Gissa vem som kommer på middag
oktober 8, 2008Glasögonen har blivit prickiga av lite tårar. Jag har sett filmen “Guess who’s coming to dinner”. En gammal rulle från slutet av 60-talet om jag inte missminner mig. Jag kikar på omslaget. Jo, 1967. Jag såg den som barn och begrep inte mycket. Sedan köpte jag den i en box tillsammans med ett gäng svartvita gamla rullar med Katharine Hepburn. Den har legat här hemma och samlat damm några månader.
Jag hade inga större förväntningar på den. Men ibland kan det vara skönt att dyka in i en film som inte är gjord i år. Så jag satte mig bekvämt tillrätta i eftermiddag med lite mandaringlass inom räckhåll. Och körde igång DVD-spelaren.
Efter fem minuter insåg jag att den här rullen fortfarande ägde sina kvaliteter. (Columbia Pictures gav ut den på nytt 1995). Och det berodde inte bara på en ung Sidney Poitier och de gamla slitvargarna Spencer Tracy och Katharine Hepburn (i sin sista film tillsammans). Temat, temat är precis lika aktuellt idag – tyvärr – som för fyrtio år sedan! Och som de spelar. Trots de uppenbara kulisserna, det taffliga kameraarbetet i vissa scener: som de spelar!
Den här rullen tål att ses igen. Jag höll andan flera gånger. Man vet när man ser något bra. Det här är en kvalitetsrulle. Så viktig. Så jävla modigt att göra den då den gjordes.
Blir vek i hjärteroten. Glömmer bort min glass som står smält framför mig nu. Blicken sugs fast vid skärmen från början till slut.
För er som aldrig sett den; det är en film om rasfrågor. Om att möta sina fördomar. Ta itu med dem när det verkligen krävs. Jag har letat lite på nätet och funnit en av filmens starkaste scener, men i ganska halvtaskigt skick. Dock, ändå, här är uppgörelsen mellan far och son när sonen berättar att han ämnar gifta sig med en vit kvinna som han känt mindre än två veckor:
Den har jag sett på TV ett par gånger. Minns att den väckte en del tankar… Ibland behöver man inte se längre än till sig själv men det är nyttigt!
Åh, filmintresse, denna vackra art
Jag är lite av en filmsamlare, och börjar närma mig filmer vid denna tidsålder då det släpps mer och mer kvalitetsutgåvor av dessa gamla guldkorn på dvd
Den har gjorts i en nyinspelning men K och S är bäst! Och tiden, tiden! Idag har det inte samma genomslagskraft. Tyvärr. En snörvelfilm, helt klart.
Onsdagspuss hjärtat!
Japp, en himla bra film!
Åh… den har jag sett när det begav sig. Katherine Hepburn är en av de skådespelorskor som står högt upp på min lista (även för sin framtoning privat). Filmen var ju stark men idag skulle man kanske ha en rom (zigenare hette det förr) som middagsgäst. Det har ju hänt mycket för att svarta inte skall kännas så “främmande”. Säg bara Barack Obama! Vem skulle inte vilja lära känna honom liiite bättre… Men romerna har fortfarande en uppförsbacke som heter duga….
En enastående film, en av de bästa av de nio Spencer Tracy och Katharine Hepburn gjorde tillsammans.
Humphrey Bogart sa om Spencer Tracy att allt han gjorde såg så naturligt ut. Så självklart. Det märktes inte att han skådespelade. Och det stämmer in även på Katharine Hepburn, inte utan anledning kallad Kate the Great. Ingen av dem gör. Båda två är. De spelar inte sina rollfigurer. De är dem.
Guess Who’s Coming to Dinner är i mitt tycke en av de mest lyckade av de nio filmer de gjorde tillsammans. Förutom det brännande temat är den som sagt också så ofantligt väl spelad. Tänk bara på en sådan alldaglig scen som där de sitter i bilen och ska köpa glass, och Spencer Tracy inte minns vad hans favoritsort – boysenberry – heter. Den ganska korta och i sig inte särskilt märkvärdiga scenen skulle med snart sagt vilka andra skådespelare som helst bara ha glidit förbi och försvunnit ur minnet tio minuter efter det att man sett filmen.
När Spencer Tracy och Katharine Hepburn gör den – är den – etsar den sig fast i minnet och man glömmer den aldrig.
Och det är talande.
Kör hårt,
Bellis
Håller med dig till fullo.