Dagens Pål Pommac

Idag släppte Pål Pommac Pythagoras sats.

Butiken stänger

Jag måste ta bloggledigt några dagar. Så får vi sukta lite efter varandra. Men oroa er inte, Pål Pommac har givit ett löfte om att kanske komma in och förorena lite…

 

 

Would you trust this guy with your blog?

Gnäll

Fyra timmars sömn räcker inte för att jag ska fungera som människa. Jag vet ju det. Så varför går jag inte och lägger mig och sover igen? För att jag inte kan. För att allting gör ont. För att jag är förbannad och trött på allt och alla. Inte bra. Ska det här bli ännu en skitdag?

Dagens Pål Pommac

Idag flätade Pål Pommac en repstege av salivsträngar.

Får man ta till släggan?

Jag är precis som förr. Jag har inte förändrats ett dugg. Jag tar det fortfarande som en grov personlig förolämpning när nån jäkel inkräktar på min bokade tid i den allmänna tvättstugan.

Randig av alla rutor

Man kanske skulle ta och skaffa sig ett liv?

Jodå, men inte helt ännu. Jag har inte kravlat mig upp ur gropen. Jag ska hibernera ännu några timmar. Stapeln har inte krympt det allra minsta. Stapeln med filmer jag ska se. Tvärtom, den har växt till sig på höjden. Så kan det gå när shoppen rear ut rullar för en tia stycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tvekar nu mellan tvåtimmarsdokumentären om John Lee Hooker (stämmer det att han var analfabet?) eller den oklippta version av Sista tangon i Paris. Pallar jag Marlon Brando i bara mässingen? Det är ju söndag.

Minusgrader ute. Jag har lindat in mig i lammull. Det kliar. Jag borde fylla i mängder med papper till jobbet. Den årliga utvärderingen. Värre än att deklarera. Den skulle varit inne i fredags. Kanske blir det offentlig bestraffning imorgon bitti? Käpp eller piska?

Jag är alltid några steg efter. Eller före. Aldrig i takt med omgivningen.

Så mycket jag ännu inte sett eller hört. Filmen om Sid Vicious och Nancy Spungen. Den trodde jag att jag hade sett. Det hade jag inte. Jag har bara gått runt i sisådär tjugo år och inbillat mig det hela. Igår såg jag den. En film om två trasiga människor i full misär. En film gjord utan kärlek. Varför göra en film om några man inte tycker om? Den var spekulativ, överspelad och torftig. När det någon gång lyckades rollinnehavarna att få till en intensitet och innerlighet orkade man inte längre bry sig. Illa.

Jag trodde jag hade pejl på den danska TV-serien Örnen. Det hade jag inte. Jag hade inte ens sett den. Jag hade blandat ihop den med något annat. Nu har jag sett sexton avsnitt av något som mycket väl kan vara bland de bästa kriminalserier jag sett. Varje episod lika nervig och spännande som den förra. Shit vad de kan! Jag tar av mig hatten och bugar.

Men så borde jag ju förstås se Klaus Kinski i Fitzcarraldo. Werner Herzogs film kanske passar bättre än något annat denna gråmulna söndag?

Igår såg jag både ryska banditer och inhemska amfetaminlangare. Men det var inte på film. Det var ute på gatan, se. Idag tror jag håller mig inomhus, kliar mig i min lammull och fingrar på min stapel med filmer.

Jag gör ”groggar” av C-vitamin och juice. Känner en förkylning ligga och morra i skallen sedan några dagar. Men se, det har jag inte tid med. Jag ska snart till Norge. Om jag överlever det här. Vem blir det nu då? Marlon? Klaus? John?

Näpp

Ibland är det skönt att bara låta bli.