You gotta serve somebody, tycker Bob Dylan inifrån mitt sovrum. Jag vet inte om jag håller med. Jag häller upp ett rejält glas rött och vacklar mot soffhörnan och min trogne, nu ack så ålderstigne laptop, Slim Jim. Fy fan vad jag saknat Slim Jim i veckan. Det är tuffa tag att vara utan dator i en dryg vecka. Det är som abstinens. Det där med att vara avskuren från världen. Hjärncellerna rycker och vill slita sig.
Nu ämnar jag berusa mig. Eller nåt. En förkylning, djävulens lilla hugskott, har slagit klorna i mig. Den lägger sin bana tvärs igenom skallen, från halsen, upp genom käft och näsa och ut genom vänstra ögat. Det rinner. Det bultar. Det morrar och dunkar och svider. Jodå, djävulens lilla hugskott har slunkit förbi skyddsnätet och dansar nu samba för fulla muggar. Jag hoppas på att kunna slå tillbaka. Jag tar på mig boxarhandskarna och häller upp rödvinet. Det gungar. Bob Dylan låter bekymrad och byts ut mot en ung och yster Van Morrison. Jag låter honom härja. Tar istället Slim Jim i knät och börjar ett blogginlägg. Ciao, folks! Lilla Blå är tillbaka på banan. Eller nåt.
Resan, ja. Jodå. Jodå.
Upp genom Sverige mot en väntande bloggsoldat som troget stod och väntade på Stockholm C. Där fick hon vänta. Satans Järnvägar satte in ett undermåligt X2000 som la av redan i Småland. Sedan blev det krypkörning i trettio mil. Tog några timmar. Hysterisk sverigedemokrat löpte amok och blev våldsam och aggressiv. Ungjävlar tjöt och skrek. En höggravid intill mig fick för sig att nu var det nog läge att klämma ur sig avkomman. Jo, förresten. Jag hade bokat ”tyst kupé” hos SJ. Ifall nån undrar. Det var mer liv i vår tysta kupé än på hela tåget i övrigt. Det var decibelnivåer att jämföra med ett bombanfall. Det var ett bombanfall. Jag hatar SJ. Jag vill bränna SJ till marken. Jag vill utplåna SJ från sverigekartan för gott. Sist jag åkte med Satans Järnvägar kom jag fram sju timmar försenad, mitt i natten, i smällkalla vintern, till en öde landsortsstation utan vidare kommunikation. Då sa jag: ”Aldrig mer SJ!”. Det höll i flera år. Men så softade jag till (läs: hjärnan slog slint) och bokade biljetter till Stockholm. Det skulle jag aldrig gjort. Men det som höll mig uppe var i alla fall tanken på att jag skulle flyga hem. Hederligt gammalt miljöförstörande flyg! Fy fan vad jag gillar att flyga!!!
Kom till Stockholm, möttes av stora famnen. Bloggkompis i guldklass följdes av tjusiga toyboys, gungande båt och suverän thåströmkonsert ute i ett becksvart Orminge. Lilla Blå kände livsandarna återvända. Hamnade på Söder och ölhak med små stabbiga män utan hår(!). Intressant besök i stockholmsk verklighet. Helg med regn och fotvärk och fler gungande båtar. Vinkade av bloggkompis i guldklass och hamnade på Djurgården. Klämdes i dörr av icke okänd miljonärstant. Borde rånat henne på handväskan men jag rubbades i mina blå cirklar.
Sedan några dagar bland släktingar. Glada skratt, många kramar, goda middagar, minnen och avkoppling. Kände frid i sinnet. Tills onsdag morgon…
- Du, skulle inte du flyga hem med Sterling? undrade min svåger stillsamt när han läste nyheterna vid frukosten.
- Jovisst, de där jädra SJ kan man ju inte åka med, svarade jag föraktfullt.
Ja, ja… say no more. Min flygbiljett var nu ett minne blott och efter lite strul och svordomar och käbbel var jag inbokad hos SAS till ett flera gånger högre pris. Okay, det kunde jag ta. Jag var inte utmattad fembarnsmorsa strandsatt i Malaga med ett gäng snoriga ungar utan chans att ta mig hem. Jag var ju Lilla Blå, med pejl på läget och förhållandevis väl fungerande hjärnceller. Det här skulle ordna sig. Men det var innan SJ.
Satans Järnvägar och jag drabbade åter samman på en liten landsortsstation i Dalarna. Fullbokade tåg. Nej, förresten, hivade jag upp plånboken och köpte en tre gånger så dyr biljett så kunde jag få en förstaklassbiljett. Jag hade inget val. Mitt flyg skulle gå om några timmar. Jag hade brått. Köpte biljett. Tåget kom inte.
En halv hjärtattack senare löpte det dock in, en halvtimme försenat. Vi körde i fem minuter. Sedan lade tåget av. Min förstaklassbiljett var redan upptagen av ett svin till karl som vägrade flytta på sig och sina datorer. Hur många behöver man när man reser? Jag började bli låg. Sedan arg.
Vi stod still länge. Körde lite till. Stod still. Förseningen blev en timme. Jag ville låna en dator. Försöka checka in mig i förväg för att spara lite tid på Arlanda. Ingen lånade ut sin dator. Svin! Gubbjävlar! Förstaklasssvin och gubbjävlar! Jag ska önska mig en kulspruta i julklapp. Jag ska aldrig mer resa med SJ utan en kulspruta i väskan.
Ringde syrran som checkar in mig. Jag spar 20 minuter. Kommer till Arlanda. Fel terminal. Springer. Foten skriker som en klämd katt. Fastnar i säkerhetskontrollen.
- Ta av dig jackan.
Jag tar av mig jackan.
- Ta av dig stövlarna och gå tillbaka.
Jag tar av mig stövlarna och går tillbaka. Får komma fram igen. Det piper och piper. Jag skalar av mig koftor och tröjor.
- Ta av dig kjolen! säger killen.
- I helvete heller, säger jag och vänder mig om. Uppskattningsvis 100 personer står och glor intresserat.
- Ska jag klä av mig ska det inte ske här! Mitt ute på golvet!
Då flinar han. Jag undrar vad en kulspruta kan kosta egentligen? Får klä på mig. Springa mot gaten. Ser upp mot tavlorna i taket. Ser texten ”Copenhagen cancelled” och tvärnitar. Nu, nu kommer hjärtattacken. Sammanbrottet. Avgrundstjutet. Det är så här det ska sluta alltså! Lilla Blå död på Arlanda. Som en våt fläck i golvet alltså?
Det tar några vidriga sekunder innan jag inser att det är sterlingflyget som avses. Jag hinner till gaten. Det står 200 gubbar i överrock i kö. Såna där som vägrar att låna ut sina laptops i förstaklasskupéer. Såna där gubbar som jag numera skulle vilja se grillas över öppen eld. Länge. När en SAS-tutta tar mikrofonen och meddelar att planet tyvärr är överbokat och att man tyvärr nog måste be några att … då sker något med Lilla Blå.
Jag vet ärligt talat inte riktigt vad fan som flög i mig, men jag seglar förbi hela incheckningskön. Jag liksom glider fram i 180 knyck. Drämmer mitt boardingcard i disken och säger: Jag ska med!
Det är allt. Kanske hade jag en kulspruta i blicken? Jag vet inte. Men jag var först ombord på planet.
I Köpenhamn regnade det. Pendeltåget var försenat. Jag brydde mig inte. Det enda jag tänkte på var min fyrstjärniga konjak som stod hemma. Den skulle få trösta mig så fort jag klev innanför dörren.
Så inatt dunkade jag ryggsäcken i golvet, greppade konjaken, svepte två rejäla pruttare och sedan lagade jag pyttipanna. När jag vaknade imorse visste jag inte var jag befann mig. Nu vet jag. Jag sitter i soffan med Slim Jim och pimplar rödvin medan skallen bultar och de här raderna hamnar i cyberrymden. Ordningen återställd! För tillfället.
Happy fucking halloween på er, goa gubbar och gummor! Jag har saknat er.
