You think I’m psycho, don’t you mama?

Det lär ha varit kortaste natten på hela året men för mig kändes den evighetslång. Jag kunde inte sova. I huvudet surrade nämligen en och samma låt, om och om igen. “Psycho” av Leon Payne, fast i Beasts of Bourbons tolkning från -84. Inte Elvis Costellos. Inte Eddie Noacks. Inte Jack Kittels. Nej, det var Tex Perkins röst som malde och malde innanför pannbenet samtidigt som jag snodde runt i sängen och suckade alltmer desperat.

“You think I’m psycho, don’t you mama?

Mama, pour me a cup…

You think I’m psycho, don’t you mama?

You better let ‘em lock me up…”

Jag höll på att bli tokig. Klev upp. Öppnade fönstret. La mig. Frös. Klev upp. Stängde fönstret. La mig. Gick upp. Drack vatten. Gick och la mig. Men i skallen fortsatte Tex Perkins tortyr:

“I woke up in Johnnys room, mama

Standing right there by his bed.

With my hands around his throat, mama

Wishing both of us were dead…”

Tja, det är inget snack om saken. Det är en cool liten sak, bisarr och vriden på det där mörka absurda sättet som jag så lätt faller för. Men att ha den snurrandes i skallen som ett tombolahjul från helvetet hela natten? I sann voodoo-anda delar jag med mig. Den kan gott fastna hos er också.

 

Leon Payne föddes i Texas 1917. Han var blind. Växte upp och skrev country & westernlåtar, bl.a  den där smetiga “I love you because” som spelats in av bland annat Elvis Presley, Johnny Cash och Jim Reeves. Jag kan just inget om countrymusik, men minns inspelningar med Hank Williams från barndomen där han tolkade just Payne. Det har figurerat många historier om den här grabben Leon och hur låten “Psycho” kom till, men enligt hans efterlevande lär han ha skrivit den efter ett biobesök där familjen såg Alfred Hitchcocks rulle med samma namn. Filmen fick förklaras därinne i biosalongen för Leon och hans fru (som också var blind) och när han kom hem lär han ha satt sig ned och skrivit texten. Hur det än ligger till med den saken, så blev den sedermera en liten kultpärla. Filmen “Psycho” är betydligt mer känd.

Här är slutscenerna ur Hitchcocks film som alltså inspirerade Payne. Inga repliker här, bara musik av Bernard Herrman. Stråkar, stråkar, stråkar. Som om en hel miljon istadiga gräshoppor landat i ditt hem och givit sig fan på att driva dig till vansinne. Varsågoda. Det är dags att friska upp minnet lite med en svartvit filmklassiker.

Och nog tror jag att Norman Bates smaskiga lilla psycholeende i sista rutan även studerats av Tex Perkins. Det är en liten hommage australiensarna bjuder på i sin video här ovan. Jag gillar det. Men se upp, låthelvetet biter sig fast om du har otur. Nu kan det vara din tur att ligga vaken i natt och sno bland lakanen. Lycka till!