och Olof Berg finner ni här, eller i blogglistan till höger.

Köra porslin

Var det ironi i droskkuskarnas uttryck? Eller andades det - om än oväntat – en smula ömhet? Nej, kanske inte. De gjorde väl bara vad de blev tillsagda att göra. Men jag tycker om uttrycket: ”Att köra porslin”.

Stockholm på 1870-talet. Hästdroskor. Jag hör ljudet av hästarnas hovar, jag ser framför mig de lätt krängande vagnarna, jag känner lukten av häst och rännstenens skit. Det mörknar ute, kullerstenarna är våta efter regnet. I ett och annat fönster lyser en fotogenlampa eller ett stearinljus.

På gatorna kör kuskarna sitt porslin. De sitter där på sina kuskbockar med piskan i hand, de bär hatt och överrock. Visst gör de? Och de kör porslin.

Poslinet ifråga var inget annat än benämningen på det som försiggick inne i vagnen mellan en prostituerad kvinna och en kärlekskrank betalande herre.

 Tom kuskbock, tom horbock?

Den tiotusende kommentaren

Vem? Kom igen nu! Vem tar den?

Teglas för whiskyn och ost för gommen

Jag tog den långa rundan idag. Började på en loppmarknad som en gång i tiden gjorde skäl för namnet; en hiskelig lokal med sura ringrävar bakom borden som brukade skälla på mig om jag försökte pruta för mycket. Men idag fick jag tyvärr inse att de gamla prylarna och de sura ringrävarna ersatts av nya plastiga prylar och öststatsdamer med bling bling. Jag lämnade snabbt lokalen utan att öppna plånboken.

Vidare till några ställen där man handlar för den goda sakens skull och i den helige andes namn. Där fann jag ett gäng assietter från 30-talet med stunsigt art deco-mönster. Jag pillade och begrundade. Men nej, vad ska jag med några udda assietter?

Istället blev det ett gäng små teglas i marockanskt stuk – att ställas tillsammans med de övriga små teglasen i skåpet. Jag behövde alltså inga fler, men… ja, ja, jag brukar dricka whisky ur dem. Så vadå då?

Sedan fann jag oväntat en liten antologi med gamla stockholmshistorier. Livsöden från tidigare århundraden, snyggt redigerade av gamle Fogelström. Kostade en väldigt liten slant. Jag blev glad. Nu kan jag läsa om bordellmamman med de 22 barnen! Bara en sådan sak. Är den bra rapporterar jag vidare här på Blå Bloggen.

Sedan rände jag i ett otal antikaffärer för att leta broscher. Men idag tycktes alla affärer jag ramlade in i bara kunna erbjuda gamla glas. Det var hylla efter hylla med glas. Snapsglas och vinglas. Ölglas och remmare. Karaffer och blink blonk. Jag blir lätt paralyserad i sådana butiker och tror att jag kommer att ha sönder något om jag andas för häftigt. Det blev svårt att hålla andan så länge så…tja. 

Istället införskaffade jag ost. En lagrad vitprickig gruyère som doftade gammal strumpa och en mildare appenzeller, gjord av mjölk från harmoniska kossor som drösat omkring på de schweiziska sluttningarna i snyggt motljus, till tonerna av joddlade dirndlbrudar med svaj på rumpan. Eller hur det nu var… Gott är det i alla fall på en skiva segt rågbröd.

Nu borde jag sätta mig med instruktionsboken till min nya mobiltelefon. Men jag orkar inte. Jag vill bara lyssna på Dylan och drömma om kära ön. Vårkvällar. Ljumma vindar. Fågelstrecken över himlen. Hoppet om någonting bättre detta år.

Faster, Pussycat. Taxi, taxi!

 

- Tvångstaxin väntar, Pussycat!

- Det var inte jag! Jag svär! Det var Märtagreta!

En brosch, en ask, en manick?

Idag har jag för avsikt att smita undan jobbet ett par timmar. Jag har fått lätta skälvningar i loppisnerven. Jag är glad för minsta livsyttring just nu, så jag ställer nog kosan till nåt frälsishak och klämmer på gamla prylar. Det är också ett slags fredagsnöje. Jag vill hitta en brosch. Fråga mig inte varför.

Dagens Pål Pommac

 

Idag gjorde Pål Pommac en symfoni av tändstickor.