Öh, Malkan, come over here…

Äh, vad tusan… jag klämmer en John Malkovich-rulle till. Veckan är inte slut ännu. Väl?

När man lägger sig i parken med magdansösen, part II

Det blev utflykt till Louisiana (konstmuseum på Själland - för er okunniga) och deras utställning med Cezanne och Giacometti. Jag hade kanske för stora förväntningar. Ärligt talat var den rätt tråkig. Väldigt homogen. Hur många fruktstilleben kan en människa tackla på en eftermiddag? Det var få verk som stack ut och grep mig. Krasst konstaterat.

Alla salarna var proppfulla med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Det brukar vanligen irritera mig mycket att behöva trängas med andra, jag gillar att vara ifred och betrakta, fundera och känna. Men man kan inte få allt. Speciellt inte en solig lördag. Men nu beslöt jag mig för att ta det från den ljusa sidan. På kuppen blev jag full i skratt.

Ja, jag erkänner, jag ränner ofta och glor på konst. För mig är det inget märkvärdigt. Jo, ibland kan jag bli så gripen att jag faller i gråt. Ibland kan jag bli löjligt upprymd och full av jävlar anamma. Men det är INGET MÄRKVÄRDIGT att gå på konstutställning. Det är lika naturligt som att äta, skita och sova. Jag gör det så ofta jag kommer åt. Okay?

Men idag började jag fundera… där i folkhoparna bland svenskarna. Det vilade en gravallvarlig bajsnödig stämning över alltsammans och jag blev så full i skratt. Gruppvis hasade de sig duktigt fram som efter en snitslad bana, ingen vågade vika av nämnvärt och ta en annan väg genom salarna. Nej, man stod snällt och liksom köade framför varje konstverk. Alla hade armarna i kors framför bröstet. Inte för att se viktiga ut men för att freda sig från de omkringstående, såklart. Vi har alla våra privata sfärer. Men här; armbågarna ut, mungiporna ned. Huvudena lätt på sned och så rynkan i pannan. Vi tittar på konst. Märkvärdig och fin konst. Vi ska fan inte ha roligt.

Jag vet att jag riskerar att låta som nån högfärdig jävla elitist, men när jag lyssnade på kommentarerna blev jag varse att säkert 80 procent av de besökande inte hade en susning om konst över huvud taget. Jo, det påstår jag. Och jag är säkert en elak fan som sitter här och sågar dem jämns med fotknölarna nu, men det kan jag väl få göra… litegranna… för en gångs skull? Det var faktiskt ett nöje att tjuvlyssna till många av dem. De var så totalt… bortkomna… och…tja, bajsnödiga.

Efter ett tag fick jag lust att tjoa och stoja lite. Hoppa omkring. Kom igen nu, för fan, ni behöver inte sänka rösterna bara för att ni står framför en tavla. Konst kan ju vara kul. Ball. Störtskönt. Häftigt. Det ska ju väcka känslor! Vi kunde lika gärna befunnit oss i kyrkan. Kanske var det därför jag också uppfattade utställningen som tråkig? Gudarna ska veta att jag blivit snuskigt bortskämd den senaste tiden, inte minst i Wien, med utställningar jag fortfarande bär inom mig och inte kunnat få ned på pränt, just för att jag inte vet hur jag ska sätta ord på dem. Kanske gör jag det aldrig. Kanske får det vara. Men idag… nä.

Dock var min finska magdansös på hugget och hade ordnat världens picknick. Vi låg och jäste i parken i strålande sol, med utsikt över havet och måsarna. Det var gott. Jäkligt gott. Vi talade länge. Allvar och skämt. Många timmar. Mycket att ta igen. Så trots stackars Cezannes gamla apelsiner och trots bajsnödiga svenskar - en mycket bra dag. En dag att plocka fram ur minnet när man sitter inlåst på kontoret till veckan.

 

När man lägger sig i parken med magdansösen

Lördag blir det gröngräset, en näve körsbär, fylld picknickkorg och en finsk magdansös. Samt en hel del av detta…

Ingenting annat än ren och skär hedonism. Hasta la vista!

Vad säger man?

Brorsan sände mig denna länk. Jag kom helt av mig…

Hello, hello, hello, hello… here we are now…
 

Gläntar på dörren till saltgruvan

 Semestern går raskt mot sitt slut. Det ilar i tänderna när jag tänker på nästa vecka. Tre jobbdagar att ta igen två veckors arbete på. Fy satan! Men sedan firar danskarna grundlovsdagen, gudskelov. Och dagen efter firar svenskarna nationaldagen. Det är härligt att fira nationer. När man firar nationer går man från kontoret. Punkt slut.

 

Gudagott hos Lisa på Duft und Kultur

Det finns affärer man knappt vågar gå in i. Sådana där glassiga kliniska historier med stelopererade butiksbiträden som ser på en med död blick och får en att inse att man aldrig haft så skitiga skor som just då och där. Sådana ställen skyr Lilla Blå. Sådana ställen lockar fram min mest avoga trotsiga sida.

I Wien letade jag min vana trogen parfymer. Hur var stan egentligen ur doftmässig synpunkt? Tja, gatorna doftade bensin, kaffe, gatukök och hästskit. Runt Stefansdomen stank det som i Paris, dvs urin; ljummet unket gubbpiss. Det luktade så mycket toalett där att jag, när jag äntrade affärerna runt platsen, diskret försökte sniffa ned mot mina egna skor då jag trodde att jag råkat trampa i något. Men det var bara solen som värmt upp de nedpissade trottoarerna och affärsinnehavarana smällde upp sina ytterdörrar för att välkomna turisthoparna… och så var äckelkatastrofen ett faktum! Och så alla hästar inne i stan, de där ledsna välryktade små historierna som drar kärror med turister för hutlösa summor. De måste ju bajsa nånstans. På sätt och vis tyckte jag det var trivsamt. Jag ville ju ha ”mitt” Wien som en kuliss från förra sekelskiftet. Så hästarna platsade. Så även hästskiten.

Men nu var det ju parfym jag skulle skriva om, inte latrinstank. I centrum av staden huserade ett flertal filialer av Marionnaud med hyfsat ”flygplatssortiment” av parfymer. Men jag, som numera mest letar vintage och nischdofter, insåg rätt snart att jag kunde släppa det där med parfymer i Wien. Det fanns nog inte att få fatt i. På Douglas och Marionnaud frågade jag efter märket L’Artisan Parfumeur och fick nonchalanta axelryckningar till svar. Då jag såg hur affärerna slog på trumman för Tom Fords Black Orchid undrade jag diskret om det gick att få fatt i hans ”Private Collection”. De blängde på mig och mina skor och ruskade på huvudet. Så jag slog tanken ur hågen. Tills jag en sen eftermiddag…

…bara så där av en slump… på en gata en bit från turistsmeten ser skylten med spa-attiraljer och rökelsebuntar och små läckra tvålar. Jag tvekar en stund men kliver så in. Inne i butiken är det tyst och svalt. Det doftar svagt av något rent, örtbaserat. En lätt diskret väldoft, inte den där migränframkallade knockouten som Lush-affärerna bjuder på, eller den där kväljande mixen av sprejade parfymprover som möter en inne på varuhusen. Inte här. Här var det gott att vistas. Inga kalla lysrör. Inga sterila glasdiskar. Det var varmt och gott och snällt. Jag hade hamnat på ”Duft und Kultur”.

Det visade sig att affären bestod av tre rum efter varandra, de var som Alladins skattgrottor. Inredningen förde tankarna till ett gammalt apotek. På mörka trähyllor ståtade tunga doftljus i prisklassen ”dyrt till hutlöst”, portugisiska tvålar inslagna i art deco-mönstrade papper; var och en ett litet mästerverk, badoljor, rökelse, schampo och krämer, härliga linnekläder och badtofflor, sidenschalar och så parfymer, parfymer, parfymer! Jag hann tänka ”jävlar, bäst att backa ut innan nån stelopererad dyker upp” så gjorde hon just det – dök upp. Lisa. Med ett utseende som en snäll bibliotekarie. Hon var t.o.m osminkad! Vi hälsade på varandra, som två försiktiga kattor. 

Jag fick inga onda blickar. Hon lät mig vara ifred och sniffa ett tag. Sedan smög hon upp vid sidan om mig, log som om hon känt mig hela sitt liv – och så drog hon igång. Lisa! En pärla. Hon kunde tammefan varenda parfym utantill, varenda ingrediens. Hon kunde dessutom i ord beskriva dofterna, hon fattade vad jag var ute efter och hon hjälpte mig vant att sålla agnarna från vetet. Hon kom med tips. Hon var generös med små prover i glasflaskor. Hon talade om branschen; vilka dofter som var på utgående, vilka som skulle bli kvar och varför. Vi diskuterade örter och blommor och länder där de växte. Vi log och log mot varandra. Lisa må ha varit en haj, men jag levde upp inför att äntligen möta någon som kunde och ville diskutera detta med dofter. Någon som visste vad det handlade om. Jag föll som en fura. Och jag sa det högt. ”Nu ruinerar jag mig härinne!” Lisa log sitt milda bibliotekarieleende och öste ned extra prover i en vit tjock påse med svarta band. Hon lade ned en bok från Diptyque. Hon tyckte jag skulle besöka henne igen när jag kom till Wien. Vi hade ju inte snackat färdigt ännu.

Åker jag till Wien igen besöker jag Lisa. I åtta år har hon varit innehavare av ”Duft und Kultur” och man vet som sagt när man träffar någon som tycker om det hon gör. Lisa gillar dofter. Det märks. Hon är dessutom varken stel, snorkig eller blåst. Anledningen till att jag uppskattade henne och hennes affär är just att jag så många gånger träffat på motsatsen. Tyvärr.

Affären har adress Tuchlauben 17 i Wien. Besök den gärna. Du behöver inte handla. Du behöver inte ens ha nyputsade skor. Det går bra ändå. Så länge du har näsan med dig…

Vad jag kom hem med? En rejäl pava ”Dzongkha!” såklart, samt ”Gomma” från Etro. Samt halva Diptyques parfymsortiment i prover. Jag lallar runt i ett väldoftande rus just nu. Precis som det ska vara.

Det mjuka järngreppet

Har i flera dagar haft John Malkovich mjuka röst i skallen. Den spökade där så till den milda grad att jag undrade om jag borde lägga ned whiskyn. Istället satte jag mig och glodde på en alldeles förtjusande rulle; ”Colour me Kubrick” eller som den av någon obegriplig anledning döptes om till i Skandinavien: ”Me, myself & Kubrick”!!! En förtjusande komedi som sagt. John Malkovich spelar en bedragare med samma sjuka bravur som han spökat inne i min skalle några dagar.

Så nu tänkte jag att jag skulle vara botad. Det är jag inte. Jag har istället beställt hem en hög med filmer där han figurerar. Är detta en slags sjukdom? I så fall, vad slags sjukdom?

Jag vill ut ur det där mjuka järngreppet han har om mig just nu. Det är som en slags kinky tortyr.

 

10 år och fem saker bara för att Sparring är Sparring

Idag kan ni göra kors i taket. Speciellt Anders Sparring. Lilla Blå har gått med på att anta en av de där s.k ”utmaningarna” och går därmed emot sina sedvanliga principer. Men man är ju inte sämre än att man kan göra ett undantag ibland. Egentligen handlar det mest om att komma igång och blogga igen, är lite ringrostig efter en vecka i exil. So here we go:

Vad jag gjorde för 10 år sedan:

Jag var sjuk, käkade enorma mängder mediciner, såg ut som en spärrballong och pluggade på universitetet. Hade vissa religiösa grubblerier och kämpade med tillvaron. För tio år sedan såg livet inget vidare ut. Dagarna handlade om att få kroppen att lyda, ta sig till föreläsningarna och sedan hem igen för att säcka ihop. Det var en svart period. Inget jag gärna tänker tillbaka på.

Fem platser jag bott på:

London, Kalibukbuk, Örebro, Amsterdam, Perth

Fem jobb jag haft:

Fotoretuscherare, sekreterare, reporter, översättare, hotel manager.

Fem saker jag ska göra idag:

Se ”Me, Myself & Kubrick” med John Malkovich. (Eller ”Colour me Kubrick” som den också heter).

Beställa fler filmer med John Malkovich.

Försöka att inte tänka så mycket på John Malkovich.

Läsa ikapp lite bloggar.

Kanske blogga lite själv.

Så, då var det avklarat. Det blir inget mer av den här sortens inslag. Nä, nä. Vad nästa inslag blir, däremot, det vete fasen. Grüss gott!

 

Eine Klamydia, Bitte!

Youghurten heter Activia i Österrike. Activia! Okay, okay, till nästa gång jag beställer har jag lärt mig.

Bland poeter, syfilis och boxning

Kan en kvinna i en BH gjord av gamla tomatburkar verkligen vara så skrämmande att det får en man att inhandla sandsäck och börja öva boxning för att kunna freda sig mot henne? Oh ja. Inget snack om den saken. 

Låt oss tala lite om Elsa, Mama Dada herself, även kallad Baronessan. Förresten, låt oss tala lite om Marcel Duchamp likaså. Det finns ju rykten som gör gällande att Duchamps idé att ta vardagliga ting och ställa ut dem som konst, hans s.k. ”ready mades”, egentligen var något han snodde från Elsa. Det skulle inte förvåna mig. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven (jag vet, jävla tjusigt och krångligt namn, ett namn hon fick först i sitt tredje äktenskap) var en outsinlig källa till excentriska krumsprång. Hon gjorde sig en BH av tomatburkar, ja. Bland mycket annat.

 

Här är hon förresten. Tanten är galen långt efter sin död. Jag har försökt förminska den här bilden flera gånger idag, men så fort hon kommer in på Lilla Blå Bloggen fläskar hon upp sig i jättestorlek. Så är det. Hon spökar. Men okay, Elsa får som hon vill. Det är inte varje dag ni vilar ögonen på Elsa så glo ordentligt! Det gjorde Marcel på sin tid också, han ville att Elsa skulle stå modell för honom. Och det kunde hon väl göra.

Elsa var lång, smal och egentligen inte vad man kallar vacker. Bland annat lär hon ha haft ett sjujäkla överbett. Men hon var ändå en kvinna som drog blickarna till sig. Efter att ha levt ett kringflackande liv i Europa kom hon till USA med sin tredje man. En karl som övergav henne när första världskriget bröt ut och stack hem till Tyskland igen. Han tog livet av sig i ”protest” mot kriget, vilket Elsa tyckte var ”nobelt”. Trots den nobla akten innebar makens frånfälle att Elsa själv ställdes på bar backe. Hon drog till Greenwich Village, New York, där hon dels jobbade som nakenmodell och dels i en cigarettfabrik. Efter ett tag gav hon upp båda jobben och började skriva poesi istället.

Elsa var en bra bit över 40, rakade skallen, målade den röd, bar ibland en födelsedagstårta på huvudet, hade ett halsband med en levande kanariefågel… Hon tillverkade en löspenis i gips som hon använde för att ”skrämma gamla nuckor med”. Kort sagt, en excentrisk kvinna med många strängar på sin lyra. Hon var en av förgrundsgestalterna inom den amerikanska dadaismen och hennes promenader genom New York var ingenting annat än storartade happenings; detta innan begreppet ”happenings” ens var uppfunnet. Så träffade hon Marcel, en något tillbakadragen fransk konstnär med förkärlek för schack, och Elsa blev störtkär. Eller kanske inte. Kanske var det bara glädjen över att upptäcka ännu en knäppgök i samma anda som hon själv. ”Marcel, Marcel, I love you like hell” brukade Elsa utropa och skrev otaliga dikter till hans ära.  Marcel själv ställde ut en urinoar på en konstutställning 1917, döpte den till ”Fontänen” och så var skandalen ett faktum. Urinoaren skulle 2004 komma att utnämnas till ett av 1900-talets mest betydelsefulla konstverk av 500 välrenommerade konstnärer och kritiker. Slicka i er den karamellen, folks. Troligen var det Elsa som sände honom urinoaren från början. Men riktigt hur det låg till med den saken vet man inte. Hon fick i alla fall ingen credit för det.

 Elsa försvann in i historiens dimmor och Marcel, vid sitt schackbord, blev världsberömd och fick ett enormt inflytande på konsthistorien under hela 1900-talet. Alla var dock inte lika imponerade över honom. Hans fru fick nog och limmade, i värsta Pål Pommac-stil, fast hans schackpjäser på brädet. Några veckor senare var skilsmässan ett faktum. (Jag vet inte vad det är, men hur jag än försöker förstora upp bilden av Marcel förblir den liten… Jag anar Elsas inflytande även här. Sorry, folks! Ni får ta fram förstoringsglaset). Det är Marcel Duchamp på bilden. Han har en pipa i ena näven som han trycker mot magen. Han koncentrerar sig. Han spelar schack. Jag tror inte han tänker på Elsa ett endaste dugg.

Men vem var det som fick införskaffa sandsäck och boxarhandskar? Åh, javisst ja, det höll jag sånär på att glömma. Det var William Carlos Williams. Han var poet och tillsammans med bl.a Man Ray en av deltagarna i gruppen ”the Others”; ett gäng poeter och konstnärer i Greenwich Village från 1915. Jag läste Williams första gången i tonåren, det hörde till samma fas som Doors-plattorna och Kerouac-böckerna. Jag minns egentligen bara en sak av honom; dikten om plommonen. Hur var det nu den gick? 

I have eaten the plums that were in the icebox

and which you were probably saving for breakfast.

Forgive me, they were delicious

So sweet and so cold. 

 Så enkel och vacker kan poesi vara. Så här såg han förresten ut:

 Rätt söt plommontjuv, va? Åtminstone tyckte Elsa det. Och ska vi vara ärliga så blev William stormförtjust i Elsa; han uttryckte en kort stund in i bekantskapen att han älskade henne. Han kysste henne, lite försynt men ändå djärvt. Det skulle han aldrig ha gjort. Elsa grabbade tag i stackars Williams, sa att ”vad han behövde för att bli en bra och frigjord konstnär var en dos av hennes syfilis”. Sedan började en katt-och-råtta-lek där Elsa jagade Williams och Williams försökte gömma sig. När hon blev ratad av honom smockade hon till honom rakt i ansiktet. William Carlos Williams inhandlade sandsäck, boxarhandskar och satte igång att ta lektioner. När han ansåg sig någorlunda förkovrad i den ädla boxningskonsten gav han igen med råge. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven stöp i gatan mitt på Manhattan. Av detta kan vi alla lära oss att poeter kan vara mycket slagkraftiga. Framför allt när de drabbas av kärlek. Tro aldrig något annat.

Vad hände med Elsa då? Tja, hon återvände till Europa under tidigt 20-tal i tron att hon skulle få det bättre men istället kom hon till ett Tyskland i ruiner efter kriget. Trots detta stannade hon, utblottad och vad det verkar, inte helt frisk. Hon dog i sin lägenhet, gasförgiftad. Om det var ett medvetet självmord eller en olyckshändelse vet vi inte. Sorgligt är också att Djuna Barnes, journalisten/författaren och vännen som gjorde anspråk på kroppen, senare inte kom ihåg var Elsa blivit begravd – eller ens om hon blivit begravd!

Ja, ja. Hur det än är med den saken så är Elsa borta nu. Hon var en komplex kvinna, hade en jävlig barndom, levde ett kringflackande liv i flera länder, utmanade sin omgivning, var bisexuell och samtidigt homofobisk, hade flera judiska vänner och var uttalad antisemit… Att beskriva Elsa är inte det enklaste. Det första som slår en är det paradoxala i hela hennes person. Men det är väl också därför jag blir fascinerad av henne. Hur som helst, hon tar plats på Lilla Blå Bloggen i alla fall. Stor plats. Stort fotografi. Jädra fin bensprätt. Och det säger jag aldrig nej till. Det vet ni ju.

För er som blir nyfikna på dadaismen, Duchamp, Williams, det tidiga sekelskiftets bohemliv i Greenwich Village m.m. finns det otaliga böcker och artiklar i ämnet. Ge er ut och leta. Eller låt bli. Själv drar jag till Wien för att knarka mera konst och dricka anständigt kaffe. Auf wiedersehen…

 

 

Nu är det Malkovich och pringles som gäller

Kväll. Pringles. Och så John Malkovich i rullen om Gustav Klimts liv. Ett helt ok sätt att avsluta en slö söndag på. Imorgon får ni hänga med i svängarna. Det blir sista dagen jag skriver på ett tag. Vad det blir vet jag inte. Men eventuellt kan det komma att handla om kärlek. Eller våld. Eller bådadera.

Jag har en Ugly Sunday med Mark Lanegan

För er som hängt med ett tag är det ingen nyhet att jag gillar sångaren Mark Lanegan. Nu har jag införskaffat senaste plattan som kom i veckan. Duettplatta nummer två i ordningen med skotska féen Isobel Campbell. Får jag något gjort idag? Nä. Jag sitter här och lyssnar och slöar och småler som en fet katt. Marks röst är trygg, mörk och skrovlig. Den påminner om en rejäl bit knäckebröd, extragräddad, med västerbottenost. Inget tjafs, bara the basic goods. Det enda man behöver. The real good stuff.

Vissa röster flyttar in hos en. Vissa röster bygger sig självklart och självmant ett bo inuti en och blir kvar. Marks röst är en sån röst. Han är den goa mjuka koftan att svepa in sig i en mörk höstkväll och lika självklart den sköna smekningen ljumma vårkvällar. Mark får stanna hur länge han vill. Jag tar ingen hyra.

”Sunday at Devil Dirt” heter plattan. Många ballader. Just idag är låten ”Back Burner” en favorit… Men jag finner inget bra på youtube om denna så jag serverar en gammal historia istället, från en tid när Lanegan var betydligt hårigare än idag. Det här är från hans första soloplatta. Jag väljer den för låttitelns skull: ”Ugly Sunday”.