När man antingen vill döda eller bara dö!

Hurusom man går mot ett psykbryt via frustration, byråkrati, kukeri och kundförakt.

Fakta: Dator och telefon hemma ur funktion. Felsökningar och diverse ur- och återinkoppling av modem misslyckas med att få igång det hela.  Jag skrider till verket på följande sätt: 

1. Avvaktar några timmar. Kanske är det någon sketen driftstörning i stan. Storm. Kabel som gått av… vad vet jag.
2. Letar upp telefonnumret till bredbandsleverantören. Ringer via mobilen. Tre korta tonstötar i örat, sedan blir det dött. Provar igen. Samma sak.
3. Dagen efter: provar ringa igen. Samtalet går ej att koppla. Provar igen. Och igen. Efter två timmars försök går en glad telefonsvararröst igång och talar om att de minsann inte har öppet såhär dags, men vänligen knappa in kundnummer och tryck fyrkant. Jag knappar på för brinnande livet. Då blir det tyst i luren. Väldigt tyst. Samtalet bryts. Jag ringer upp på nytt. Samma svarare. Varsågod att knappa in… osv. Jag knappar, det blir tyst och samtalet bryts.
4. Inkommer till arbetsplatsen under måndagen och provar att ringa kundservice från jobbtelefonen. Upptageton. Jag testar att ringa ytterligare sju gånger men kommer inte fram.
5. Kollar deras hemsida. Inga rapporterade fel i mitt område. Men FEL är det. Kan man skriva till dem? Mejla? Jodå. ”Logga in här med ditt kundnummer och ditt lösenord”. Lösenord? Ja, det lösenord som står tryckt på fakturorna. Men jag får ju inga pappersfakturor? Jag har elektroniska sådana via internetbanken.
6. Tack och lov för jobbdator. Jag loggar in på min bank och letar efter faktura. Klickar upp den på skärmen och börjar leta. Jo, titta, ett lååååångt lösenord bestående av en massa siffror och bokstäver. Jag kopierar dessa och loggar in mig på bredbandsleverantörens hemsida för klagomål. NU ska här mejlas felrapporter.
7. Får meddelande på skärmen om att lösenordet är ogiltigt.
8. Välter en kaffekopp, utbrister i svordomar som får kollegorna att stirra förskräckt på mig.
9. Provar att ringa kundservice igen. Upptaget.
10. Provar att logga in igen. Funkar ej. Vill jag ha ett nytt lösenord? Jatack. Okay, då skickar vi det till din mejl. Men den funkar ju FÖR FAN INTE, det är ju det jag ska rapportera. Okay, då skickar vi den till en alternativ mejladress. Jaha, ja, tack då. (Jag sätter mig och väntar på ett nytt lösenord. Det kommer efter EN TIMME! Det är EXAKT SAMMA LÖSENORD SOM TIDIGARE!)
11. Jag testar att fylla i min felanmälan med lösenordet och hallelujah, det går igenom. Jag ber dem kontakta mig på mejlen eftersom BÅDE MIN TELEFON OCH DATOR är ur funktion hemma. Något säger mig att de är fullt kapabla att ringa eller mejla mig hemma. Något säger mig att jag har att göra med idioter.
12. Jag provar att ringa kundservice under eftermiddagen. Kanske kan det i alla fall gå lite snabbare? Jag provar 14 gånger. Den 15:e gången svarar Niklas. ”Hej, jag heter Niklas, vad kan jag hjälpa till med” säger han i en enda inandning och låter…ja, halvdöd liksom. Jag berättar vad som hänt hemma. Rapporterar om lampa ett som lyser och lampa två som blinkar och lampa 3,4,5,6 och fan anamma som inte lyser alls. Och så vidare. Niklas är helt tyst ett slag. Sedan meddelar han plötsligt: ”Du, det är inga felrapporteringar i ditt område”. Nej, Niklas, det vet jag. Men FEL är det! Han blir tyst igen. Knappar på sin dator. Kommer tillbaka: ”Öh, duuu, det är två av dina grannar som har ringt och klagat också. Jamen, duuuu, då måste det vara något fel i ditt område. Det är konstigt, va, för vi har inga felrapporteringar i ditt område…!”
13. Niklas och jag enas om att ärendet måste lösas. ”Vad kommer att ske?” undrar jag. ”Jaaa, duuuuu, jag får väl lämna över det här till tekniska avdelningen, va… men konstigt är det för vi har ju inga rapporteringar om fel och så i det område där du bor… Men jag får väl skicka det vidare till tekniska avdelningen då va…?” Hur lång tid tar det UNGEFÄR innan felet kan vara åtgärdat? ”Duuu, det kan ta olika tid, sånt där, va…. Det kan ta några dagar kanske? Eller, ja… jaaag vet inte, men det ska väl inte vara så svårt att få det att hoppa igång liksom igen, va? Det tar väl några dagar kanske, eller så kanske det bara tar en dag typ…”
14. Jag vill mörda Niklas. Jag undrar varför ärendet inte redan lämnats till teknikerna om det redan inkommit två felanmälningar från mina grannar. Det vet inte Niklas. Niklas vet ingenting. Han vet inte ens om att han jobbar med ett serviceyrke. Han lägger på luren i mitt öra.
15. Jag kommer hem sent samma dag. Kollar. Ingen dator. Ingen telefon.
16. Ny dag. Jag ankommer till jobbet. Öppnar mejlboxen. Svaret från bredbandsleverantören ligger i spamfiltret. Jag öppnar spänt. ”Hej, du har sänt oss ett mail. Har du några frågor? Kanske hittar du svaret på vår hemsida. Vi har massor med frågor och svar där du kan leta…” osv osv. Finner jag inget svar så kan jag ju alltid skriva och fråga deras kundservice. Det gör jag enklast genom att klicka HÄR. Jag klickar på HÄR och hamnar på en sida som är oläslig. Jag lyckas, efter diverse knapptryckningar, få den läsbar. ”Vänligen fyll i ditt kundnummer och ditt lösenord. Lösenordet finner du på din faktura.” Nu ska jag alltså GÖRA OM HELA FÖRBANNADE SKITEN en gång till??? Ja, det vill dom att jag ska göra. Jag skriver hela ärendet på nytt (eftersom jag inte ger ett vitten för Niklas) och trycker på sändknappen. Rutan blir svart. Ingenting händer. Jag får göra om hela skiten ÄNNU EN GÅNG. Jag möts av meddelandet: ”Tack för att du skriver till oss. Du vet väl att du kan leta frågor och svar på vår hemsida… klicka här…” osv.
17. Jag får ett psykbryt.

Nätverk kaputt

Datastrul är inget kul.

Lilla Blå om andra bloggar, III

Ibland behöver man något som snabbt piggar upp en litegranna, en blogg att kika in hos för att se om man kan få sig något till livs som får mungiporna att åka upp ett par tre snäpp eller rentav få en att tokflabba. Humor är ju både känsligt och allvarligt och livsnödvändigt. Ibland kan det vara ett kort och rappt inslag som träffar direkt, som en trevlig örfil (öh?), ibland är det underfundig humor inbakad i en längre textmassa som kan få mig på gott humor. Humor kan ju som bekant vara både högljudd och av det mer stillsammare slaget.

Hos herr Dryck kikar jag in ibland för att få mig en uppdatering av hans vinylsamling av gamla horribla dansbandsplattor. Jag lyssnar inte på dansbandsmusik och det verkar inte herr Dryck heller göra, men han samlar eländet pga de ännu eländigare omslagsbilderna. Dessa tar han sedan heder och ära av på ett sätt som ofta får mig på rasande gott humör. Den här bloggen är skitkul en fredag efter en klämtare eller två, men jag aktar mig för att överdosera. Några omslag i veckan räcker. Kitsch kan fastna om man inte ser upp. Och härinne är det kitschigt värre. På ett skönt sätt.

En annan goding till blogg är denna; En man med ett skägg som gärna skriver humoristiskt om humoristiska män med skägg men även en hel del annat.  Själv tycker jag det är underbart när han som här sätter fingret på de ytterst märkliga musikaliska frikyrkokonstellationerna som funnits och säkert fortfarande finns i gamla Svedala.

Missminner jag mig inte så har jag funnit både herr Dryck och Skäggmannen tack vare en kille jag pushat för tidigare, Mattias Nilsson, som inte nöjer sig med en utan två bloggar. Nonsensakuten är den ena, där han själv satt underrubriken ”Trender och trams, dialog och dumhet”. Där fann jag just idag några av de finaste orden jag läst om min egen blogg (nu hann du före mig, Nilsson, och nu kommer alla att tro att jag bara slickar tillbaka, men det kan inte hjälpas. Jag måste ju bara få göra lite reklam för dig). Nonsensakuten är behaglig att uppsöka och inte alltid så nonsensartad som man kan tro av namnet. Gillar man dessutom som jag att garva åt urusla pop- och schlagertexter så är Rimbloggen verkligen paraplyet som gör semesterdrinken. Ingen folkkär svensk artist är för helig att halshugga därinne.

Avslutningsvis en tuffing som säkert flera redan upptäckt; Rapport från Blommaland, som trots sin väna rubrik är knivskarp, elak och träffsäker. Den funkar som en B-vitaminspruta rakt i röven. Här inne piggnar man till! Garanterat!

Så, detta var lite lästips ur skafferiet. Jag lär få anledning att återkomma i ärendet. Trevlig läsning!

Farbror Göstas horoskåp

 Ur Farbror Göstas skåp, horoskåpet kallat, tar vi nu fram senaste stjärnprognosen. Denna gäller medborgare som antingen är sympatiska eller låghalta eller rentav kortklippta samt innehavare av något trädgårdsredskap.

”Något oroväckande mullrar i jorden. Se upp med var du sätter fötterna. Gräver du där du står kan det bli det sista du gör, för den som gräver en grav faller själv däri. Grävlingar å andra sidan, kan bjuda på spännande överraskningar, även på mattan i tamburen. Mjölken surnar och såsen skär sig. Bokrean går inte som du tänkt och i lungorna kan det rossla. Lyssna helst bara på symfonier och ta ett par aspirin. När tisdagen kommer, för det gör den, så sluta tyck synd om dig själv och satsa en slant på hasardspel. Starta gärna ett off shore-företag men håll käft om saken.”

Farbror Gösta lovar att öppna sitt horoskåp även för andra slags människor – en annan gång. Vi säger ”Tack Farbror Gösta”.

Gothic kitchen horror show

En plastkasse full med spindlar? Ja, nästan. Gårdagkvällen blev oväntat en härlig gothic horror show. Jag som hade tänkt dra mig tillbaka tidigt som en stillsam pensionär fick för mig, efter att ha hällt upp en liten Glenmorangie, att jag skulle checka upp det där skelettet jag släpat hem från det vilda. I måndags tvättade jag ren benknotor och lindade snyggt in dem i små paket av toapapper (jag hade inget annat tillhands just då). Sorterade revbenen för sig, sådär, ett litet paket. Lade ryggkotorna i ett annat paket. Hm, ett harbäcken (!), ja det stoppar vi  in där, så ja. Snyggt och prydligt. Till slut ned med hela kalaset i en plastpåse och så ned med plastpåsen i handväskan.

Igår, fyra dygn senare, kom jag på att jag kanske skulle ta och köra ett ”upplindningsparty” hemma på köksbordet. Man får såna idéer av ”glenmoränjin”.

Oj! Oj igen! Jag öppnade påsen. Hej, vilken lukt! Det här var inte Chanel nr 5, det här var inte ens en parfym med kändisnamn på flaskan. Nåja, jag stärkte mig raskt med en klunk whisky och började linda upp toalettpapper. Nämen, fortfarande alldeles fuktigt? Oj och oj igen. Det var ju liksom inte meningen. Hade det inte torkat? (Note to self: Nä, saker och ting torkar inte om de läggs fuktiga i en tättslutande plastkasse, idiot!) I varje paket hade det kläckts spindlar. Käcka knubbiga små krabater som tufft sprang ut bland benknotorna och raskt började utforska köksbordet. Hey there, stop it. Sit still! Men spindlar förstår inte engelska. Det fick dom ångra. Jag dunkade ihjäl dem en efter en. Det blev en lång kamp. Den varade större delen av kvällen.

Men benknotorna såg fina ut trots allt. Utom skallen som verkar lite angripen. Jag får väl koka ur fanskapet. Men lukten… uuurrhk. Nåja, med lite god vilja kan jag säga att jag har ”skogsdoft” hemma hos mig.

Sen tog jag sällskap av Nick Caves ”Abattoir Blues” på hög volym. Jag vet inte varför  men det kändes rätt. Jag har säkert inte funnit alla spindlar ännu. Det är säkert ett litet spindelpar som har dragit sig undan nånstans och nu ligger och förökar sig hejvilt därhemma bland mina odiskade kastruller. När jag kommer hem ikväll har det säkert blivit fem nya generationer av spindlar. Såna där skelettspindlar. Benknotespindlar. Edgar Allen Poe-spindlar. Och dom är förbannade. På mig. Jag vet.

Oj!

Bara sitta och glo

Kära vänner, jag har grubblat hela eftermiddagen på vad jag ska skriva om idag. Men jag pallar inte. Nog för att jag har idéer, men arbetet har sugit musten ur mig. Jag vill nu bara stillsamt dra mig tillbaka med en för tidig fredagswhisky, lyssna på regnet och grubbla över axiom och idiom och sånt där… Jag kommer tillbaka. Alldeles snart. I en dator nära dig. Okay?

Hur man blir tokglad i köket

Skona händerna vid piskning genom att sätta på ett cykelhandtag på piskkäppen. Det underlättar arbetet mer än Ni tror.

Manual för SM-benägna sexhungriga medborgare anno 2008? Nej för tusan, detta saxar jag ur den fantastiska lilla pärlan till bok ”Att bygga bo” som skänktes till unga skånska kvinnor ”som stå i begrepp att ingå äktenskap”. Tryckår finns tyvärr inte men av bildmaterial och text måste den ha utkommit någon gång på det glada fina 1950-talet. Omslaget pryds av ett färgtryck föreställande ”Protestantiska kyrkan i Florens” av professor Sven Erixon.

Femtiotalet var det årtionde då kvinnor älskade att vara i köket. Faktum är att de blev så till sig av att vistas i köksmiljö att de oavbrutet log och skrattade, oavsett vad de företog sig därinne. Jag önskar jag någon enstaka gång kunde se så där lycklig och nystruken ut i mitt kök, men det har nog aldrig hänt. Vad fanns i luften på femtiotalet som inte finns nu? Någon slags lustgas?

Oavsett om de bakade misstänkt bruna kakor, putsade fönster, torkade snoriga ungar eller bredde mackor så var de ständigt leende och dessutom piffade i håret. Köksattiraljer utövade en lockelse som nog närmast får karakteriseras som erotisk. Ett nytt kylskåp eller en klämmig spishäll kunde orsaka orgasmliknande ansiktsuttryck.  För att inte tala om diskmaskinen. Det fick kvinnor att nästan gå ned i brygga.

 Kanske kan böcker som ”Att bygga bo” ha haft något med saken att göra? I inledningsordet går att läsa följande kloka vägledning: ”Skulle det någon enstaka gång inträffa att Er älskade make inte har möjlighet att genast uppfylla Era önskningar, så bär det som en kvinna. Glöm inte att le igenom tårarna, när Ni brister i gråt. Även den mest perfekta hustru måste brista i något, det inser en god äkta man. Och Ni kommer aldrig att ångra, att Ni någon enda gång låter honom få sista ordet, särskilt om Ni vet att ordet är ‘Förlåt!’ Hur skulle Ni annars haft kraft att le genom tårarna?” Nä, det kan man ju fråga sig.

Boken var alltså en lysningspresent från affärsidkarna i framför allt Skåne som med den 144-sidiga skriften ville ”animera den unga familjen i sunda köpvanor, samtidigt som vi också vill förmedla en del värdefulla råd av annan art…”

 Och råd blir det, sida upp och sida ned. ABC i hemvård. Läste man och tog till sig råden skulle man bli ”en framgångsrik, beundrad och lycklig husmor”. Så skönt att veta att man skattade lyckan så högt för några decennier sedan. Det var som idag viktigt att vara framgångsrik och beundrad, men man fick inte glömma bort att en husmor minsann skulle vara lycklig också.

Här fick fruntimren lära sig att även herrarnas nylonstrumpor kunde få hål på hälen förr eller senare. Men om fruarna bara hade vett nog att stryka lite stearin på utsatta ställen, då strumpan skulle användas nytvättad, så blev fibrerna mjukare och mindre sköra. Vem vet sånt idag??? Erkänn, folks, när strök ni strumporna med stearin sist?

Smetade man sedan in lackskor med ricinolja och höll dem ovanför vattenånga minskade risken för sprickor. Jag menar, detta är viktiga grejer! Visste ni t.ex att nylonplagg inte ska hängas på fernissade galgar då de lätt tar åt sig fernissan? Och vem vill komma till jobbet i en fernissad nylonsvid? Jag bara undrar…

Här är ett annat råd: Mögel i brödburken. Usch ja, detta ständiga problem vi alla tampas med dagligen. Men nu finns det bot: håll burken över en eldslåga så blir du av med möglet. (Eventuellt kan du bli av med hela handen men det står det ingenting om). Överhuvudtaget var man glad i eld under de här åren. Hör bara: ”Plastpåsar till livsmedel blir allt vanligare. Använder man inte hela innehållet första gången kan man åter hopfoga påsen genom att hålla öppningen nära en brinnande tändsticka”.

Jag känner att jag börja märka effekten redan. Jag sitter här och flinar. Känner jag mig rentav lite lycklig? Nästan, nästan… bäst att ta kapitlet om elektricitet också. Det är skrivet i en direkt och saklig ton. Jag behöver inte anstränga mig för att förstå. Jag känner att texten är riktad till mig som kvinna. Jo, tamme fan, nu känner jag lyckan sprida sig i kroppen… åh, åh, åååååååh så sköönt….

”Om proppen går betyder det att något fel uppstått!/…./Hittar ni felet – låt fackmannen reparera det. (kinky – min anm.) Hittar ni inte felet – låt fackmannen ta reda på det. /…/Koppla för säkerhets skull alltid ur strykjärnet när Ni svarar i telefonen! /…./Hur långt räcker en kWh?/…/…har Ni kanske funderat över ibland utan att få något svar. /…/Man hinner stryka fem skjortor, två par pyjamas och två dussin näsdukar! Dammsugare kan dammsuga en matta på c:a 2×3,5 m – mer än 30 gånger! /…/1 kWh räcker till symaskinsmotorer i femton timmar – motsvarar över åtta hundra meter söm!”

Nu är jag så lycklig så jag brister i något. Det är nästan som om jag skulle vara gift.

Fransk chanson med näckande karl därtill

Han är tysk, han är galen, han är ful som stryk. Men Emil från Bodensee, han kan, han. Han kan spela snooker, koka kaffe, äta youghurt från sin egen bringa, sopsortera i bara kalsongerna och discostrippa för sin gamla julgran. Och nu detta…. Han river väggar med allehanda verktyg. Allt till tonerna av Edith Piafs ”Non, je ne regrette rien”. Har man lite tråkigt ibland… och det händer ju… kan man alltid kika in hos Emil och se vad han hittat på sen sist. Garanterat upplyftande. Han brukar gå hem hos alla sorter. Jag har bevittnat äldre kvinnor som skrikit rakt ut (av förtjusning?) när de fått bekanta sig med Emil. Jag har även bevittnat män som kippat efter andan, slagit sig för pannan och väst fram ”åh min gud, åh min gud”… Emil gör intryck på folk.

Kanske känner ni redan Emil? Han är mycket populär och har funnits på nätet länge. Ibland turnerar han också. Ända till Linz, Donau, Hameln och Sigmaringen. Inget snack om saken, the man gets around. Just idag är det nåt fanskap till granne som rustar på hög volym i huset där jag bor och försöker arbeta. Borrmaskiner dånar för fullt. Jag  låtsas att det är Emil, annars blir jag tokig.

Varsågod och glo, folks! Bara klicka här: Men glöm inte skruva upp ljudet! Det är den fantastiska musiken som blir grädden på moset här! Enjoy!

Dagens Pål Pommac

 Idag provade Pål Pommac att tilläggsisolera med smutstvätt och sönderkokta makaroner.

Väldoft och likstank

Mysigt: komma hem och få elda med vaxkaka av myrra. Doftar ljuvligt.

Mindre mysigt: ta itu med liket i väskan. Doftar inte ljuvligt.

Liket? Ja, jag har färdats med ett lik i väskan halva dagen. Försökte tvätta rent benknotorna igår kväll men det lyckades inget vidare. Det luktar as(!) Dessutom har underkäken gått itu. Imorse, lagom till frukosten, kröp en fet spindel ut ur ena ögonhålan. Snacka om tajming, jag skulle just till att bita i frukostmackan. Nåja, det kommer att bli tjusigt när det blir ordentligt rengjort och torrt. (Majsan, du förstår vad jag snackar om). Ni andra: spekulera!

Böljor och (hjärn)vågor också!

Jag åkte alltså iväg utan kvinnans bästa vän, handväskans okrönte kung: fickpluntan! Havet var iskallt och jag var utan min whisky. Glömde Kapten Haddock någonsin sin whisky? Nä.

Sådär går det alltså när man jobbar för mycket; hjärncellerna hoppar ur sina invanda fåror och snirklande stigar, och lägger sig sedan huller om buller. Fuckar upp tankeverksamheten. Jag glömde alltså bort att packa whiskypluntan och blev utan en stärkande tår när havsvindarna nöp hårt i häck och kind. Där fick jag stå, kämpandes med att få på lypsylet i motvind med stelfrusna fingrar. Ibland lyckades jag. Ibland träffade jag andra kroppsdelar. 

Hjärnceller huller om buller, ja. Första dagen var det meningen att jag skulle ta mig till en annan stad och där bli upplockad av en bil för vidare transport mot hav och hamn. Stan fann jag utan vidare. Men så var det den där mötesplatsen… Beskrivningen jag fått verkade inte stämma. Jag väntade, gick litegranna, väntade, gick tillbaka. Det var kallt och blev bara kallare. Skymningen föll. Jag stod och småhuttrade med min ryggsäck, slog åkarbrasor… Ingen bil. Jag insåg att jag nog väntade på fel ställe. Men så… jo, där krypkörde ju en bil förbi. En figur som verkade välbekant satt vid ratten och stirrade intensivt på mig. Äntligen! Pick up service, hallelujah!

Glad i hågen närmade jag mig bilen som saktade in vid vägkanten. Hårfärgen på personen bakom ratten stämde inte riktigt men vad tusan, alla färgar ju håret nuförtiden. Dessutom trodde jag att jag väntade på en röd kärra och den här var ju silvergrå men….jag vet ju inget om bilar och troligen hade jag missförstått något. Jag slet alltså upp dörren till framsätet, ropade ”hej” och började dra i tampar och spännen för att få av mig ryggsäcken.

Människan bakom ratten log. Inte av glädje utan ett sånt där leende man ler när man är livrädd och står inför en sinnessjuk, ett sånt där avvärjande ”don’t kill me, I’ve got children”-leende. Fel bil. Fel människa. Jävlars! Nåja, imorgon ska jag till optikern.

***

Vaknar nästa dag till gnistrande sol, blå himmel och bitande vindar. Havet; mörkblått vatten och vitt skum. Tårarna rinner oavbrutet av blåsten och det skarpa solljuset, kinderna blir smuliga av salt, jag fryser om benen och svettas på ryggen, saknar min fickplunta, flåsar så fort jag rör mig och känner mig på det hela taget tillfreds med livet. Jag har packat med mig Val McDermid’s bok ”Bounty” och en trave porrnoveller, det finns ingen mjölk till kaffet och bananerna är stenhårda. Jag ser lustig ut i håret och får snabbt flera utslag på hakan. Det här är livet!

***

Jag inser, efter att ha läst ovanstående stycke, att med en dos snuskig fantasi kan man få associationer av självbesudling här. Det vet ju ”alla” att man får utslag av onani, fråga din farfar får du höra. Stenhårda bananer. Exalterade utrop som ”Det här är livet”, lustig frisyr… jo, jo. Jag ber därför att här få meddela att jag inte haft för avsikt att väcka anstöt hos känsliga läsare, ej heller på något vis antyda att jag känner erotisk dragning till bananer. Blogginspektör Bodström, du kan alltså lugnt somna om.

Vi avslutar detta genom att ställa oss i givakt och unisont sjunga ”Till havs” som en enda gemensam Jussi Björling. Vem börjar?

Just när det började bli så gott härinne…

 ..så tar jag semester, folks! Drar till sjöss ett slag. Är jag inte tillbaka om en vecka har jag drunknat.

Uppför er! Over and out.