Centraleuropas hjärta kallar

 

Lilla Blå Bloggen tar semester en vecka. Peace, love and cigars…

Pjoink

Nu stupar jag!

In och ut – kom på en gång

Beställde lite aussie candy på nätet häromdagen. Bland annat från England, Österrike och Frankrike. England brukar vara snabba men denna gång fick jag beskedet att det nog skulle ta några veckor för dem att skrapa ihop mina rarities från Down Under.

Dock, firman med det högsuspekta namnet ”In & Out” i Österrike var speedade som illrar. Idag kom min platta. Jag beställde den i söndags kväll. Slutsats: bajrarna gör skäl för namnet!

 

…och detta blev visst ännu ett inlägg i samma vårkletiga tonart som bl.a Majsan tycker så mycket om… Nu går jag och sätter på australiensarna.  

3000 gitarrer men bara två nävar

Varför tar det så lång tid för karlar att fatta? Jag brukade reta ett av mina ex varje gång han envisades med att införskaffa ännu ett stränginstrument. Värst var det väl när ståbasen skulle ta plats i sängen då det rådde brist på golvyta. ”Men du kan ju för fan bara spela på ett instrument åt gången?”

Varför ska man ha så många? Nu har poletten trillat ned även hos Keith Richards. Han har genom årens lopp samlat på sig drygt 3000 plankor! Nu säger han lite fåraktigt: ”Jag har ju bara en uppsättning händer!”  Jaaa, tänka sig, Kittan!

Så vad ska han göra med alla pling-plongare? Öppna ett museum.

Ja, vad bra! Ett ställe dit alla spelkåta karlar kan dra iväg och dregla för att sedan åka hem, panta TV:n, ungarna och kåken och köpa sig ännu flera gitarrer. ”För om Kittan har, så måste väl jag…?”

Vad är det som sker?

Det är nåt i luften. En slags besatthet har drabbat mig. Jag tror jag brinner upp!

Grrrrrr!

Ur Farbror Göstas horoskåp

 Ur Farbror Göstas skåp, horoskåpet kallat, har det nu trillat ut en tutande stjärnanalys som gäller tills Farbror Gösta säger annat. Denna gång speciellt avsedd för människor som börjar tina upp efter permafrosten och nu känner ett visst tryck i de nedre regionerna samt för folk som håller sig med burfåglar.

Vintern rinner ut med veckans avföring och en känsla av eufori infinner sig. Du tar gärna danssteg och överväger ny frisyr. Fötterna luktar konstigt. I mitten av veckan kan du erfara både skärsår och förgiftad frukt. Någon närstående klär sig i volanger. Du anmäler dig till obskyr kvällskurs, gärna på teman som ”hur man stoppar upp sin hund” eller varför inte ”10 lektioner i hur man konverserar civilingenjörer och annat märkligt folk”. Dina sinnen vidgas, precis som ozonhålet. Andra hål bör du hålla ett vaksamt men kärleksfullt öga på. Eventuellt sadlar du om och blir strippa eller kartritare. Är du det redan, tar du bara av sadeln. Dina grannar ler mot dig ända fram till mitten av maj. Orkar du, så le tillbaka. Glöm inte tändvätskan.

Farbror Gösta lovar att öppna sitt horoskåp även för andra slags människor – en annan gång. Vi säger ”Tack, Farbror Gösta (för att du äntligen bytt kalsonger)”.

Utan testiklar i studion

Så här kan det gå till i Nederländerna. Snart arbetslös programledare bryter fullständigt samman när han ska intervjua en snubbe som ”råkat” få sina kulor bortopererade.

Stuvning

Allt ok här – bara en jädra massa att göra.
 

Vad kan jag be om då?

Idag är det Stora Bededagen i Danmark. Det betyder bara en sak: ledig från jobbet!

Efter en stunds begrundan inser jag också att det betyder att jag kan jobba med sånt som blivit liggande hemma, dvs jag kan sortera papper och räkningar. Samt deklarera! Kanske putsa fönster? Nej, nu ska vi inte gå till överdrift. Det skiner en sol därute. Det är väl samma luriga fan som spökat av och till de sista dagarna. Man tittar ut genom fönstret: den stora lampan står på. Man klär på sig och går ut: den stora lampan har slocknat! Det tycks aldrig slå fel. Jag beslutar mig vissa dagar för att lura eländet; jag håller mig inomhus i flera timmar. Den står oavbrutet på. Till slut tänker jag att ”kusten är klar” och smyger ut genom ytterdörren. Då slocknar den! Och dagen är till ända.

Märker ni att jag skriver om ingenting alls? Det stämmer. Jag vet inte vad jag ska hitta på härinne. Mattias efterlyste Pål Pommac. Men han sitter fortfarande i förhör hos tullen nere i Bhutan. Tydligen påstår de att han hade en liten missil av något slag uppstoppad i röven. Men det är väl hans ensak? Så länge han har byxor på sig borde det inte göra någon skillnad.

Farbror Gösta då? Tja, han skruvar för närvarande på en mycket avancerad uppfinning. Detta kan bli en av hans mest djärva och nyskapande sedan toarullen med skorsten. Han sitter inlåst i sin verkstad och ropar emellanåt på kaffe och wienerbröd. Men jag får inte komma in i hans allra heligaste, bara ställa slasket på en bricka utanför. Fast jag har sett skymten av något randigt genom nyckelhålet. Dessutom luktar det senap.

Moster Siv är i Norrland för att sondera terrängen, som hon säger. Jag vet inte vad det är för slags terräng hon ska sondera eller varför, men sondmatning vet jag vad det är.

Kusin Oliver har anmält sig till en steppkurs vilket han torde vara lämpad för. Så slipper jag honom på ett tag. Bara han nu inte börjar gå omkring i trikåer som dansare ofta gör. Karlar i trikå är bland det mest vederstyggliga jag kan tänka mig. Avsky och löje i otäck mix.

Kusin Olivers far Enar turnerar med Bootsy Collins i USA. Han är helt biten av funkloppan och gör numera tjugominuters låtar som låter likadana, allihop. Texterna innehåller mycket ”yeah” och ”c’mon” och ”get that funky beat” och andra pinsamheter. Pinsamt för en man i hans ålder, vill säga. Själv kan jag fortfarande skrika ”yeah” utan att vara pinsam. Tycker jag själv, i alla fall.

Doris och Arne är i Strömstad och leder rumbakurs för låghalta kommunalare med utbrändhetssymptom.

Själv borde jag deklarera, som sagt…

Ja, det är inte lätt när man inte kommer på vad man ska blogga om. Då blir det korta korta korta inslag. Ack!

 

Give me gaffa

 

Det gäller bara att finna en lösning!

Släggan i magen på Lille Vega

Så stod han där till slut. I mörkret på scenen. Klamrade sig fast vid mikrofonstativet som en livlina, och ut strömmade en röst ur avgrunden: Oh mama, ain’t no time to fall to pieces. He has arrived, he has arrived, there by the grace of God go I…

Gutter Twins inleder kvällen i Köpenhamn med ”the Stations” från plattan ”Saturnalia”. Att uppleva Mark Lanegan som artist är ett tveeggat svärd. Killen har en sångröst som träffar som en slägga i magen – och detta menar jag som något positivt – det är en röst med en sådan kraft och tyngd att man golvas direkt! Varifrån kommer den? Hur kan en sån stor röst rymmas i en enda skruttig manskropp?

För skruttig är han ju, grabben. Och det är där paradoxen kommer in. Jag njuter så av hans sång. Men att se honom, så uppenbart skadskjuten och förstörd, skär in i märgen.

Mark Lanegan tittar inte på publiken. Inte en enda gång på drygt den en timme och fyrtiofem minuter långa konserten. Han blundar. Han står alldeles stilla när han sjunger. Vid ett par tillfällen vrider han sig snett åt sidan och tar en klunk vatten. Hans högerarm verkar inte riktigt lyda honom. Under några sekunder då och då skakar hans kropp i ryckningar. Så passerar ögonblicket och är förbi. Mark lägger upp höger arm runt stativet, klamrar sig fast och sjunger vidare.

Sjunger gör även Greg Dulli och med den äran. Mannen som jag tyckt alltmer antar formen av en banktjänsteman i kostym och gamla breda elvisbrillor visar sig live vara en kille som håller igång hela bandet. Det är han som driver alltsammans framåt. Han svettas och sliter inför köpenhamnspubliken, som sin vana trogen inte går i taket direkt, naaaaahj, men som under kvällens lopp visar allt större välvilja. 

Trummisen fyller år och jobbar som en galärslav hela konserten. ”Värsta Keith Moon-fasonerna” tycker mitt sällskap förtjust. Jag håller med. Men det är ändå den där stillastående blundande Mark Lanegan som får de längsta och mest högljudda applåderna. Det är bara så. Vi är där för att se honom. Krasst uttryckt, vi är där för att se honom innan han dör. Han vet säkert om det. Han tittar inte åt oss. Han står med slutna ögon. Efter fem extranummer går han av scenen utan ett ord, utan en blick. Som om vi inte fanns där alls…

Ikväll på Debaser i Stockholm. För er som kan…

Lägesrapport: fucking bad karma

Har ni någon gång vacklat fram genom tillvaron med känslan av att ert karma suger mer än en bedagad porrfilmsskådis? Har ni någon gång känt det som om alla högre makter träffats, tagit sig ett glas, slagit vad och beslutat sig för att sända extremt illasinnade tycho brahe-krafter ned i skallen på på er? Inte? Nå, men då kanske ni i alla fall nån gång har känt det som om ni hela natten tumlats i en betongblandare, bara för att spottas ut i gryningen och landa mitt framför en påtänd lastbilschaufför, som visserligen hinner tvärnita i sista sekunden men som blir så förbannad på er att han kastar sig ur förarhytten och bankar er sönder och samman? Med knogjärn. Jaså? Men nog vet ni väl hur fasen det känns när man blir överfallen av ett gäng nitiska öststatsbrotterskor i leriga baddräkter som fått för sig att just ni ska vara den som får megaspanking med en jäkligt hård paddel? I tre fyra timmar utan paus.

Ja, jo, men då så. Då är vi överens. Då vet ni också hur jag mår just nu.

Ikväll blir det rock’n'roll på Vega. Om jag lever så länge, vill säga.