Gudagott hos Lisa på Duft und Kultur

Det finns affärer man knappt vågar gå in i. Sådana där glassiga kliniska historier med stelopererade butiksbiträden som ser på en med död blick och får en att inse att man aldrig haft så skitiga skor som just då och där. Sådana ställen skyr Lilla Blå. Sådana ställen lockar fram min mest avoga trotsiga sida.

I Wien letade jag min vana trogen parfymer. Hur var stan egentligen ur doftmässig synpunkt? Tja, gatorna doftade bensin, kaffe, gatukök och hästskit. Runt Stefansdomen stank det som i Paris, dvs urin; ljummet unket gubbpiss. Det luktade så mycket toalett där att jag, när jag äntrade affärerna runt platsen, diskret försökte sniffa ned mot mina egna skor då jag trodde att jag råkat trampa i något. Men det var bara solen som värmt upp de nedpissade trottoarerna och affärsinnehavarana smällde upp sina ytterdörrar för att välkomna turisthoparna… och så var äckelkatastrofen ett faktum! Och så alla hästar inne i stan, de där ledsna välryktade små historierna som drar kärror med turister för hutlösa summor. De måste ju bajsa nånstans. På sätt och vis tyckte jag det var trivsamt. Jag ville ju ha “mitt” Wien som en kuliss från förra sekelskiftet. Så hästarna platsade. Så även hästskiten.

Men nu var det ju parfym jag skulle skriva om, inte latrinstank. I centrum av staden huserade ett flertal filialer av Marionnaud med hyfsat “flygplatssortiment” av parfymer. Men jag, som numera mest letar vintage och nischdofter, insåg rätt snart att jag kunde släppa det där med parfymer i Wien. Det fanns nog inte att få fatt i. På Douglas och Marionnaud frågade jag efter märket L’Artisan Parfumeur och fick nonchalanta axelryckningar till svar. Då jag såg hur affärerna slog på trumman för Tom Fords Black Orchid undrade jag diskret om det gick att få fatt i hans “Private Collection”. De blängde på mig och mina skor och ruskade på huvudet. Så jag slog tanken ur hågen. Tills jag en sen eftermiddag…

…bara så där av en slump… på en gata en bit från turistsmeten ser skylten med spa-attiraljer och rökelsebuntar och små läckra tvålar. Jag tvekar en stund men kliver så in. Inne i butiken är det tyst och svalt. Det doftar svagt av något rent, örtbaserat. En lätt diskret väldoft, inte den där migränframkallade knockouten som Lush-affärerna bjuder på, eller den där kväljande mixen av sprejade parfymprover som möter en inne på varuhusen. Inte här. Här var det gott att vistas. Inga kalla lysrör. Inga sterila glasdiskar. Det var varmt och gott och snällt. Jag hade hamnat på “Duft und Kultur”.

Det visade sig att affären bestod av tre rum efter varandra, de var som Alladins skattgrottor. Inredningen förde tankarna till ett gammalt apotek. På mörka trähyllor ståtade tunga doftljus i prisklassen “dyrt till hutlöst”, portugisiska tvålar inslagna i art deco-mönstrade papper; var och en ett litet mästerverk, badoljor, rökelse, schampo och krämer, härliga linnekläder och badtofflor, sidenschalar och så parfymer, parfymer, parfymer! Jag hann tänka “jävlar, bäst att backa ut innan nån stelopererad dyker upp” så gjorde hon just det – dök upp. Lisa. Med ett utseende som en snäll bibliotekarie. Hon var t.o.m osminkad! Vi hälsade på varandra, som två försiktiga kattor. 

Jag fick inga onda blickar. Hon lät mig vara ifred och sniffa ett tag. Sedan smög hon upp vid sidan om mig, log som om hon känt mig hela sitt liv – och så drog hon igång. Lisa! En pärla. Hon kunde tammefan varenda parfym utantill, varenda ingrediens. Hon kunde dessutom i ord beskriva dofterna, hon fattade vad jag var ute efter och hon hjälpte mig vant att sålla agnarna från vetet. Hon kom med tips. Hon var generös med små prover i glasflaskor. Hon talade om branschen; vilka dofter som var på utgående, vilka som skulle bli kvar och varför. Vi diskuterade örter och blommor och länder där de växte. Vi log och log mot varandra. Lisa må ha varit en haj, men jag levde upp inför att äntligen möta någon som kunde och ville diskutera detta med dofter. Någon som visste vad det handlade om. Jag föll som en fura. Och jag sa det högt. “Nu ruinerar jag mig härinne!” Lisa log sitt milda bibliotekarieleende och öste ned extra prover i en vit tjock påse med svarta band. Hon lade ned en bok från Diptyque. Hon tyckte jag skulle besöka henne igen när jag kom till Wien. Vi hade ju inte snackat färdigt ännu.

Åker jag till Wien igen besöker jag Lisa. I åtta år har hon varit innehavare av “Duft und Kultur” och man vet som sagt när man träffar någon som tycker om det hon gör. Lisa gillar dofter. Det märks. Hon är dessutom varken stel, snorkig eller blåst. Anledningen till att jag uppskattade henne och hennes affär är just att jag så många gånger träffat på motsatsen. Tyvärr.

Affären har adress Tuchlauben 17 i Wien. Besök den gärna. Du behöver inte handla. Du behöver inte ens ha nyputsade skor. Det går bra ändå. Så länge du har näsan med dig…

Vad jag kom hem med? En rejäl pava “Dzongkha!” såklart, samt “Gomma” från Etro. Samt halva Diptyques parfymsortiment i prover. Jag lallar runt i ett väldoftande rus just nu. Precis som det ska vara.