Han friade, jag glömde svara

Jag kommer hem från en iskall dag på stan. En trevlig dag på många sätt, men jag fryser så förbålt att hela jag skakar. Denna råa havsluft. Det är en ond kyla. Står man för länge i den vill man nästan börja gråta, den gör ont!

På hallmattan ligger det ett brev. Jag känner igen handstilen direkt. Det är P som skrivit. Jag skäms – för hundraelfte gången. Jag har inte ens reagerat på att hans sedvanliga julhälsning inte kommit i år. Men nu ligger kuvertet där. Det har cirkulerat över halva jordklotet, ända nedifrån Australien. Där har jag en friare. P, mannen med hårtofsen på näsan.

Vi träffades på Heathrow Airport i London. Jag var i transit, skulle vidare med ett plan till Singapore. Han kom och satte sig bredvid mig på flygplatsen, han bar en sån där larvig schweizisk filthatt där han nålat fast diverse fiskarmärken. Eller vad det nu var. De dinglade i alla fall. Han var lite full. Kom från Australien och inledde en sluddrig konversation.

Eftersom det visade sig att vi skulle med samma plan så blev vi sittandes. Han talade, jag nickade lite lamt. När det var dags att gå ombord, visade det sig att han skulle sitta i förstaklass, jag reste ekonomiklass. Vi skildes åt.

Nånstans över Indien uppenbarade han sig igen. Nu ännu rundare under fötterna. Min granne i sätet bredvid var skotsk bonde och skulle ned till Australien för att titta på kor. Jag förstod inte vad han sa. Nu var han försvunnen på toaletten och istället uppenbarade sig denne man, P. Han hade tagit av sig hatten. Jag glodde fascinerat på hans nästipp. Där växte en hårtofs rakt ut. Ca en centimer lång. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något liknande. Och jag glor på karlars näsor, tro inget annat. Det är bland det första jag lägger märke till. Nu stirrade jag som förhäxad på den här hårtofsen som guppade medan han talade. Jag gav honom mitt namn. Tänkte mig inte för.

Sedan dess har jag bott i flera länder. Aldrig sett skymten av P i verkliga livet men han har letat upp min adress varje gång. Han har sänt brev på brev på brev. Jag, som aldrig kan förmå mig till att slänga brev, har säkert en hel kasse full. Först skrev han varje vecka, sedan varje månad. Jag skrev kanske totalt fem brev tillbaka, då i början. Av artighet. Förvirring. Numera får jag två hälsningar om året, det sedvanliga födelsedagskortet och så julhälsningen.

Han friade ett år. Jag glömde att svara. Han skrev att han som bäst byggde ut huset ifall jag snart skulle komma och bo hos honom. Han arbetar på bank. Alla hans brev innehåller redovisningar av ekonomiskt slag. Han är noggrann, så noggrann att jag blir mörkrädd. Han talar om exakt hur många liter som går åt för att vattna gräsmattan. Han talar om exakt hur många dagars semester han tar ut. Hur mycket de nya tapetrullarna kostade. Vilka klockslag han besöker sin mors grav. Vad alla släktingarna heter och hur de är gifta med varandra, var de bor, var de arbetar, hur gamla de är, hur ofta de träffar varandra och vid vilka klockslag. Hur många poäng diverse sportlag plockar hem i olika serier. Vad bensinen kostar. Hur många medicinska undersökningar han varit på. Hans blodvärden. Efter redovisningarna avslutar han alltid med att önska mig god hälsa. Och så sänder han kyssar.

P. Mannen som vill gifta sig med mig efter att ha träffat mig totalt… en halvtimme!

Först var jag natuligtvis smickrad. Tänkte: oj, vilket outplånligt intryck jag måste ha gjort på honom! Men så skrev han de där raderna om mitt vackra blonda hår. Jag som aldrig varit blond! Jag börjar misstänka att han blandat ihop mig med en annan dam. Då, för sjutton år sedan!

Svart i rutan

Vitlöken ångar. Om mig. Om filmrutorna. Jag är inne på de sista avsnitten av Sopranos-serien. Den sista säsongen är den mest svarta. Varje avsnitt: kolsvart. Man anar det tragiska slutet. Det kan bara gå åt ett håll. Det känns som hastigheten ökar, det är som en rutschkana rakt ned i avgrunden.

Jag kokar potatis- och purjolöksoppa. Studentkäket. Det där goda som man aldrig tröttnar på, löning eller icke löning. Jag värmer vitlöksbröd i ugnen. Promenaden idag, råkall med fuktiga havsvindar in under kläderna. Man tror att man aldrig ska bli varm igen. Det blir man naturligtvis. Soppa. Vitlöksbröd. Sopranos. De äter ständigt. Maten langas fram lika självklart som veckodagarna avlöser varandra. Avsnitt efter avsnitt. Maträtt efter maträtt. Man kan nästan känna vitlöken ånga.

Jag äter och stirrar på rutan. Överraskas fortfarande. Förfasas. Känner lite tryck över bröstet. Jäkla serie, den kryper in under skinnet. Fryser i soffan.

Imorgon: en dejt med den finska magdansösen i Byen. Kanske en titt in på Glyptoteket. De har en utställning om Egypten som konstens källa, eller vad det stod. Jag vill gå dit och titta. Kanske en och annan mumie? Om jag har tur. Om jag har tur.

 

Glyptoteket är skönt. Palmerna under glaskupolen. De små tanterna på de små bänkarna. Den fuktiga luften, man väntar sig nästan höra grodor kväka. Och så det makalösa trapphuset, de mörka väggmålningarna, trapporna som leder upp till rum efter rum med målningar. Rodin på nedervåningen. Jag glider runt där ibland, bara därför att. Jag skiter i Rodin. Jag glider. Låter tankarna fara. Kopplar av. Kanske en mumie imorgon då?

 

 

 

Eller bara en espresso nånstans på stan. Se på folk. Se dem glida. Glida med ett slag. 

Dream of Life

Jag var fjorton, hade hoppat av skolan i något som tjusigt kallades ”anpassad studiegång” och placerats på länstidningens redaktion. Det enda jag ”dög till” var ju att skriva. Jag vägrade göra annat. Och jag vägrade gå i skolan. Så det blev länstidningen på orten. Jag slapp koka kaffe. Jag fick de facto skriva reportage. Jag var stolt.

En dag blev jag tillfrågad om jag ville göra affärer. Det ville jag. Musikaffärer? Hell yes! Vi åkte iväg, en journalist och jag. En biltur utanför stan.

Väl framme ledde han mig nedför källartrappen i sina föräldrars hus. Därnere betraktade jag vördnadsfullt ölback efter ölback fyllda med vinylplattor. Recensionsexemplar ihopsamlade under åratal, tusentals LP-skivor (jo, det här var innan cd-skivans intåg) som han, journalisten, nu fått för sig skulle bli hans kommande semesterresa. Han sålde dem allesammans. Fem kronor styck. Jag satte igång och handlade för mina sista barnbidragspengar. Vi gjorde affärer. Och så gick det till när  jag blev bekant med Patti Smith, sångerskan och poeten.

Egentligen visste jag inte riktigt vad det var jag plockade på mig. Några 60-talsrariteter kom med mig hem i kassen för där hade jag koll, stenkoll, efter att ha växt upp i ett hus med äldre syskon. Både 50- och 60-talsmusiken låg som en tajt rustning runt min barnakropp och jag plockade vant åt mig det jag visste var värt mer än fem kronor. Ned i kassen. Tack så mycket. Tack tack. Patti Smith hade jag ingen koll på. Vem fan var det?

Men hon kom med mig hem och under veckorna som kom bekantade vi oss med varandra. Hon var så ful. Jag minns att jag tänkte just så: ”Vad ful hon är!” Och det var så ovanligt, djärvt och uppseendeväckande att en kvinna kunde ta plats på scenen och i folks sinnen utan att vara docksöt och tillrättalagd och fabrikstillverkad. Det var så ovanligt och jag blev så förtjust. När jag dessutom insåg att hon läste Rimbaud och Blake och hyllade poesin, var saken så att säga biff!

Jag befann mig vid denna tidpunkt i ett  träsk av 1700- och 1800-talspoesi. Jag skrev dikter om döden och kände minsann livsleda och jag vet inte allt. Kort sagt var jag en riktig jävla dysterkvist. Patti Smith rockade i alla fall igång mig lite. Jag kunde dansa barfota till ”Dancing Barefoot” utan att tappa attityden, men ändå känna att livet trots allt fläktade. 

För en tid sedan gick jag och såg dokumentären om Patti Smith: ”Dream of Life”. Det tog elva år att göra den och den premiärvisades på Sundance Film Festival i år. Den är mestadels i svartvitt. Patti kliver omkring i sina vita skjortor och svarta kostymbyxor, sina klumpiga kängor och sitt stripiga hår. Hon bär nästan ständigt på en kamera och fotograferar allt hon ser. Inte planlöst. Ingenting hon gör verkar planlöst. Hon fotograferar platserna där hennes förebilder vandrat, levt och dött. Hon påminner om en änka som uppsöker platsen för den stupade soldatens grav.

När hon själv blir filmad, målandes eller dansandes, när filmkameran kommer för nära, sätter hon upp handen framför ansiktet, som en generad skolflicka. Skrattar avvärjande. Jag sitter i biomörkret och ler tillbaka. Känner att jag fortfarande är glad att göra hennes bekantskap, fortfarande glad att hon finns. Jag ser vad jag appellerades av som tonåring och tänker: jag har egentligen inte förändrats så mycket.

Patti har inte heller förändrats så mycket. Hon verkar… stabil. Målmedveten. Självständig och stark. Trots all död runtomkring henne. Trots alla de människor hon älskat och som gått bort. Hon står stadigt. Blicken är mörk, sökande. Hon håller upp kameran framför sig. Hon tar bilder tillbaka när livet själv kryper inpå med sin lins.

 Jag vet inte om filmen för henne närmare mig, om jag får en fördjupad bild av henne som person. Det spelar ingen roll. Hon är snygg i sina kängor. Jag tittar när hon ligger med huvudet i William Burroughs knä, jag lyssnar när hon berättar om hur han sa till henne att han ju var bög och att hennes dyrkan av honom var bortkastad. Det tyckte inte Patti. Hon älskade William, det andra var väl bara detaljer.

 Hon berättar om vänskapen med Bob Dylan. Michael Stipe och hans mamma kommer på besök. Patti besöker sina egna föräldrar, någonstans i USA. Fadern står i trädgården och tar emot, han har en T-shirt på sig från Roskilde. Föräldrarnas kärlek till sin dotter går inte att ta miste på. Patti sitter mellan dem i soffan. De verkar trygga med varandra.

Sedan håller Patti ett svidande, frätande tal om George W. Bush och hans politik. Hur han drar hela landet och dess invånare ned i skam och förnedring. Hon anklagar honom, öppet och fördömande, i rad efter rad. Hon är så arg och så modig.

 

Där inne i biosalongen sitter jag ensam i min bänkrad sånär som på en ung kvinna. Hon har tagit av sig sina tunga kängor och lagt upp fötterna under sig. Hon har långt hår och kofta, ser förälskat upp mot bioduken. Efter ett tag sneglar jag lika mycket på henne som på filmen. När ljuset tänds är hon borta. Jag går hem i kvällsregnet.

Jag dansar inte barfota.

Sätt igång bara!

Jag drar mig inte för att köra mig själv i repris. Så här skrev jag för exakt ett år sedan. Jag antar att det är minst lika aktuellt i år. Upp och hoppa, slöfockar. Finn er ett träd och sätt igång. Själv sover jag antagligen när ni läser detta.

En glad horbock i peruk

Satt igenom en riktig långkörare på DVD igår; ett kostymdrama för några tior, inhandlad på nätet någon gång i år och sedan bortglömd. Men är det julledigt och man glor på film mitt på dagen, då ska det vara kostymdramer. Den här gav mig möra skinkor; Charles II – the power and the passion. I fyra avsnitt.

Låter som tantsnusk, va?

Det var det också. I timmar. Eller snarare, det var karlsnusk. Jösses, vad karln låg i. Det gökades i parti och minut, mina fördomar om lungsiktiga britter kom på skam. Men det började med en halshuggning.

Sedan blev det hängningar. Och så lite kroppar som sprättades upp i närbild, tarmar som drogs ut av en bödel som kände yrket förpliktiga.

Det var peruker, långa och lockiga peruker som skulle fått vilken 80-talsrockare som helst att sänka huvudet i skam. Skådisarna såg ut som om de sprang omkring med diverse hundraser på skallen. Pudlar, ja, men även cocker spaniels.

Charles II låg i, som sagt. Jag läser idag att han var en glad gamäng till kung. Han erkände åtminstone 14 oäkta barn! Han var en jävel på fruntimmer. Han låg i luven med det brittiska parlamentet som tyckte han var för tam mot katoliker. Själv ville han ha ett land där det var fritt fram att vara både protestant och katolik. Det gillades inte och ränkerna stod som spön i backen. Perukerna halkade på sniskan, det duellerades, spionerades och slaktades folk på löpande band. Men mest knullade man.

Charles II upphöjde fotbollen till en kunglig sport i slutet av 1600-talet och därmed fick det däringa bollrännandet status också. Om de sprang omkring i peruker när de spelade vet jag inte. Troligen.

Blåst?

En långrunda i blåsten trodde jag skulle göra susen. Blåsa rent skallen och själen. I helskotta heller. Så det är bara att erkänna: idag är ingen bra dag. Börjar bli låg. Fast jag inte skulle. Bajs.

Ja, jag är omogen. Bajs igen.

Mos

Lite mosig idag. Hoppsan.

Frukosten avklarad

Tur man inte har körkort. Tur man inte behöver körkort för att dra en runda genom stan – till fots. Det ämnar jag göra nu. Men frukosten blev något märklig: en balja kaffe och gårdagens efterlämnade chokladpraliner med irländsk whisky. *rap*

- Nej, konstapeln, tvinga mig inte att blåsa!

Dagens Pål Pommac

 Idag kopplade Pål Pommac sig till julgransbelysningen. Nu lyser det muntert ur alla hans kroppsöppningar.

Svampstinn

Med känslan av en fet valross sjunker jag bakåt mot soffkuddarna. Woooha, vilken laddning jag lagt in. Nu kan jag inte röra mig. Hade jag haft en Edgar, en brittisk betjänt, så hade jag bara ringt i lilla bjällerklangen och så hade han kommit med kaffebrickan nu. Eller… (här fantiserar jag vidare)… kaffet, konjaken och cigarren. Jag hade aldrig behövt bekymra mig om den vidriga gubbstank inomhus som dessvärre följer på cigarrökande. Edgar hade på något mystiskt vis ordnat allt det där. Åh, herrejesus, varför har jag ingen Edgar? Varför lever jag i en sketen trång stadslya när jag hör hemma på stora fina lantgodset? Och vad fan hände med ulmerdoggarna? Det drar lite kallt kring fötterna.

Men jag sitter här och jäser. Några timmar på stan i stillsam bossarytm bland betydligt hetsigare takter hos de omkringvarande gled jag från affär till affär. Bara för att konstatera att de där fina skorna i 20-talsstil inte längre stod att finna någonstans. Jamen, då var det ju skit samma.

Jag bossade vidare, småleendet vägrade lämna mig. Jag klämde på sidennattlinnen och vände upp och ned på tofflor för att kolla storlekar, jag nöp i spetsunderkläder och hade plötsligt glömt min storlek, jag pillade förstrött på nyårsblåsor men lät dem hänga kvar på galgarna. På hemvägen mindes jag brorsonens heta önskan om en traktor. Var fan finna en traktor?

Barn-som-önskar-sig-traktor-affärer fanns det gott om. De var fullknökade av stirriga vuxna som utan att blinka hivade upp tusenlappar på löpande band. Jag stod ett slag och iakttog kilometerköerna till kassan, bilbanorna, de batteridrivna små bilarna à sjuhundra kronor styck… Tänkte på brorsonens lycka i badkaret över tomma plastburkar och liknande. Som man kan lattja med en tom schampoflaska! Jag bossade mig lugnt ut ur de där bling-bling-affärerna och gick hem igen.

Imorgon finner jag på råd. Eller i övermorgon. Det är lugnt.

Så hem till spisen. Fram med den där skogssvampen syrran plockade i höstas och torkade åt mig. De hade legat och badat ett tag för att återfå normalstorlek. Sås på creme fraische med konjak och svamp. Hyvlad squash fräst i lite olja. Purjolök. Babyspenat. Kryddor. En skivad tomat över. Nykokt äggpasta. En kall skummande pilsner.

Jag har tänt ljuslyktorna och myrravax. Det doftar himmelskt gott hemma hos mig just nu. Jag är mätt och belåten. Jag har för avsikt att digga en dokumentär om den europeiska stumfilmens första stapplande år. Jag ska se Asta Nielsen vicka sitt danska arsle i sidled i en nära hundra år gammal rulle. Värre kan en lördag eftermiddag fördrivas.

 

Den sammetsmjuka filten över benen. Kuddarna runtomkring mig. Reder mig ett bo. Sådärja.

Men nu var det ju det där med kaffet, ja. Edgar?

Vågar man?

Kanske borde man packa ned macheten i väskan för säkerhets skull? Något säger mig att den kan komma till användning. Men det är ju å andra sidan inte så man vill starta julledigheten. Med blodbad i shoppinghelvetet och därpå följande tur till bunkern.

Jag tänkte i alla fall att jag djärvt skulle bege mig ut i djungeln idag. Jo, jag vet, det är lördag innan jul och lugnare dagar kan man välja. Men jag har ju faktist lyckats undvika julhysteri och klappinköp hittills. Nu har jag softat hemma, varvat ned och kommit in i den där småflinande fasen då jag bara lullar runt och tänker (mestadels) goda tankar. (Vad jag tänker? Åh, grovhångel, 20-tals jazz, cigarr, knarriga läderskor och Janssons frestelse…bland annat).

Igår köade jag bara en halvtimme – för att hämta ut ett paket. Jag log mig igenom kön. Jag var hatad av alla runtomkring. Jag log och log. Försökte göra mig en bild av hur jag såg ut utifrån. Log ännu mer. Psykotisk julefrid.

Jo, jag gör ett försök idag. Vill ut och prova skor, se. Jag kan eventuellt komma hem på ett rasande stridshumör, men skam den som inte försöker. Julefrid, julefrid, julefrid. Det får bli mitt mantra. Valium, valium, valium…

Lilla Blå på maskinell danska

Ah, det är härligt att konstatera att vi översättare nog har jobb ett tag till, trots att maskinerna vill ta över. En snabböversättning via google av Lilla Blå Bloggen ger detta resultat. Det är faktiskt skitkul att läsa – om man som jag är lättroad. Notera särskilt Pål Pommacs imposanta knarknamn: Pål Koks. Och Morry, snackade vi nåt om finanser?

Vill ni också roa er, klicka bara på den här länken, skriv in er egen URL-adress och välj sedan språk. Så, det är bäddat för helgens nöje.