När man lägger sig i parken med magdansösen, part II
maj 31, 2008Det blev utflykt till Louisiana (konstmuseum på Själland - för er okunniga) och deras utställning med Cezanne och Giacometti. Jag hade kanske för stora förväntningar. Ärligt talat var den rätt tråkig. Väldigt homogen. Hur många fruktstilleben kan en människa tackla på en eftermiddag? Det var få verk som stack ut och grep mig. Krasst konstaterat.
Alla salarna var proppfulla med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Det brukar vanligen irritera mig mycket att behöva trängas med andra, jag gillar att vara ifred och betrakta, fundera och känna. Men man kan inte få allt. Speciellt inte en solig lördag. Men nu beslöt jag mig för att ta det från den ljusa sidan. På kuppen blev jag full i skratt.
Ja, jag erkänner, jag ränner ofta och glor på konst. För mig är det inget märkvärdigt. Jo, ibland kan jag bli så gripen att jag faller i gråt. Ibland kan jag bli löjligt upprymd och full av jävlar anamma. Men det är INGET MÄRKVÄRDIGT att gå på konstutställning. Det är lika naturligt som att äta, skita och sova. Jag gör det så ofta jag kommer åt. Okay?
Men idag började jag fundera… där i folkhoparna bland svenskarna. Det vilade en gravallvarlig bajsnödig stämning över alltsammans och jag blev så full i skratt. Gruppvis hasade de sig duktigt fram som efter en snitslad bana, ingen vågade vika av nämnvärt och ta en annan väg genom salarna. Nej, man stod snällt och liksom köade framför varje konstverk. Alla hade armarna i kors framför bröstet. Inte för att se viktiga ut men för att freda sig från de omkringstående, såklart. Vi har alla våra privata sfärer. Men här; armbågarna ut, mungiporna ned. Huvudena lätt på sned och så rynkan i pannan. Vi tittar på konst. Märkvärdig och fin konst. Vi ska fan inte ha roligt.
Jag vet att jag riskerar att låta som nån högfärdig jävla elitist, men när jag lyssnade på kommentarerna blev jag varse att säkert 80 procent av de besökande inte hade en susning om konst över huvud taget. Jo, det påstår jag. Och jag är säkert en elak fan som sitter här och sågar dem jämns med fotknölarna nu, men det kan jag väl få göra… litegranna… för en gångs skull? Det var faktiskt ett nöje att tjuvlyssna till många av dem. De var så totalt… bortkomna… och…tja, bajsnödiga.
Efter ett tag fick jag lust att tjoa och stoja lite. Hoppa omkring. Kom igen nu, för fan, ni behöver inte sänka rösterna bara för att ni står framför en tavla. Konst kan ju vara kul. Ball. Störtskönt. Häftigt. Det ska ju väcka känslor! Vi kunde lika gärna befunnit oss i kyrkan. Kanske var det därför jag också uppfattade utställningen som tråkig? Gudarna ska veta att jag blivit snuskigt bortskämd den senaste tiden, inte minst i Wien, med utställningar jag fortfarande bär inom mig och inte kunnat få ned på pränt, just för att jag inte vet hur jag ska sätta ord på dem. Kanske gör jag det aldrig. Kanske får det vara. Men idag… nä.
Dock var min finska magdansös på hugget och hade ordnat världens picknick. Vi låg och jäste i parken i strålande sol, med utsikt över havet och måsarna. Det var gott. Jäkligt gott. Vi talade länge. Allvar och skämt. Många timmar. Mycket att ta igen. Så trots stackars Cezannes gamla apelsiner och trots bajsnödiga svenskar - en mycket bra dag. En dag att plocka fram ur minnet när man sitter inlåst på kontoret till veckan.
Jag tycker inte alls att du låter högfärdig utan jag tycker du låter befriande! Varför måste man gå som på led och stanna passande länge vid alla målningar? Jo,därför att det är fint att se på konst och då är Louisiana lagom tungt för vanliga dödliga;-) Men omgivningarna är ju oslagbara så jag gillar absolut stället, tro nu inget annat!
Ett av mina bättre konstminnen är när jag under min utbildning besökte Picassomuseet i Paris. I en av salarna låg och satt på golvet en hel skolklass och alla elever var fullt upptagna med att rita av konstverken. Och de verkade ha kul!
Ett av mina sämre är när jag senast besökte Louvren. Massvis med människor förkastade allt intressant som fanns att se på vägen och målet var enbart ett, nämligen Mona Lisa. Visst är det kul att ha sett Mona Lisa men…
Nej, nu får jag sluta denna utläggning!
Skål, Znogge. Du har fattat det här.
Nämen vad då?
Jag känner att jag vill ta de där bajsnödiga svenskarna i försvar här. Tänk på hur mycket glatt tjo och tjim och lek och ”inte på allvar alls” de måste utstå varje dag, varje gång de till exempel slår på TV:n eller går en vända på stan och kollar löpen.
Det där allvaret de står och liksom suger på framför tavlorna på Louisisana, jag tror att de njuter av det. Jag tror att de står och suger i sig något de inte har haft tillgång till på mycket länge, som en torr växt som äntligen får vatten. Tro fan det att de lägger pannan i djupa väck och putar med armbågarna när du kommer där och försöker preja dem ur den där känslan av kontakt med någonting sakralt som de just har fått kontakt med.
Jag är absolut inte ironisk nu. Allvar och bistra miner är en bristvara, snart ett minne blott, i en tillvaro där allt ska vara på kul och tjo och tjim och ”välkommen tillbaka nästa vecka då har vi ännu mer godis i påsen”. Så låt dem stå där och njuta av att känna sig upphöjda. Snart ska de tillbaka till landet där H&M står för kläderna och Pepe Eng för kulturen.
Så var det sagt. Känns skönt.
Att jag gillar Louisiana behöver jag kanske inte tillägga. I love it. Kan stå i timmar framför VARENDA JÄVLA KONSTVERK och bara liksom kåsera högt för mig själv.
Högfärdig vet jag inte, men elitist, definitivt. Jag tillhör dem som tycker om att se på konst men inte så mycket att läsa om den. Alltså troligtvis de 80% som inte har ”en susning om konst över huvud taget”. Betyder det att vi njuter av den på fel sätt enligt ditt sätt att se det? (Korsar armarna lite hårdare över bröstet.)
Jag kan inte mycket om konst men för den sakens skull kan jag uppleva den och tycka om eller inte.
Bajsnödigheten uppstår väl när folk ska göra konsten märkvärdig och svårtillgänglig så att ingen utanför den fina skaran ska förstå? Men jag retar mig inte på folk för att de vill vara pretantiösa. Det kan vara väldigt pretantiöst när folk försöker att avhålla sig från att vara det.
Man kan gott ila förbi konst och bara stanna när något väcker ens intresse. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara det mest hyllade verket.
Tack för underhållande och tänkvärd läsning!
Hahaha… vilket underbart inlägg. Och jag fattar precis. Jag är ju tjejen som alltid går på teater iklädd jeans, vilket Dramatentanter inte gillar. Det ska liksom vara svårt annars är det inte bra.
Jag tror det är precis tvärtom. Ju lättare, desto bättre. Det handlar inte om lättillgänglighet, bara om lätthet. Och att det är tillåtet att tycka att det känns som man sett apelsiner så det räcker.
Fast jag gillar Giacometti.
Jag blir alltid lite rebellisk när jag ska gå och titta på konst, speciellt om barnen är med. Jag känner det angeläget att de ”tar in” med den spektlöshet, nyfikenhet och humor som gör det hela till en rolig upplevelse. Varför jag ofta bubblar på ganska högt om att ”den här tavlan var väl fin, fina färger, undrar hur hon tänkte när hon gjorde den” etc och ungarna skäms över mig.
Ha ha! Ja visst är det härligt att äta, sova, skita och glo på konst. Men vad är grejen med Giacometti? De är ju så ruskigt långa och magra, som skuggor på höjden. Skulptur utan volym. Jag fattar inget? Det är väl något med kontexten eller symboliken som jag har missat och som får mig mer att gäspa än att undra. Men resturangen är bra, utsikten härlig, ankan god och man kan ta tåget hela vägen hem om man är på snusen, eller om man nu är berusad av all form och färg. Får man röka på tåget?
Anders: Det är inget fel på allvar, men om jag vill ha bistra miner vete fan…
Det är bajsnödigheten jag reagerar på. Det tillkämpade. Det låtsade som inte verkar ha ett smack med njutning att göra.
Ctail: Nejdå, jag tror inte du ”njuter på fel sätt”, du får njuta på vilket sätt du vill. Men jag tror däremot att man kan få betydligt mer ut av ett konstverk om man är mer insatt. Det ger ytterligare en dimension åt det hela. Som med mycket annat.
Smultronmamman: Det kan bli oerhört pretensiöst i konstsammanhang. Det är det jag värjer mig emot, vare sig det pretensiösa kommer från konstvetare eller ej. Jag efterlyser ett mer avslappnat förhållande till konsten. Och jag tror den kommer om man sänker garden, brukar konst, nyttjar den och njuter den.
Suziluz:
Yep.
Ankie Fontän: Jag känner hopp och glädje när jag ser ungar framför tavlor. När ungar blir bajsnödiga går de på muggen.
Tomtenietzsche: Nej, man får inte röka på tåget.
Ankan har jag aldrig provat. Utsikten är kanon, håller helt med dig.
Finkultur är aldrig kul, om det handlar om tavlor eller musik kvittar. Måste allt vara så allvarligt?
Bajsnödigheten kommer sig av en ovana vid allvar. Det är poser, men ge dem lite tid, så mjuknar de upp. Se dem som uthungrade barn vid en buffé – de uppför sig inte heller som man vill att de ska göra.
Anders: Du har ett stort hjärta.
De bajsnödiga är väl de som ser konsten som en investering, de färdigskitna går in för att njuta. Vem vet vad de stackarna genomgått, kanske är hotellets toa trasig, de tvingas till utställningen utan en lucka i schemat för ”privata affärer”. Det är tufft att vara på semester!
Jag går sällan på utställningar, det beror på att det finns så många som målar vackra Gotlandsmotiv och allt andas kalk, blåeld och vallmo här. Men vårvernissagen i Lärbro, den går jag på för där finns alla glada amatörer och allt är inte rumsrent och består inte av avbildningar av naturen. Där är dessutom besökarna till 50 % nyskitna, 25 % är där för våfflorna i cafét och sen finns det dom går i klungor och inte låtsas se det de inte förstår.
MG: