Dagens Pål Pommac

Pål Pommac

Idag kräktes Pål Pommac i byrålådan.

Alla dessa Annor

Jag har flera vid namn Anna som bloggar och kommenterar och mejlar. Jag har aldrig träffat nån av dem. Men de verkar förbaskat trevliga allihop. Ibland lägger de ned. Och kommer tillbaka. Nu har jag precis upptäckt att jag vid ett anfall av löskokt hjärna blandat ihop dem i mina kommentarer tillbaka. Jag skäms. Jag tar av mig hatten och bugar i alla riktningar. Förlåt mig, Anna, att jag blandade ihop dig med Anna och Anna och Anna. Hur tusan kunde jag tro att du var Anna när jag vet att du heter Anna och bor där du bor och att din blogg inte är Annas blogg som ju förresten lagt ned men sa att hon skulle starta en annan blogg och ni har ju snarlika mejladresser dessutom … åh… ja… förlåt liksom.

Så.

Nu tar jag på mig hatten igen. Nu får det räcka.

Familjen Stel

Familjen Stel

Känner någon igen de här filurerna? Jag fann dem precis i källaren när jag var ned med några kartonger. De kallar sig familjen Stel och säger att de har bott i min källare sedan i början av maj… maj 1931.

- Ni verkar välbehållna? säger jag.

- Ja, varför skulle vi inte vara det?

- Tja, 1931… det är ju rätt länge sedan. Vad har ni levt på sedan dess?

- Levt på? Vi arbetar inte. Vi bor i din källare.

- Jo, jo, jag har förstått det. Men vad äter ni?

- Bjuder du på middag?

- Nej. Jag har inte mat så det räcker.

- Vi är inte stora i maten.

- Nehej. Men vad gör ni här nere?

- Vi bor här.

Situationen känns bisarr. Jag går upp ur källaren och in i min lägenhet. Grubblar. Tänker att jag nog inbillat mig alltsammans. För många ostepops igårkväll. Jag frågar Farbror Gösta om han känner till dem. Han mumlar något ohörbart som jag tolkar som ”stör mig inte”. Moster Siv är i skafferiet och räknar syltburkar och Kusin Oliver är bortrest på sin årliga ”Weekend för tekoindustriarbetare med lungbesvär”. Jag tycker det känns lite olustigt. Det svänger inte riktigt om familjen Stel. Jag vet ärligt talat inte om jag gillar det här. Det är min källare. Eller är det inte det? Jag kanske gick fel?

Stryk behövs!

Finns det någon som gillar att stryka kläder? Jag har två sådana där feta gigantiska plastkassar från IKEA som svämmar över med nytvättat. Någon som känner sig manad? Jag betalar med… sprit och knäckebrödsmackor. PS. Jag vill gärna ha det fixat innan eftermiddagen. Dammsuger du också blir det extra ost på mackan.

Klädmodet år 2000 – enligt profetian

Nu blir det modeblogg härinne. Känn historiens glamourösa vingslag. Den här goa rullen från trettiotalet visar hur man trodde att klädmodet för kvinnor och män skulle bli år 2000. Jag gillar framför allt bältet på snubben. Det känns oerhört trendkänsligt. Se och njut.

Projekt softa ned

 

Dags att softa

Nedräkningen har börjat. Fredag. Jag jobbar långsammare och låååångsammare, tittar allt oftare på klockan. Visst står det porter på kylning? Jodå. Och visst finns det sån där god mozarella med basilika? Jodå. Ostepops med extra mycket ostknölar? Jodå. Och små saftiga körsbärstomater? Jodå.

Och senare ikväll: Kapten Haddock på besök. Det är ju trots allt fredag. Det – är – ju – trots – allt – fredag.

Ni då?

Torrt som fnöske

Torrt som fnöske? Nej, det sa han inte att det var men likväl så är här torrt. Och det är goda nyheter, det, efter vattenskadan i april. Mitt vardagsrum med väggar, golv och tak haver torkat upp. Det har varit en segsliten historia och ”uppgrävda” lägenheter i hela huset sedan den där dagen det började rinna vatten längs väggarna hemma hos mig. Idag: grönt ljus från godingen i kortbrallor efter besiktningen. Lilla Blå känner att det här kan bli en bra fredag. Och den har bara börjat. Nu ska jag jobba. Whabba!

Kärlek i soffan

Ibland smälter man bara. Jag gillar inte Hellström men det här gillar jag. Kanske för att de är så fina tillsammans. För att det ibland kan vara precis så här enkelt. Jag hade gärna haft dem i min soffa. Mion och hennes nufunna kärlek spelar ihop.

Len men farlig

Det här är tidlös musik. Det här är så vackert så det är bara att ge upp. Det här är sånt man doppar själen i efter en lång dag. Bara att sjunka in i, låta det rinna över en som varmt regn. Lent men farligt. Musik för regniga söndagseftermiddagar. Musik för storstäder i skymning. Musik för blå nätter. Musik för motsträviga landsvägar som varat för länge. Lent… men farligt.

Jag har älskat den här i många år. Det är en kärlek som består. John Coltrane. Equinox. Från 1960.

Blyertspenna? Get the f*** out of here.

Det är patetiskt, det är vad det är. En sketen blyertspenna i ett stort vitt kuvert, en gång i kvartalet. Det är vad den där xfrblwqz bokklubben envisas med att sända mig. Jag tror jag blir galen. Direktadresserad reklam, sedan gud vet hur många år tillbaka. De finner mig, oavsett var jag bor. Ska jag inte gå med i deras bokklubb? Se så billigt, tre böcker för några tior. Hm? Och se här, som tack får du en blyertspenna. Nu blir du väl glad? Sedan måste du köpa minst tre böcker till, till ordinarie SVINDYRT pris och det inom sex månader och sedan kan du… eventuellt… if you’ve been a good girl och vi på kundservice känner oss extra snälla… få gå ur vår bokklubb. Men gör du det, så sätter vi genast igång och terroriserar dig, i åratal, genom att sända dig blyertspennor, i stora affärsliknande kuvert, minst en gång i kvartalet.

Bokklubbar? Vem är med i bokklubbar idag? Ingen vid sina sinnens fulla bruk. Det är mycket billigare att handla på nätet. När du vill. Inte när bokklubben tycker att du ska det. Utan förpliktelser. Utan påminnelser i brevlådan. Utan några jädra sexmånadersregler. Utan blyertspennor! BLYERTSPENNOR??? Det finns ingen människa idag som använder BLYERTSPENNOR!!!

Bokklubbar – så jävla 80-tal.

Jag ville bara få det sagt. Eller som amerikanen: Get the f*** out of here!

(Ja, jag sitter och glor på Sopranos igen. Har hunnit fram till fjärde säsongen).

Dagens Pål Pommac

Pål Pommac

Idag lade Pål Pommac en ansiktsmask med fötterna.

Idi nån hemma?

När jag bodde på andra sidan jordklotet hade jag en sydafrikansk väninna, som förutom att hon gillade att laga mystiska maträtter åt mig, även underhöll mig med historier från sin karriär som sjuksköterska. Den mest häpnadsväckande var nog när hon berättade att hon varit privat sjuksköterska åt Idi Amin och hans bror, efter att diktatorn fått fly Uganda. De var på flykt och tog sig så småningom till Jidda där min väninna var stationerad. Hon var den enda syrra som var villig att ta jobbet. De andra sjuksystrarna retade henne: ”Fråga Idi Amin hur många barn han åt till frukost imorse!”

Bröderna hade enorma kroppshyddor. Idi Amins bror var sjuklig. Abnormt fet och sjuklig. När de skulle väga honom var de tvungna att hitta en specialvåg som kunde bära hans kroppshydda. Han fick strikta order om att inte inta föda dagen innan en operation. När han sedan dök upp på morgonen verkade han inte ha hörsammat ordern.

”But sister, I only had half a sheep last night”.

Idi Amin var för det mesta en lågmäld person. Han nästan viskade när han talade. När min väninna härmade hans sätt att uttrycka sig rös jag. Men jag hade svårt att tro henne. Hade hon verkligen vårdat Idi Amin?

Till slut blev hon förbannad och gick och hämtade sina fotoalbum. Visade alla bilderna. Jodå, hon hade vårdat dem, båda två. Sedan lagade hon mat åt mig. Det smakade gott.