Släggan i magen på Lille Vega
april 15, 2008Så stod han där till slut. I mörkret på scenen. Klamrade sig fast vid mikrofonstativet som en livlina, och ut strömmade en röst ur avgrunden: Oh mama, ain’t no time to fall to pieces. He has arrived, he has arrived, there by the grace of God go I…
Gutter Twins inleder kvällen i Köpenhamn med “the Stations” från plattan “Saturnalia”. Att uppleva Mark Lanegan som artist är ett tveeggat svärd. Killen har en sångröst som träffar som en slägga i magen - och detta menar jag som något positivt - det är en röst med en sådan kraft och tyngd att man golvas direkt! Varifrån kommer den? Hur kan en sån stor röst rymmas i en enda skruttig manskropp?
För skruttig är han ju, grabben. Och det är där paradoxen kommer in. Jag njuter så av hans sång. Men att se honom, så uppenbart skadskjuten och förstörd, skär in i märgen.
Mark Lanegan tittar inte på publiken. Inte en enda gång på drygt den en timme och fyrtiofem minuter långa konserten. Han blundar. Han står alldeles stilla när han sjunger. Vid ett par tillfällen vrider han sig snett åt sidan och tar en klunk vatten. Hans högerarm verkar inte riktigt lyda honom. Under några sekunder då och då skakar hans kropp i ryckningar. Så passerar ögonblicket och är förbi. Mark lägger upp höger arm runt stativet, klamrar sig fast och sjunger vidare.
Sjunger gör även Greg Dulli och med den äran. Mannen som jag tyckt alltmer antar formen av en banktjänsteman i kostym och gamla breda elvisbrillor visar sig live vara en kille som håller igång hela bandet. Det är han som driver alltsammans framåt. Han svettas och sliter inför köpenhamnspubliken, som sin vana trogen inte går i taket direkt, naaaaahj, men som under kvällens lopp visar allt större välvilja.
Trummisen fyller år och jobbar som en galärslav hela konserten. “Värsta Keith Moon-fasonerna” tycker mitt sällskap förtjust. Jag håller med. Men det är ändå den där stillastående blundande Mark Lanegan som får de längsta och mest högljudda applåderna. Det är bara så. Vi är där för att se honom. Krasst uttryckt, vi är där för att se honom innan han dör. Han vet säkert om det. Han tittar inte åt oss. Han står med slutna ögon. Efter fem extranummer går han av scenen utan ett ord, utan en blick. Som om vi inte fanns där alls…
Ikväll på Debaser i Stockholm. För er som kan…
Så märkligt när rösten inte passar ihop med kroppen… Men han hade inte stått där om ni inte varit där, så är det bara.
Förstår att det är en dubbel känsla, för ditt återberättande ger verkligen det. Jag vågar knappt fråga, men… vafalls? Är han ner/sönderknarkad eller vad? Vemodigt känns det iaf att läsa om din kväll, å andra sidan känner jag mig rätt vemodig just nu. Kram på dig!
Yep, MG, mannen har levt ett hårt liv.
de stora konstnärerna lever oftast “hårda” liv för de inte står ut med verkligheten.. eller nåt sånt. Önskar dig en bra kväll *kram* =)
Moniqa: Tyvärr är det ju så. Vi konstaterade det igår kväll, sällskapet och jag; många av dom med de bästa rösterna går ned sig i skiten på ett eller annat sätt. Det är så jäkla sorgligt.
En bra kväll och så kram? Ja, tack. Önskar dig detsamma.
Vet inte vad du säger Lilla Blå men nog var det länge sedan den där Pål Pommac gjorde sig påmind. Har inte sett honom här sedan den 31 mars. Vart kan han ha tagit vägen? Impregnerar han bålgetingar med ketchup? Vad tror du?
Trevlig header du har skaffat dig
Ha det bra i dag!
Znogge: Visst är den vacker?
Mattias: Pål är på semester i Bhutan. Han sitter fast i tullen just nu.