Bland poeter, syfilis och boxning

Kan en kvinna i en BH gjord av gamla tomatburkar verkligen vara så skrämmande att det får en man att inhandla sandsäck och börja öva boxning för att kunna freda sig mot henne? Oh ja. Inget snack om den saken. 

Låt oss tala lite om Elsa, Mama Dada herself, även kallad Baronessan. Förresten, låt oss tala lite om Marcel Duchamp likaså. Det finns ju rykten som gör gällande att Duchamps idé att ta vardagliga ting och ställa ut dem som konst, hans s.k. “ready mades”, egentligen var något han snodde från Elsa. Det skulle inte förvåna mig. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven (jag vet, jävla tjusigt och krångligt namn, ett namn hon fick först i sitt tredje äktenskap) var en outsinlig källa till excentriska krumsprång. Hon gjorde sig en BH av tomatburkar, ja. Bland mycket annat.

 

Här är hon förresten. Tanten är galen långt efter sin död. Jag har försökt förminska den här bilden flera gånger idag, men så fort hon kommer in på Lilla Blå Bloggen fläskar hon upp sig i jättestorlek. Så är det. Hon spökar. Men okay, Elsa får som hon vill. Det är inte varje dag ni vilar ögonen på Elsa så glo ordentligt! Det gjorde Marcel på sin tid också, han ville att Elsa skulle stå modell för honom. Och det kunde hon väl göra.

Elsa var lång, smal och egentligen inte vad man kallar vacker. Bland annat lär hon ha haft ett sjujäkla överbett. Men hon var ändå en kvinna som drog blickarna till sig. Efter att ha levt ett kringflackande liv i Europa kom hon till USA med sin tredje man. En karl som övergav henne när första världskriget bröt ut och stack hem till Tyskland igen. Han tog livet av sig i “protest” mot kriget, vilket Elsa tyckte var “nobelt”. Trots den nobla akten innebar makens frånfälle att Elsa själv ställdes på bar backe. Hon drog till Greenwich Village, New York, där hon dels jobbade som nakenmodell och dels i en cigarettfabrik. Efter ett tag gav hon upp båda jobben och började skriva poesi istället.

Elsa var en bra bit över 40, rakade skallen, målade den röd, bar ibland en födelsedagstårta på huvudet, hade ett halsband med en levande kanariefågel… Hon tillverkade en löspenis i gips som hon använde för att “skrämma gamla nuckor med”. Kort sagt, en excentrisk kvinna med många strängar på sin lyra. Hon var en av förgrundsgestalterna inom den amerikanska dadaismen och hennes promenader genom New York var ingenting annat än storartade happenings; detta innan begreppet “happenings” ens var uppfunnet. Så träffade hon Marcel, en något tillbakadragen fransk konstnär med förkärlek för schack, och Elsa blev störtkär. Eller kanske inte. Kanske var det bara glädjen över att upptäcka ännu en knäppgök i samma anda som hon själv. “Marcel, Marcel, I love you like hell” brukade Elsa utropa och skrev otaliga dikter till hans ära.  Marcel själv ställde ut en urinoar på en konstutställning 1917, döpte den till “Fontänen” och så var skandalen ett faktum. Urinoaren skulle 2004 komma att utnämnas till ett av 1900-talets mest betydelsefulla konstverk av 500 välrenommerade konstnärer och kritiker. Slicka i er den karamellen, folks. Troligen var det Elsa som sände honom urinoaren från början. Men riktigt hur det låg till med den saken vet man inte. Hon fick i alla fall ingen credit för det.

 Elsa försvann in i historiens dimmor och Marcel, vid sitt schackbord, blev världsberömd och fick ett enormt inflytande på konsthistorien under hela 1900-talet. Alla var dock inte lika imponerade över honom. Hans fru fick nog och limmade, i värsta Pål Pommac-stil, fast hans schackpjäser på brädet. Några veckor senare var skilsmässan ett faktum. (Jag vet inte vad det är, men hur jag än försöker förstora upp bilden av Marcel förblir den liten… Jag anar Elsas inflytande även här. Sorry, folks! Ni får ta fram förstoringsglaset). Det är Marcel Duchamp på bilden. Han har en pipa i ena näven som han trycker mot magen. Han koncentrerar sig. Han spelar schack. Jag tror inte han tänker på Elsa ett endaste dugg.

Men vem var det som fick införskaffa sandsäck och boxarhandskar? Åh, javisst ja, det höll jag sånär på att glömma. Det var William Carlos Williams. Han var poet och tillsammans med bl.a Man Ray en av deltagarna i gruppen “the Others”; ett gäng poeter och konstnärer i Greenwich Village från 1915. Jag läste Williams första gången i tonåren, det hörde till samma fas som Doors-plattorna och Kerouac-böckerna. Jag minns egentligen bara en sak av honom; dikten om plommonen. Hur var det nu den gick? 

I have eaten the plums that were in the icebox

and which you were probably saving for breakfast.

Forgive me, they were delicious

So sweet and so cold. 

 Så enkel och vacker kan poesi vara. Så här såg han förresten ut:

 Rätt söt plommontjuv, va? Åtminstone tyckte Elsa det. Och ska vi vara ärliga så blev William stormförtjust i Elsa; han uttryckte en kort stund in i bekantskapen att han älskade henne. Han kysste henne, lite försynt men ändå djärvt. Det skulle han aldrig ha gjort. Elsa grabbade tag i stackars Williams, sa att “vad han behövde för att bli en bra och frigjord konstnär var en dos av hennes syfilis“. Sedan började en katt-och-råtta-lek där Elsa jagade Williams och Williams försökte gömma sig. När hon blev ratad av honom smockade hon till honom rakt i ansiktet. William Carlos Williams inhandlade sandsäck, boxarhandskar och satte igång att ta lektioner. När han ansåg sig någorlunda förkovrad i den ädla boxningskonsten gav han igen med råge. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven stöp i gatan mitt på Manhattan. Av detta kan vi alla lära oss att poeter kan vara mycket slagkraftiga. Framför allt när de drabbas av kärlek. Tro aldrig något annat.

Vad hände med Elsa då? Tja, hon återvände till Europa under tidigt 20-tal i tron att hon skulle få det bättre men istället kom hon till ett Tyskland i ruiner efter kriget. Trots detta stannade hon, utblottad och vad det verkar, inte helt frisk. Hon dog i sin lägenhet, gasförgiftad. Om det var ett medvetet självmord eller en olyckshändelse vet vi inte. Sorgligt är också att Djuna Barnes, journalisten/författaren och vännen som gjorde anspråk på kroppen, senare inte kom ihåg var Elsa blivit begravd – eller ens om hon blivit begravd!

Ja, ja. Hur det än är med den saken så är Elsa borta nu. Hon var en komplex kvinna, hade en jävlig barndom, levde ett kringflackande liv i flera länder, utmanade sin omgivning, var bisexuell och samtidigt homofobisk, hade flera judiska vänner och var uttalad antisemit… Att beskriva Elsa är inte det enklaste. Det första som slår en är det paradoxala i hela hennes person. Men det är väl också därför jag blir fascinerad av henne. Hur som helst, hon tar plats på Lilla Blå Bloggen i alla fall. Stor plats. Stort fotografi. Jädra fin bensprätt. Och det säger jag aldrig nej till. Det vet ni ju.

För er som blir nyfikna på dadaismen, Duchamp, Williams, det tidiga sekelskiftets bohemliv i Greenwich Village m.m. finns det otaliga böcker och artiklar i ämnet. Ge er ut och leta. Eller låt bli. Själv drar jag till Wien för att knarka mera konst och dricka anständigt kaffe. Auf wiedersehen…