Tjugotvåtusen musiker, musiker handplockade från hela världen, arbetade inom filmen i USA under 1900-talets första år, framför allt under 20-talet. Tänk er, 22 000 stycken! Inom filmen? Ja, de illustrerade nämligen stumfilmerna när dessa gick upp på biograferna. Och biograferna, det var många gånger stora vräkiga salonger där hela symfoniorkestrar satt i diket framför scenen där filmduken fanns. Folk kom galaklädda, det var glitter och det var glamour. Grabbarna i orkesterdiket filade som besatta. Film efter film, stad efter stad, över hela USA. Men när ljudfilmen gjorde sitt intåg i slutet på 20-talet gick det snabbt. I första omgången avskedades 11.000 musiker. Många av dem hade plockats över från stora orkestrar i Europa och lämnades nu vind för våg. Ett par år in på 30-talet fanns det bara 60 stycken kvar. 60 musiker av ursprungliga 22.000 stycken, som i studio spelade in musiken till precis alla filmer som gjordes i Hollywood. Ljudfilmen var en revolution på många sätt men den slog hårt mot en hel industri, tiotusentals människor blev faktiskt arbetslösa.
Men ljudfilmen kämpade länge i uppförsbacke. Branschfolket vägrade helt enkelt att tro att något så larvigt som ljud skulle kunna överleva stumfilmen. (”Stumfilm” förresten, det hette det inte vid den här tiden. ”Stumfilm” blev ett begrepp först efter att ljudfilm hade etablerats). Film med inspelat ljud var en fluga, ett mode, som snabbt skulle försvinna och så skulle allt återgå till det ”normala”. Det var inte många som trodde på ”talkies” som de kallades, filmer där folk faktiskt talade. På de stora etablerade filmbolagen tog man sig för pannan, skakade på huvudet. Hur i hela friden skulle filmen överleva detta? Det var ju bara 3 – 4 % av jordens befolkning som talade engelska, hur skulle filmerna klara sig i exempelvis Europa? Nej, det var befängt och inget att satsa på, ansåg många. Och alla utländska skådespelare som knappast talade engelska, hur fan skulle de kunna göra sig förstådda inför den amerikanska publiken? Nej, ”talkies” skulle bli filmbranschens död, tyckte man, och vägrade satsa några som helst pengar på att utveckla mediet. Men när radion blev ett allt större hot mot filmbranschen morskade bröderna Warner upp sig och bestämde sig för att satsa. Warner Brothers räknades vid denna tid inte till de stora men deras teknik Vitaphone, där ljud spelades in på skivor och synkroniserades till bilder, började väcka alltmer intresse. En kille vid namn William Fox var också djärv nog att tro på det nya ljudmediet och köpte en modell kallad Movieton 1926 där ljud kunde synkroniseras direkt till filmen. William Fox och hans Fox Corporation skulle sedermera komma att bli 20th Century Fox. Och som alla vet gick det inte så jävla dåligt för Warner Bros. heller…
Men det var bistra tider för många, inte minst skådespelarna. Vilka skulle överleva övergången till ljudfilm? I Hollywood ordnades tester, dagslånga sådana för en enda skådespelare. Klockan nio på morgonen kunde exempelvis Harold Lloyd plockas in i en särskild ljudstudio och så körde man tester med den stackars karln till sena eftermiddagen. Då smälldes dörrarna upp och man annonserade ”Harold Lloyd has got a voice!” och hundratals människor som väntat utanför applåderade vilt. Det var som om man tillkännagivit födseln av en kunglig arvinge. Nästa dag var det någon annan skådespelares tur. Skulle han eller hon överleva testet? Vissa gjorde det inte; stjärnor som Clara Bow och John Gilbert som avgudats över hela världen, blev nu utbuade av sin filmpublik när deras röster slutligen ljöd genom salongerna. Det blev ett hårt fall för många av dem. På bara några år förändrades hela branschen. Det var ju inte så lång tid sedan några upprörda människor skrivit in till ett av filmbolagen och klagat över de vildsinta vulgära svordomar som två skådespelare hade kastat mot varandra på film. I en stumfilm? Jodå, det fanns ju några i publiken som de facto kunde läsa på läpparna och se vad aktörerna egentligen sa till varandra, oavsett vad textremsan visade några sekunder senare. När detta blev känt blev det hos vissa filmentusiaster populärt att anmäla sig till kurser där man kunde lära sig läsa på läpparna… så man inte gick miste om godbitarna hos de skådespelare som i verkligheten bråkade på inspelningsplatsen och framför kameran bad varandra dra åt helvete!
Egentligen startades hela filmbranschen i Hollywood av de frilansare som kom ut till de då obebyggda trakterna direkt från New York. Under 1900-talets allra första år var det på amerikanska östkusten filmerna spelades in. Dessa korta rullar väckte stort gensvar, fick snabbt en publik och några få aktörer på marknaden styrde snart hela branschen. De få som inte ville inordna sig i ledet fick rejält med stryk. Det var faktiskt en slags maffia som såg till att inga nykomlingar i branschen tog sig friheter och försökte sig på att få några marknadsandelar. Till slut var läget så tillspetsat att enda sättet för dessa frilansare att kunna arbeta, var att sticka så långt från New York de kunde komma. I Kalifornien fanns dessutom det dyrbara ljuset i mycket större överflöd än någonsin på östkusten. Mark kunde köpas billigt och man byggde upp kulisser så det dånade. Filmfolket; tekniker, statister, kameramän, skådespelare… hela bunten reste runt, från plats till plats, och spelade in film på löpande band. Den fasta befolkningen brukade referera till de här gängen som ”the movies”, människor ständigt på resande fot. Benämningen kom så småningom att fastna och blev en term för film.
Ljuset, ja. En bra bit in på 20-talet arbetade man stenhårt med att finna en ljussättning som fungerade på film. Det innebar tyvärr att lamporna man använde var så extremt starka att man brände sönder hornhinnorna på många skådespelare. Mellan tagningarna satt de med skivad potatis i gasbinda fastspända över ögonen. Man provade också att badda de rödsprängda blickarna med ricinolja! Tänk på det nästa gång ni ser de starrbligande aktörerna i en stumfilm. De led utav bara helvete!
Hårt arbetande töser.
Människor skadades, människor dog. På inspelningsplatserna rasade kulisser, innan trickfilmningen riktigt kom igång var stuntmännens och stuntkvinnornas arbetssituation allt annat än idyllisk. Saker exploderade, eldsvådor uppstod, dammar brast, folk drunknade… Lite människospill fick man räkna med. Det svängde i filmbranschen, folks. Det gör det kanske fortfarande.
Och med dessa ord är det slutrapporterat för den här gången. Adjö!
