Alltid denna ironi

Varför kan inte folk säga direkt vad de menar? Varför ska de alltid säga tvärtom? Det är så mycket ironi idag att man till och med får inflika ”jag är inte ironisk” för att visa att man de facto menar vad man säger. Då har det väl gått för långt? Ironi kan vid rätt tillfälle ha både bett och elegans, men idag har det gått inflation i begreppet. Det har helt tappat sin retoriska verkan. Gudarna ska veta att jag själv ”slarvironiserar” ibland, även jag är ett barn av min tid, men nu får det bli lite självsanering. Jag är trött på ironiska människor. Ironi är för fegisar.

Tja

Vad ska bort?

Idag känner jag mig som paddelåran.

Absintheväder och lite intellektuellt göka…

Jag konstaterar att fransmännen visste vad de gjorde när de inmundigade iskall absinthe om eftermiddagarna. Jag gör faktiskt likadant idag. Ja, jag tänker unna mig en liten cigarill också.

Lilla Blå har genomlevt en stekhet dag framför datorn. Lilla Datorn har också genomlevt en stekhet dag och närapå osat bränt. Vi har slitit som djur, min bärbara och jag. Timme efter timme.

Fothelvetet har knorrat såklart. Men jobbet ska göras. Jag haver stretat. Men nu är det nog för idag!

Jag sippar på en iskall Emile 68 och väntar på att en tillstymmelse till svalka ska komma med skymningen, även till min lilla stadslägenhet. Idag har jag ätit två ägg. Det är svårt att äta mat i värmen. Därför slår min mjölkiga gröna drink en kullerbytta i magen när den landar. Det blir varmt innanför naveln. Jag lutar mig tillbaka i soffan och drar efter andan. Tänder cigarillen.

Tänker på Suziluz, den fantastiska bloggaren med det varma skälvande hjärtat som nu befinner sig i Paris på egen hand. Åh, jag hoppas hon mår bra. Jag hoppas även hon har vett att sippa på en absinthe i sommarkvällen, vippa med foten, sittandes på ett café någonstans. Det gör hon säkert.

Imorgon fortsätter jobbet. Det är bråda dagar nu, och har så varit en tid. Ibland tycker jag det tar för mycket av min själsro, ibland slår mig insikten: ”gud, vilket bra jobb jag har”! Jag sysslar med skriven text hela dagarna, jag skriver text, jag översätter text, jag flyttar och stuvar om och hittar på och klipper och klistrar text – hela dagarna. Fula texter. Fina texter. Viktiga texter. Bajstexter. Alla slags texter. Och som om detta inte räckte, så bloggar jag också. Med mera texter. Ord, ord, ord. Jag älskar ord. Jag älskar texter. Det är livet, det. Men ibland spyr jag på skiten. Det är okay, det också. Rensar rent.

Det är lite surt att vara så begränsad i sin rörelsefrihet som jag är just nu. Jag ska helst inte belasta foten, men haltar runt i lägenheten så gott jag kan. Vill ut. Har suttit som panelhöna nu sedan i torsdags. Ute steker solen, genom fönstrena hör jag stadens liv, jag tjuvlyssnar till diskussioner på trottoaren utanför. Inbillar mig att alla andra lever intressantare liv än jag; liv med grillpartyn och strandliv och lantliv och semesterliv och social gemenskap så det knakar i fogarna. Själv går jag som ett djur i bur. Vill till havet. Vill ut till min lilla ö och mitt lilla pörte. Andas frisk luft. Ta del av sommaren.

Men jag sitter här, i en skitvarm lägenhet och skriver texter. Himlen utanför vitnar av hettan. Hela stan bågnar under temperaturen.

 Ikväll tror jag att jag ser på ”Henry & June”. En bra rulle, med manus av Philip och Rose Kaufman. Det handlar om författaren Henry Miller, flintskallig kåtbock som strular runt i Paris 1934, luspank och sugen på livet. Han träffar Anais Nin, en liten docksöt varelse som är gift. De skriver båda texter. Många texter. Henry Miller är också gift, med Jane (här spelad av Uma Thurman). Och så blir Henry knullsugen på Anais och hon på honom. Men så blir hon även sugen på Jane. Och så är trekanten igång. Hej och hå. Det blir dans också. Och bordellbesök. Och författarvåndor. Jag tycker om den här filmen. Jag tycker om tidsskildringen. Jag attraheras av Paris och de skildrade personerna.

Henry Miller blev en känd författare med tiden. Jag gillar honom och inser i just detta nu att jag borde ta och läsa honom snart igen. Anais Nin blev också en känd författare med tiden. Hon skriver också jävligt bra. På 70-talet utgavs hennes dagböcker, där hon bland annat återgav hela den här trekantshistorien som filmen ”Henry & June” bygger på. Filmen kom runt 1990 tror jag. Den kanske går att hyra fortfarande. Har ni inte sett den, så har ni något gott att se fram emot. Den är vacker. Den är erotisk. Den är färgstark och humoristisk och lite sorglig.

Äh, vad fan… nu kör jag igång. Hej på ett tag.

Let the good time girls roll

Man kan aldrig vara säker

Så här är syfilis paketerat – ifall ni undrar… och det vet jag ju att ni gör.

The merriest Christmas any smoker can have

Ronald som Evil Santa?

Julklappsproblemen redan lösta? Ja, om man gör som Ronald Reagan.

Bara så ni vet, asså!

Nio obetalda timmar av söndagen lades på jobbrelaterat datastrul. Natten förflöt med hjärtklappning och svordomar i hundratal. Somnade in i gryningen. Sovrummet hett som en jävla herrturk.

Vaknade. Alla problem kvarstod, dessutom tillkom några nya. 

Säger någon ”jamen, det kunde vara värre!” så skjuter jag. På riktigt.

Filmen ”Falskmyntarna”

Såg filmen ”Falskmyntarna” (Oscar för bästa utländska film 2008). Så tät, intensiv och nervig att jag hade svårt att ta ögonen från skärmen. Kort sagt; en förbannat bra film.

Filmer som utspelar sig i koncentrationsläger under andra världskriget är av två slag; antingen så ohyggliga att jag inte kan titta eller också så bra att jag inte kan sluta titta. Den här var av det senare slaget.

I Sachsenhausen satt en skicklig falskmyntare och konstnär, Salomon Sorowitch, vars talanger upptäcktes av nazisterna. Han tvingas tillsammans med en grupp andra fångar delta i en plan om att förstöra Englands ekonomi genom att tillverka miljoner och åter miljoner falska pund. Genom sin skicklighet köper han sig tid i koncentrationslägret; tid och en drägligare tillvaro. Falskmyntarna får cigaretter, mat, de får tvätta sig med riktig tvål, de får sova i sängar med rena lakan och mjuka madrasser. Men hotet och våldet finns ständigt närvarande, och även inom gruppen uppstår spänningar och motstånd. Hierarkin mellan fångarna i lägret finns där, frågor om moral och etik vägs, förkastas och återkommer på nytt.

Kanske är det inte de våldsamma scenerna som gör störst intryck. Det är de små, stilla gesterna som låter ana en hel värld av förtvivlan och desperation. Det är blicken av fången som lutar ansiktet mot en nybäddad madrass och inhalerar doften av rena lakan. Det är samtalet som uppstår mellan två fångar i en tågvagn där de likt djur hålls instängda. Det är skräcken hos de män som blir beordrade att duscha och som är övertygade att de ska gasas – bara för att upptäcka att det är rent vatten som kommer ur kranarna ovanför deras huvuden… Spelet hos den låtsasfryntlige Herzog som delar ut cigaretter till fångarna och ser sig som deras välgörare, samtidigt som han kallblodigt kan avrätta dem närhelst han vill.

Filmen är full av såna scener, scener som bränner sig fast och gör berättelsen ohyggligt levande.

Jo, den är tuff att se. Men den är värd att se. Tycker jag. Karl Markovics gör en fantastisk insats som Sorowitch. Filmens manus bygger på Adolf Burgers memoarer. Burger är idag 90 år och reser fortfarande runt och berättar om sin tid i lägren och om den enorma falskmynterioperation han var med om att iscensätta. ”Falskmyntarna”. Se den!

Grillpartyt inställt?

Det här är livet!

Man kan alltid finna andra gruppnöjen. Uppenbarligen.

Underbara Morry, är du helt galen?

Det här är så fantastiskt och märkligt, så jag begriper det bara inte. Ibland undrar jag om Morry är från en annan värld, en värld mycket mer fantastisk och märklig än min egen. Läs om hur hon frivilligt går/springer mer än 10 mil på ett dygn. Bara därför att! Jag blir helt stum, jag.

Desinficera muttan och rädda äktenskapet?

Lysol: en till antiseptiska ändamål använd blandning af kresoler med harts- och oljetvål, hvarvid kresolsåpor uppstå. Lysol är en mörkbrun, klar, karbolluktande vätska, hvida mindre giftig än karbolsyra (fenol), ett handelspreparat som numera har ersatts af Liquor kresoli saponatus (se Kresol). Se äfven Desinfektion. - ur Nordisk familjebok 1912.

Bara så ni har det klart för er, folks. Lysol kunde användas till mer än att rengöra toaletter med. För här kommer en gammal amerikansk annons, troligen från 40-talet, som å det allvarligaste menade att taskiga äktenskap troligen berodde på bristande underlivshygien hos kvinnor. Då var det inte konstigt att männen låste in sig och vägrade komma ut för att uppfylla några äktenskapliga plikter. Kvinna, varsågod och skölj!

Nu kan vi inte slänga död fläskig ål!

Fick ett meddelande i mejblboxen idag: Tävlingen att kasta den döda gigantiska ålen är inställd! Det låg i spamfiltret. Okänd avsändare. Det kändes härligt Salvador Dali liksom. Jag gillade det. Fast texten var felstavad. Nåja.

Lilla Blå Bloggen goes disco

Tre tuttor står och skär luften frenetiskt på ett sätt som inte ens giljotinerna under franska revolutionen kan ha varit i närheten av. En kille som påminner om en skoborste jag har, får snart ett epileptiskt anfall – alltmedan den välartade studiopubliken artigt klappar i takt. Runt halsen har han något som ser ut som en jättelik avklippt tånagel, kanske från en noshörning?

Det stompas tappert på, rytmiskt och svettigt. Efter ett tag har skoborsten fått av sig allt på överkroppen (utom nageln) och jag blir nästan lite rädd. Han svajar bakom mikrofonstativet, går ned på knä. Hans byxor är sydda efter märkligt mönster, I tell ya. Tuttorna ställer sig på led, de stönar, de har väldigt blanka läpptstift. Armarna vevar frenetiskt. Publiken klappar händerna.

Så här stunsigt gick det till på 70-talet. När ”Kall Far” klev ut ur tysk studio och tog världen med storm. Ja, ni vet vad jag menar. How could we ever forget…