God damn! Jag tog mig knappt hem från jobbet idag. Detta kallar jag styv kuling! (Expressen kommer säkert att kalla det STORM, men jag gillar uttrycket styv kuling). Det har liksom… klang!
Bara det nu har lugnat sig till imorgon bitti när man ska iväg till gruvan igen. Än är det inte helg. Men snaaaaart…
Det är ytterst obehagligt att vakna fem på morgonen och upptäcka att man 1) är ovanligt pigg, 2) har Ted Gärdestads låt Satellit dunkandes innanför pannbenet.
Ytterst obehagligt. Ytterst besvärande. Dessutom pinsamt.
Man börjar bli traditionsbunden. Har precis bokat flygbiljetter till Prag. Snart är det vår och då tutar jag ned ett slag. Känns som att åka hem… nästan.
Dessutom vill vännerna i Oslo att jag snart kommer förbi och säger något på vacker svenska. Klart jag kommer! Huka er, lefselejon.
Och kära ön väntar om några få veckor… blåsiga promenader vid havet med hund och allt.
Samtidigt är det hög tid att börja kika på det där buss- och tågturerna i skotska högländerna. Jag tänkte dra dit i maj.
Igår kom min vän hem efter sin hjärttransplantation. Det har gått bra – hittills. Glädjetårar.
Jag ska ta mig en chokladglass nu. Är trött som en hund men börjar känna att det värsta trycket har lättat. Hallefuckingluja!
I pissregnet idag: en uteliggare. I hjärtat svider det till. Går förbi. Kommer hem. Skäms. Ställer ifrån mig kassarna och ut i regnet igen. Tillbaka. Fan, hur svårt är det? Fixa lite kaffe, en schysst macka, lite flis på fickan? Han blev så chockad. Men glad. Men gladast var nog jag.
Nu har jag gjort mig förtjänt av min glass. Kvällspuss på er, goa grevar och baroner, goa kärringar och lammungar. Snart är det helg.
Vad i…? Upptäckte precis att jag inte har någon parfym idag. Jag måste ha glömt det imorse. Vad tänkte jag? Tänkte jag alls? Nä. Nu känner jag mig konstig… konstigt naken.
Det är väl så här det känns för en kille när han kommer hem efter en dag på jobbet och upptäcker att gylften är öppen. Samma inre obehag… hur länge har jag…?
Jag funderar över min blogroll. Är den representativ för vad jag egentligen läser idag? Är den up to date? För samtidigt, i datorns ”favoriter” ligger en snart kilometerlång (nåja) lista på bloggar jag besöker varje dag, ibland flera gånger om dagen. Dessa ligger inte i min blogroll här inne. Varför inte det?
Första slutsats: en del är helt enkelt så bra att man inte vill dela med sig av dem.
Andra slutsats: jag är en snål jävel!
Tredje slutsats: nu kanske nån blev förolämpad?
Nick Cave i Köpenhamn den dag jag troligen befinner mig i Skottland. Stön. Nick Cave i Skottland när jag troligen befinner mig i Köpenhamn. Nick Cave någon annanstans när jag befinner mig i Prag. Nick Cave i Prag när jag befinner mig någon annanstans.
Nicholas då… älskar du mig inte längre?
Sist jag såg honom gick jag i ett extasiskt rus i flera veckor efteråt. Det var ingen rockkonsert. Det var ett väckelsemöte. Jag stod längst fram vid scenkanten och skådade in den där svarta blicken och han hängde sig svettig och varm över mig…handen på pannan, fräls mig ifrån ondo. Hallelujah. Nick Caves lår är lika tjocka som en normalbyggd kvinnas överarmar. Han är som ett streck. Ett svart svettigt streck. Ett svart svettigt elektriskt streck. Han plöjer som ett svärd – kommer du inom några meter från honom är du såld, vare sig du vill eller ej. Luften gnistrar omkring honom.
Jag skrollar mig vidare genom biljettförsäljningen. Ah, titta där. Portishead. Det gamla kultbandet ger en enda konsert i Skandinavien nu den 4:e april. På KB-hallen. Biljetterna? Ja, det kostar i runda slängar 400 spänn att se dem live. Men hur låter dem nu för tiden? De har ju inte släppt en platta på drygt 10 år! Och den nya släpps först den 14 april. Spelning den 4:e, skivsläpp den 14:e. Vilken usel planering. Så blir det ju en öl eller två samma kväll. Lite hit och lite dit. Kanske…hm… 600 spänn… för musik som var underbar och otrolig för 10 år sedan… men nu?
Man vet att man blivit gammal när man sitter och vänder på hundralapparna och hummar. Lägger pannan i djupa veck, säger ”aaah?” och ”njaaeee” med frågande tonfall. Högt. För sig själv.
Förr var det ”JAAAAAAAA!!! Jag måste dit, jag måste dit! Åh, fy fan, åh herregud, åh jaaaaa!”
Men det var då. Nu är nu.
Äh, vad fan… jag går på lunch.
Nyheterna: jag läser att Angelina Jolie och Brad Pitt har två bullar i ugnen. Samt en hel hoper ungar sedan tidigare. Detta samtidigt som de vill adoptera flera! I en annan artikel berättas om en äldre dam som har lägenheten full av pudlar. Trettio stycken. Det är något likartat över dessa historier. Jag vet inte, men det känns som… hm…. de har något gemensamt. Mycket vill ha mer?
Julaftonskväll, samma år jag fyllde tolv, fick jag reda på vem som var min biologiske far. Jag kan inte påstå att jag blev glad över beskedet. I mina barnsliga drömmar var jag ett adopterat barn vars föräldrar säkert var rika och bodde i Amerika, och en dag skulle de minsann komma och hämta mig, bort från den familj jag levde i. Men jag var ju inget adopterat barn. Jag hade min riktiga mor här framför mig, och nu berättade hon att mannen vi levde tillsammans med sedan två år även var min biologiska far. Så det så.
Jag som kanske undrat varför han jag kallat pappa kunnat lämna oss när jag var i fyraårsåldern förstod. Klart han kunde gå. Jag var inte hans och det visste han ju. Då är det inte lika svårt att gå. Han hade inte lämnat mig kvar på samma sätt. Jag tillhörde inte honom.
Min biologiske far och jag fick aldrig någon bra kontakt. Uppväxtåren var en lång mörk tunnel av missförstånd, ilska, hat och -tyvärr – våld. Egentligen slöt jag inte fred med honom förrän han var död och begraven. Då släppte det tunga och svarta, jag såg honom i ett nytt ljus, jag fick frid inombords. Idag kan jag tala om honom, tala om hans elakhet, hans tillkortakommanden och svagheter, hans alkoholism och allt det innebar för hela omgivningen. Men någon djupare kärlek för honom kände jag nog aldrig. Rädsla, ja. Förakt, ja. Längtan efter en riktig far, oh ja. Men inte den där självklara kärleken, tryggheten, vissheten om att vad som än hände så skulle jag i alla fall ha min pappa.
De sista åren har min mor levt ensam och nu senast när hon ramlat och slagit i huvudet rejält, konstaterades att hon inte längre är kapabel att bo på egen hand. Hon kommer aldrig mer hem till sig och sitt. Från och med nu är det förvaring som gäller. Vårdhem. Tillsyn dygnet runt.
Jag besöker henne och för några isande hemska sekunder känner jag inte igen henne. Jag ser en gammal rynkig kvinna, liten och hoptorkad som en sparris, blicka emot mig. Försiktigt sträcker jag ut min hand, lägger den på hennes arm. ”Mamma? Det är jag…” Vi omfamnar varandra. Hon är så liten, så ofantligt liten.
Under de närmaste timmarna får jag se en kvinna som går vilse i sina egna inre rum. Stundtals är hon glad att se mig, hon vet mitt namn, hon rör vid mig, smeker mig över håret. Ler. Men samtidigt tror hon att krokarna på väggen nog är skåpluckor, att badrummet är ett kök, att vårdhemmet är ett hotell och ”vem ska nu betala notan, jag har ju inga pengar?”
Jag lugnar henne, ”mamma, jag tar hand om det där, oroa dig inte” och vi talar vidare. Hon äter chokladen jag haft med mig. Hon klappar mig på armen. ”Ska du inte ha kaffe?”
Dagen går. Det börjar skymma utanför fönstren. Jag måste lämna henne. Hon blir ledsen, sjunker ihop på sängen. Det känns som jag ska brista i gråt vilken sekund som helst.
”Mamma, jag kommer imorgon igen. Jag lovar”.
”Jag känner mig så fattig”, säger hon. ”Jag känner mig så fattig”.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Hon slår ut med handen och låter den falla ned i knät igen. ”Jag kan inte fatta att du är här hos mig, jag kan inte få in det i skallen. Jag är så fattig”.
Morgonen därpå ringer de från avdelningen. Jag kan inte komma på besök, vinterkräksjukan har brutit ut och hela hemmet befinner sig i karantän. Min sista chans för denna gång att besöka henne går om intet. Dagen efter ska jag flyga hem igen. Jag hör bara mitt löfte till henne eka i skallen ”Jag kommer imorgon igen.” Och så gör jag inte det!
Familjen diskuterar. Vi barn måste ta itu med det praktiska. Vad ska ske med hennes hem och tillhörigheter? Vad får hon ha med sig till den nya bostaden? Vem säger upp hennes lägenhet? Vem forslar bort hennes möbler? Det är en bisarr och vidrig situation. Vi konstaterar det allesammans, vi diskuterar vår mor som om hon redan var död.
Jag går runt i hennes hem en kväll. Ensam. De andra vill att jag ska plocka med mig något som jag vill ha kvar, något jag kan ta med mig när jag reser. Vi vet inte när vi kan ses igen. Jag går genom de tysta rummen, utanför fönstren är det becksvart. Lukterna är välbekanta, ting jag trodde jag glömt står plötsligt framför mig och jag hinner inte värja mig mot minnena. De slår över mig som flodvågor och jag gråter. Snorar och gråter och låter fingrarna glida över allt det gamla välbekanta. Minnen som gör ont.
Ta med mig…. ta med mig vadå? Det enda jag vill ha är halshänget min far gjorde åt mor. Det hon bar under hela min uppväxt. Genom allt det svarta. Det ligger i en byrålåda. Jag står med det i handen en stund, silverkedjan har svartnat helt, den måste legat där i åratal. Jag finner min fars konfirmationsbok. Den är svart och sprucken. Däri ligger en teckning han gjort som barn. Jag stoppar den i väskan och gör mig beredd att gå därifrån. Känner att jag måste ut därifrån. Jag vet redan nu att det är sista gången jag sätter min fot i den där lägenheten. Dörren kommer att slå igen om mer än ett hem, den kommer att slå igen om en hel värld som inte längre är min. Det är dags för ett avslut. Det är dags att sätta punkt.
När jag går mot dörren fastnar min väska i ett hyllplan och i golvet dråsar en bunt papper och reklam. Böjer mig ned, lyfter upp det hela och får syn på en liten adressbok. Börjar bläddra planlöst i den. Ut faller ett litet sprött gulnat tidningsurklipp. Några centimeter hopvikt papper. Vad är det? Varför har hon sparat detta?
Jag står i flera minuter och tittar på texten. Det är en dödsruna. Den är utfärdad några dagar efter min sexårsdag. Efter en man som var född nästan samtidigt med mig. Men 1904. Det är min farfars dödsruna. Undertecknad av min far och hans syskon. Nu är de borta allesammans. Men mor sparade pappret. Varför?
Och plötsligt minns jag min sexårsdag. Jag minns till och med att jag fick en present av min far. För första gången. Den gjorde mig glad. Det blev det årets bästa present. Jag kom ihåg hans glädje och min glädje. Några dagar därefter dog alltså hans pappa…
Till mig sa de att han dog mycket tidigare. Det var därför jag aldrig fick träffa honom. Farmor likaså. De var redan borta när jag kom.
Nu står jag alltså här med beviset på att det varit en lögn. Jag vet fortfarande inte varför.
Jag vet heller inte varför jag sedan några dagar går omkring med den där dödsrunan i min plånbok. Men det gör jag.
Den är märkligt upplyftande på något sätt. Trots allt.
På Lilla Blå Bloggen råder aldrig kulturskymning. Här lyser vi upp fredagskvällen med körsång om bl.a. bröstvårtor. Den här rullen har allt; kvinnor med självinsikt, tysta starka män, vattenfall som rinner uppåt, het passion, snygg arkitektur, vansinnig inlevelse och brudar i pyjamasbrallor. Men se upp, låten sätter sig som ett klister. Det finns risk för att ni nynnar på bröstvårtesången hela helgen. Men det kanske inte är helt fel?
Det luktar svett om min sexåring. Ja, det är kanske dags att släppa ut ungen ur bastun?
Är cashewnöt bra vid sex? Tveksamt, men vi kan kanske ta en diskussion om saken här?
Kvinor i Gudfadern. Det menar du inte? Jag som sett den så många gånger. Inte tusan har jag lagt märke till några kvinor. Jag vet inte ens vad kvinor är för något men det låter farligt. Kanske dags för en repris? Farbror Gösta, tar du fram popcornen?
Svart ris när du blir glad. Jaha, och sketen vit basmati när jag är deppig då, eller?
Den Perfekta Blondinen. Nej, där tar du jäkligt fel. Jag har aldrig varit, är inte och kommer inte att bli blondin. Perfekt, ja, men inte blondin.
Tecknad film med Elvis som tupp. Jösses, är oscarsjuryn informerad?
Nakna svenskar. Ja, det förekommer rätt ofta. Framför allt i Sverige.
Här ligger en uggla begravd. Vad vill du vi ska göra åt det? Gräva upp den?
Borsta ditt stål själv. Jadå, jag ber ingen annan putsa min pickadollar. Jag till och med laddar och avfyrar på egen hand.
Unken doft i garderoben. Kanske är det nakna svenskar som har sex med cashewnötter därinne? Har du kollat? Eller också kanske det ligger en svettig sexåring därinne och leker död uggla. Vad vet jag?
Oh yeah kokain. Nja, själv brukar jag hålla mig till svart ris.
ÅH JA! Se där ett sök jag gillar. Jag kan bara instämma. ÅH JA!
