Kusturica knocks

Johnny Depp tänder sin tredje (eller är det fjärde?) hemrullade cigarett med brunt papper och inhalerar ivrigt samtidigt som den lilla fransyskan bredvid honom fortsätter prata om Kusturica och hans egenheter under inspelningen av filmen “Arizona Dream“. Jag glor storögt och känner mig röksugen.

Jag ser på en intervju som medföljer DVD:n med just nämnda film. Den lilla fransyskan är filmproducent och heter Claudie Ossard. Hon har bl.a varit med och producerat goa rullar såsom “Amelie från Montmartre“, “Betty Blue“ och “De förlorade barnens stad“. Johnny Depp heter Johnny Depp och är skådespelare. Intervjun är gjord 2002 och de talar om en film som släpptes redan 1991, då Emir Kusturica hade fått sin genombrott med den fantastiska “Zigenarnas tid” och nu gjorde film i Amerika. Inspelningen tog nära ett år, då Emir blev deprimerad och saknade inspiration under tre månader.

Ossard talar franska, Depp svarar “oui, oui” och fortsätter på engelska. Efter ett tag övergår hans amerikanska accent till att bli alltmer fransk. Det är lite lustigt att höra.

Filmen då? Underbar. Jag har sparat den till ett tillfälle då jag behövde lyfta mig lite i håret. Stunden kom ikväll och jag har tillbringat två timmar i sällskap med Faye Dunaway, Depp, Jerry Lewis (ja, den där gamle fjanten som blev obegripligt stor i Frankrike, ja), Lili Taylor och Vincent Gallo. Det är en pärla till rulle ska ni veta. I USA visste man inte vad man skulle göra med den; den var för surrealistisk, europeisk, konstig… och allt vad man nu sa. Följdaktligen fick den ringa spridning. Det är synd, för det är en skön, vacker, rolig och sorglig film om människor, deras drömmar, kärlek, längtan och… jo, den rymmer död också. Och en mariachiorkester. Mexikansk mariachimusik är fan i mig aldrig fel, alltså.

Lili Taylor är svinbra i rollen som den svartsjuka dottern Grace, som ser på hur modern (Faye Dunaway) inleder ett förhållande med den hälften så unge Axel (Johnny Depp). Grace vill förvandlas till en sköldpadda. Hon spelar dragspel. På nätterna slår hon sönder den flygmaskin Axel försöker bygga till sin flygkåta älskarinna.

Iggy Pop provspelade faktiskt för en scen. Han lär ha suttit med en pumpa på huvudet och sjungit “God Bless America”. Han fick inte rollen, men han fick sjunga ledtemat i filmen. Här är låten “In the Death Car“.

Gallo spelar Paul Leger, killen som kan alla filmrepliker utantill; filmrepliker från “Tjuren från Bronx“, “Gudfadern” m.fl. Vi känner alla nån sån, va? Han ställer upp i en talangtävling där han iscensätter en berömd scen ur Hitchcocks “North by Northwest“. Jag sympatiserar med Paul, han hatar den där flygscenen med Cary Grant, jag hatar den också; har alltid gjort det. Hur det går till när han ställer upp i talangtävlingen kan ni tjuvkika på här. Då får ni också veta att Leger minsann inte är ett svenskt namn.

Kusturica, vilken kille! “Arizona Dream” är en av mina favoritfilmer, likaså nämnda “Zigenarnas tid” och ”Svart katt, Vit katt“. Rekommenderas till den som vill få en dos av tillvarons absurditeter, det är filmer gjorda med kärlek, omsorg och mycket värme.

Ja, så fann jag förstås detta också. Tydligen låten “Arizona Dream” av en grupp som kallar sig Zabranjeno Pusenje. Tror jag. Mina språkkunskaper är inte så up to date. Den känns på något sätt helt okay att avsluta med. Eller nåt…