Mordet i den röda ladan

 Maria Marten var 26 år när hon lämnade sina föräldrar och sin lille son, förklädde sig till man och smet iväg för att träffa sin två år yngre älskare William Corder. Det var på försommaren 1828. Ingen hörde någonsin mer ifrån henne. Familjen letade överallt och frågade ut Corder. Denne uppgav att hon givit sig av för att hälsa på vänner. Men misstankarna växte sig bara allt starkare om att något var fruktansvärt fel. Maria kom aldrig hem.

Det gick ett år och i den röda lada som William Corder envist ville hålla låst, återfanns en grav med en kropp som kunde identifieras som Maria tack vare hennes kläder. William Corder greps och anklagades för mordet på kvinnan. Bland annat vittnade Marias 10-årige lillebror om att han sett Corder gå från ladan med en yxa över axeln. Marias styvmor, bara några år äldre än Maria, sa att hon sett i en dröm hur Corder mördat Maria. Men rykten gick också om att styvmodern hade ett förhållande med Corder och att hennes dåliga samvete nu fick henne att hitta på en dröm för att lätta sin skuldbörda. Corder nekade. Trots att Maria fött hans barn (som dött i späd ålder) och trots att man återfann en väska i hans ägo innehållande hennes tillhörigheter, påstod han att han inte kände någon kvinna vid namn Maria Marten. Corder dömdes till döden genom hängning.

  Trots ett ihållande regn samlades tusentals åskådare den där dagen i maj då Corder skulle hängas i Bury St Edmunds. Kort innan dödsdomen verkställdes erkände Corder slutligen att han dödat Maria. Efter hängningen fördes hans kropp bort och öppnades och lades ut till allmän beskådan. Folk fick defilera förbi och stilla sin sensationslystnad. Sedan styckades kroppen; håret och skelettet bevarades, liksom bitar av hans hud som fick fungera som läderomslag till en bok om mordet.

Den röda lada där mordet begicks (Maria sköts till döds) blev ett bisarrt utflyktsmål för folk, en plats som hade dryga 200 000 besökare enbart under det första året, 1828. Ett par decennier senare brändes ladan ned. 

Den här mordhistorien kom att återberättas om och om igen, broderas ut och förvanskas genom åren. Dåtidens press överträffade sig själva i målande beskrivningar av det ohyggliga som ägt rum.

Historien filmades på 1930-talet. Tom Waits måste ha inspirerats av historien men brittisk skräckromantik förvandlas här till släpig blues i en dryg 10 minuter lång liveversion av “Murder in the Red Barn”. Den kan ni höra här, tätt följd av stillsamma pärlan “Day after tomorrow”:

Nick Cave är en annan som inspirerats av 1800-talets skillingtryck och skräckromantik. Jag tipsar alla som inte redan njutit av hans dramatiska berättarådra att lyssna på plattan “Murder Ballads”, där varje sång är en liten blodisande skräckhistoria med mord och blod. Men även Nick Cave har snuddat vid Corder, om än indirekt. I sången “Gates to the Garden” sjunger han om just Bury St Edmunds. Jag avslutar med följande rader ur samma sång:

Fugitive fathers, sickly infants, decent mothers

Runaways and suicidal lovers

Assorted boxes of ordinary bones

Of aborted plans and sudden shattered hopes

In unlucky rows, up to the gates of the garden…