Blogginspektör Bodström nu igen

  Blogginspektör Bodström önskar alla bloggare ett riktigt gott nytt år och lovar att jobba flitigare än någonsin under 2008 för att sedligheten och moralen ska nå nya höjder i Lilla Blå Bloggen. Lilla Blå själv lovar inte ett smack. Möjligen att visa Bodström hur en valiumdrink blandas.

Tung parfym

 - Det är en väldigt tung doft du bär idag, Lilla Blå.

- Skojar du? Jag kan inte ens räta på nacken.

Tuggmotstånd

Varför skulle det alltid vara lax till nyår? Hon hade ju ätit lax hela veckan. Nu hade hon hoppats på mullvad.

Dagens Pål Pommac

 Idag lovade Pål Pommac att förvandla sig till en champagnekork.

Sinatra som frukt?

Glor just nu på Storslam i Las Vegas (ursprungliga Oceans 11) från 1960. En liten bit in i filmen kommer Frank Sinatra inglidandes i rutan, iförd en fluffig brandgul pullover.

Jag upprepar på sextiotalssvenska:

Fluffig-brandgul-pullover.

Karln ser ur som en persika!

Lite film, lite gnäll och så dessa j-a smällare!

Filmen Mystic River, regisserad av Clintan. Det känns som jag sett på den i sju timmar… Och det har jag ju också… på sätt och vis. Laddade DVD-spelaren runt 14-tiden idag. Började titta. Sedan tog jag paus. Tittade. Tog paus. Tittade. Tog paus.

Men nu är den slut. Och jag likaså.

Av ovanstående kan man tro att jag tycker det är en dålig film. Tvärtom. Mystic River är en mycket bra och mycket svart thriller. Jag såg den när den kom för drygt fem år sedan. Kom ihåg att den var bra men inte så mycket mer. Jag mindes inte att den gjorde så ont att se. Jag blev starkt berörd helt enkelt.

Så varför dessa pauser? Jag vet inte. Jag är orolig och rastlös idag. Armhelvetet värker så jag tror den ska lossna. Ryggen värker. Dessa förbannade nyårssmällare dygnet runt med efterföljande bilalarm gör mig sömnlös och irriterad. Nu har det hållit på i två jävla veckor! Fönsterrutorna skallrar, ibland låter det som handgranater briserar utanför. Jag längtar ut till tystnaden på ön. Havsvindarna. Fåglarna.

Har haft en relativt skön vecka för övrigt men nu kliar det i kroppen. Jag är less på eländet. Ge mig en vardag igen. Jag vill ha de vanliga gamla ansiktena omkring mig. Denna ”isolering” från bortresa vänner och frånvarande släktingar börjar kännas kvävande.

Jag gör djupdykningar bland filmrullarna. Jag läser böcker tills jag somnar mitt i natten… bara för att vakna när nästa smällare dånar av utanför sovrumsfönstret.

Jag vet att vissa tycker fyrverkerier är tjusigt och lattjo lajban och visst, det kan det väl vara. Och 12-slaget kan vara häftigt att uppleva när himlen färgas  i grönt, guld och rött. Men smällare!?! Som bara låter?! Vecka efter vecka? Vad fan är det?

Nu ska jag inte jaga upp mig mer angående detta, då slutar jag aldrig. Ja, jag tillhör de där som lider med hund- och kattägare. Jag har på nära håll sett vilket helvete de utsätts för. Det har den här tjejen också.  Läs hennes inlägg ”Skräckens natt” så förstår ni vad jag pratar om.

Men i Svedala kör de tydligen ett tyst alternativ, enligt Sydsvenskan. Kinesiska lyktor som släpps upp mot himlen. Det finns hopp.

Ska jag ta en rulle till ikväll eller inte? Jo, det gör jag nog. Jag klämmer Storslam i Las Vegas med Frankie Boy och grabbarna. Den ”första” Oceansrullen. Den lär tydligen vara halvkass men cool. Ungefär som efterföljarna alltså.

På bloggarna verkar det som om det är nyårskväll redan ikväll. Det lagas piffiga rätter och önskas gott nytt år i parti och minut. Det är i och för sig trevligt, men jag måste erkänna att jag, dagvill som jag är numera efter all ledighet, var tvungen att checka almanackan först. Så har jag blivit lite lagom senil alltså. Suck!

Bloggarkärlek*

Jag var ung en gång för längesen, en bloggare jag var.

Alla orden rann som vax ut ur min hand.

I alla torp, i alla byar, hade jag en liten vän

som jag underhöll, från sjöss och från land. 

Bloggerian bloggera’, doppa arslet i choklad.

Alla vill att jag ska blogga varje dag.

 

Jag har hamrat på tangenterna för läsare ifrån

både Norrland, Skåne, Stockholm och vad mer?

Jag har skarvat, jag har svurit, jag har plitat som ett fån

Medan läsarna har blivit många fler.

Bloggerian bloggera’, doppa arslet i choklad.

Alla vill att jag ska blogga varje dag.

 

Jag har skrivit om båd’ Gösta, Enar, Siv och Lilla Blå

Jag har valsat genom WordPress som en vind.

Medan Andy visat bringan och november varit grå

har jag suttit här och blivit lat och trind.

Bloggerian bloggera’, doppa arslet i choklad.

Alla vill att jag ska blogga varje dag.

 

Men så tog jag mig en paus och en liten vilostund

Då jag sov och drömde sött uti min säng.

Jag såg bilder, jag såg syner om en blogg så tom och stum

Och ett övergivet, ledset läsargäng.

Bloggerian bloggera’, doppa arslet i choklad.

Jag lovar blogga, men dock inte varje dag.

*Melodi: ”Flottarkärlek” av Hugo Lindh. Ny text: Lilla Blå

It’s that ol’ devil called pain again…

 Butiken håller stängt ett slag, folks.

Kall tärning i liten näve

 Det är märkligt hur minnet fungerar. Jag satt och stirrade på den här bilden när det plötsligt klack till i mig. Där, överst, den där bilden på en blå plasttärning fylld med glass. Bland alla de glassar jag nostalgiskt mindes från min barndom dök något upp som jag inte trodde mig komma ihåg… eller… jo, det gjorde jag. Svagt, svagt letade sig bilden fram. Ingenting om att glassen hetat Tärning. Ingenting om hur den smakat. Men plasttärningen, känslan av den i handen. I min hand. En liten barnahand, några år gammal.

Jag fortsätter att stirra på den här bilden då och då under ett par dagar. Känslan börjar nästan försvinna. Den där första dyrbara kittlande förnimmelsen av något länge glömt som oväntat kom tillbaka… Nu är den nästan borta. Ersatt av nutid och tomt stirrande.  Fan också.

Men istället ser jag roat hur man satte bindestreck mellan Stor-trumma och Nougat-top men inte mellan Nötpuck eller Ananaspinne. Ananas-pinne? Nöt-puck?

Jag minns att min mor åt Cassatapinne.  Jag avskydde den. Det var en läbbig pinne för vuxna, som gillade körsbärsbitar mellan tänderna. Syrran köpte alltid Pistagepuck. Igloo fanns med både cola- och apelsinsmak. Super Jet var en ispinne, en höjdare, där jag alltid började med att skala av det översta topplagret med tänderna, den där lilla spetsen längst ut …där smakerna låg i två skikt…ah! Min far gillade Top Hat. Puckstång var den där obegripligt trista lilla historien som man alltid fick när någon annan handlade åt en. Minnen av väntan i bilens baksäte. En förälder eller äldre släkting som lovade köpa glass i kiosken, kom tillbaka med Puckstång, man kletade med där förbannade omslagspappret som man dessutom alltid skulle slicka rent, trots att det var en B-glass.

Detta var åren innan GB Sandwich. Detta var åren innan Super Jet ersattes av Zoom som så småningom blev X-15, uppkallad efter raketflygexperimentet. Detta var innan 88:an ens var påtänkt med varken choklad- eller svartvinbärssmak. Lakritspucken hade inte gjort sitt intåg. Ej heller Nogger med sin nougatsträng i mitten. Och så vidare…

Men den där tärningen… jag minns svagt kylan i handflatan, den lilla träskeden, som en paddelåra i miniformat… hur coolt måste det inte ha varit… en tärning… för barnahänder…fylld med glass.

Suverän julgympa i pumps

Många bloggar om mat. (Jo, jag har väl själv gjort mig skyldig till det så här i juldagarna). Nu tycks den stora ångern infinna sig. Man snackar fett. Man snackar om övermättnad. Man snackar om äckelkänslor. Fäller konstateranden som ”onödigt”, ”skönt att det är ett år till nästa gång” och ”jag skulle aldrig ha…”.

Men nu säger jag bara: till er alla från Fabror Gösta och Lilla Blå: Julgympan. Den kan utföras av alla som har ett par pumps hemma, fruntimmer som karlar. (Jo, jag känner nog mina bloggare på gången). Så kom igen nu, alla dästa soffpotatisar. Upp och hoppa.

 Lektion 1: Pumpsboxning. Stärkande för vador, svansföring och lilltår. Jättebra så här i vintertider när man kan behöva öva inför att vackla fram över nyfrusen is. Börja med att sätta på er pumpsen, gärna i rätt storlek. För stora pumps kan göra resultatet av lektionen något oförutsägbar. Dessutom är akutmottagningen säkert stängd nu i jul. På med boxarhandskarna. Intag position.

Ropa på någon som behöver stryk. Det finns säkert någon i er närmsta omgivning. Det brukar det göra. Denna någon infinner sig intet ont anande. Det är då ni börjar jabba lite retsamt. Vill ni stärka halsmusklerna under denna övning går det utmärkt att vissla just under detta moment. Sätt igång. Vissla! Jabba! Vissla! Jabba! Ett utfall här, ett utfall där.

Er motståndare torde vid detta laget vara smått irriterad. Kanske försöker denna någon att reta er för era pumps, fälla nedlåtande kommentarer i stil med ”men vad fan håller du på med, människa?” samt ”vad har du på fötterna?”.

Ignorera kommentarerna. Bara vissla. Dansa lite lätt runt omkring er motståndare. Tafsa lite provocerande, en från vänster, en från höger…. såja, nu börjar ni få upp ångan. En och annan svettdroppe letar sig fram, nu jävlar ska de inlagda sillarna rensas ur systemet. Och så….

PANG! Där nitar ni den fan. Har ni gjort det ordentligt ska nu motståndaren om inte stupa i golvet så åtminstone fara in i väggen. Förvånad kanske. Rentav lite rädd. Eller ilsken. Det beror på vem ni valt som motståndare. Folk reagerar olika. Tänk på det. Men inte nu. Tänk senare. Nu är det julgympa som gäller. Pumpsboxning. Tjånga vidare bara, tills det känns som om Janssons frestelse är på väg upp. När Jansson är uppe, är lektionen slut för den här gången. Höll klackarna?

 Lektion 2: Trädaerobics. Mycket stärkande för uttjänta ringmuskulaturer, överarmar, ryggslut och tumgrepp.

Liksom i lektionen ovan, ta på er pumpsen. Pumpsen är egentligen den enda träningsaccessoar ni behöver, men eftersom detta är en (relativt) anständig blogg visar jag mig i exemplet iförd hemstickad baddräkt. Vill ni ”äjråba” näck så är det er ensak. Träningsredskap: ett träd, gärna med stabila grenar. Undvik därför julgranar, särskilt nu i ert tunga tillstånd. Grenarna lär inte hålla att bjuda er korrekt motstånd, se.

Intag position. Svinga er upp på närmsta gren. Känner ni för att även i denna lektion samtidigt träna halsmusklerna så joddla. Joddling är utmärkt träning för halsar som utsatts för hastigt nedtvingade julsnapsar och kryddigt vörtbröd.

Sätt nu, som bilden visar, pumpsen mot trädstammen. Greppa med händerna om grenen och hiva er upp och ned i en slags omvänd juck – tills det känns som om armarna ska lossna. Det är av största vikt att övningen avbryts i exakt rätt ögonblick så att armarna de facto inte lossnar. Isåfall är det slut på julgympan tidigare än ni räknat med.

Håller armarna, så klättra nu i jämn och stadig takt upp och ned längs trädstammen som en gigantisk ekorre. Tappa inte pumpsen. Kommen så långt, tror jag säkert en och annan av er nu förstår vitsen med att ha något klädesplagg på sig. Barken är sträv. Huden är inte fullt så sträv. Just det. Aj! Det där kändes, ja.

Nåväl, de av er som valt ett befolkat träd kan nu upptäcka att ni fått en klentrogen publik i form av både hackspettar, trädlarver och ekorrar. De stirrar häpet på er men bara joddla tillbaka och avbryt inte era övningar. Låt dem glo. De har säkert inte så mycket att glo på i vanliga fall. Bara varandra. Ingen av dem bär heller pumps. Era pumps torde utgöra en milstolpe i deras nya världsbild.

Såja. Det har nu gått ca 15 minuter och förutom att ni önskar att ni hade vingar, har ni nu förbränt minst en halv gratinform janssons samt 1,5 liter ris a la malta. Men julölen då? Och snapsen? Dessa fordrar starkare insatser.

Det är nu dags att göra den avslutande övningen. Samla mod. Fatta ett stadigt tag om trädtoppen. Vad sa? Orkar ni inte klättra upp? Vad är det för gnäll? Klättra, annars laddar Farbror Gösta geväret. Alla vill vi opp i toppen. Se så… upp nu. Just så ja. Och nu, svälj ett par gånger, och utför sedan Ravinskajas saltomortal så att ni kommer med huvudet nedåt och pumpsen pekandes mot himlen. Slå armarna om stammen. Joddlingen torde nu ha avtagit till ett svagt stönande. Det är helt i sin ordning.

Hämta andan och ta er sedan nedför stammen med hjälp av s.k. flickflack, bakåtvänd handvolt. Lycka till. Kommer ni sedan ned på pumpsen är ni bara att gratulera. Kommer ni ned på arslet, så får ni trösta er med att ni i alla fall kom ned. Och julmaten framstår nu som ert allra minsta problem i tillvaron.

Med dessa uppmuntrande ord tackar Farbror Gösta och Lilla Blå för denna gång. Nu ska Lilla Blå gå ut och flanera. Det är också en slags motion.

Det räcker nu!

 - Brister du ut i White Christmas en enda gång till, då…då…då du!

Juldagen – skönt snorseg

Lååångsamt börjar bloggvärlden att snurra igen. Lite inslag dyker upp här och var. Jag hamnar framför datorn efter några långa timmar i sängen, med kaffe, mackor och bra (nåja, halvbra) bok.

Så vad har jag att förtälja? Inte ett smack. Det här är väl ett totalt ointressant inlägg. Så varför skriva? Äh, bara för att jag känner för det.

Jag gör idag som igår. Äter gott. Flanerar en stund utomhus trots ”tåke” och råkyla. Det gör gott i kroppen. Sedan hem, smutta på lite vin, se en bra film. Ta kvällsrundan bland alla bloggisar. Sent i säng, snarka, sova länge imorgon bitti.

Det här är något slags snorsegt julmys. Inget upphetsande. Men skönt. Tills det börjar krypa i kroppen på en och man vill tillbaka till rutinerna. Men det är då det. Inte idag. Nej för tusan, inte idag.

Andy hälsar. Han undrar om jag inte ska borsta tänderna snart?