Berlin

Lou Reeds låt “Berlin” får mig dit direkt. Det första takterna av pianot och jag är där igen. Stämningen och känslorna och allt det förde med sig. Just för att det är en sån dörröppnare till en svunnen tid, vågar jag inte lyssna på den för ofta. Bara om jag vill minnas.

Det är med musik som med dofter. Triggar den loss något får man vara varsam. Annars nöts minnena snabbt ut, förlorar sin magi och är en dag bara borta. Jag är rädd om de här minnena, just för att de speglar en tid och en man som var viktiga för mig då. Utan den tiden och den mannen hade jag blivit en annan. Det står helt klart.

Och jag låter mig övermannas av minnena där ute på ön en kväll, när radion spelar “Berlin” och jag inte är beredd. Men jag sätter mig ned i det blå ljuset och lyssnar och minns. Minns diskussionerna om orden och dess kraft. Minns glädjen när hans brev kom. Hur vilt han bet i det där äpplet, stirrade hårt och länge på mig från sidan när vi gick i snön om kvällen. Minns hur jag vägrade titta tillbaka och hur jag alltid skulle spela oberörd. Jag var bara ett barn. 

Historierna han berättade. De mytologiska bilderna. Min födelsedagsbrosch; det nedsmälta fågelriket. Jag läste aldrig Vallejo som jag lovade, trots uppmaningen. Men jag minns ordlekarna och de smackande lätena med tungan, jag minns det trekantiga pentryt och sprickan i fönsterrutan. Fingrarna i mitt hår. Jag var vacker i min klänning, sa han. Kunde jag ta den av mig? Och så tystnaden. Ljuslågan och mässingsbrickan. Hans ring med den lösa stenen som knäppte svagt i mörkret.

Han reste. Egypten. “Nu ses vi inte mer. Du ska inte tänka på mig.”

Jag nickade. “Nej, nu ska jag inte tänka på dig.”

Och åren gick. Jag försvann på mina egna resor. Kom tillbaka. Möttes av hans bild i tidningarna. Chockartat. Så vilt och härjat ansikte. Nu visste alla vem han var. Nu tillhörde hans ord vem som helst.  Främlingar med åsikter. Jag blev skrämd. Och fascinerad.

“Jag ska alltid tro på dig“, skrev han i sitt sista brev.

Allt det där tänker jag på när radion spelar “Berlin”. Inget av det där har ett dugg med Lou Reed att göra. När sången är slut reser jag mig och fortsätter med mitt. Jag tänker inte längre tillbaka. Så, nu är det bra.

“Nu ska jag inte tänka på dig“.

Ett löfte är ett löfte.