Sunset Blvd – med svenska Anna och en kortlek

 Sunset Boulevard - inte bara benämningen på en gata genom LA och Beverly Hills utan en klassisk filmrulle från 1950 med Gloria Swanson i huvudrollen. Jag såg den igår. Elva oscarsnomineringar varav tre omsattes i statyetter. Film noir av klassiskt snitt. Billy Wilder skrev och producerade.

Gloria spelar avdankade stumfilmsstjärnan Norma Desmond som i decennier isolerat sig i sitt gamla kråkslott, endast med betjänten Max von Mayerling (spelad av tunge flintskallen Erich von Stroheim, riktig kultregissör på 1920-talet). Hit kommer en utfattig manusförfattare på jakt undan sina kreditorer och blir “hållpojke” åt tant Norma. Gloria Swanson spelar halvgalen skådespelare som vill göra karriär på nytt och som inte inser att tiden runnit ifrån henne. Hon lever i tron att världen väntar på hennes stora comeback på filmduken. Inget kunde vara mer fel.

I filmen figurerar även stumfilmsstjärnan Buster Keaton, filmmakaren Cecil B DeMille, skvallerdrottningen Hedda Hopper m.fl i rollerna som sig själva. Ovanligt och säkerligen rätt djärvt tilltag av Hollywood vid den här tiden. Men filmen har många fler beröringspunkter med verkligheten. Gloria Swanson var berömd filmdiva i början av 1900-talet och regisserades  av Erich von Stroheim.  Sedan falnade hennes berömmelse och hon flyttade in en av de privata palats som uppfördes längs med Sunset Blvd för filmstjärnorna under 20- och 30-talen. I filmen Sunset Blvd spelar hon Norma Desmond vars betjänt Max sedermera visar sig vara hennes förste make och regissör. Max spelas alltså av Erich von Stroheim.

Rollen som fnoskig egotrippad föredetting erbjöds först Greta Garbo, som avböjde. Pola Negri, en annan stor stumfilmsdrottning, lär ha fått ett raseriutbrott vid förfrågan om hon ville ha rollen. Pola Negri skulle banne mig inte spela någon “has-been”, tyckte hon. Mary Pickford tackade nej. Mae West ansåg att hon var för ung för att spela gammal. Gloria Swanson tackade ja (efter övertalning från George Cukor) och nominerades till en oscar för sin insats.

I en filmscen sitter Norma tillsammans med sina vänner och spelar kort. Vännerna utgörs även dem av f.d. filmstjärnor ( i verkligheten såväl som i filmen). Bland annat Anna från Ystad.

 Jo, Anna Q Nilsson föddes faktiskt i Ystad i Skåne 1888 och flyttade som 17-åring till USA. Där började hon arbeta som modell och sedermera skådespelerska, medverkandes i drygt 200 filmer. 1907 utsågs hon till Amerikas vackraste kvinna.  Hennes karriär gick spikrakt upp för att sedan, efter ljudfilmens intåg, börja dala. Detta efter att 1926 utsetts till “Hollywoods populäraste kvinna” och varit en av de högst betalda skådespelerskorna, med en dåtida lön på 20,000 i veckan. Idag tror jag inte många känner till henne. Varken svenskar eller amerikaner – om de inte har ett särskilt filmintresse förstås. Inte många vet att Anna var den första svenskan som fick en stjärna på Hollywoods Walk of Fame. Anna Q Nilsson var före Garbo. En tuffing som gjorde alla stunts själv och som blev förlamad i två år efter en ridolycka, innan hon arbetade sig tillbaka till filmen. Anna var en dam som visste vad hon ville och plockade sockerbetor i Hasslarp för att spara ihop till en amerikabiljett. Hon tog t.o.m. flygcertifikat 1912.

1971 medverkade hon i Hylands hörna, minsann. 1974 avled hon i Kalifornien.

Men filmen då? Sunset Blvd – är det något att se idag, en svartvit rulle med 57 år på nacken? Ja, jag tycker faktiskt det, av flera anledningar. För den sköna berättarrösten som ligger sådär raffigt 50-talistiskt “raymondchandlerskt” över filmen, i form av William Holden som den hållne manusförfattaren (som för övrigt i inledningen ses flyta död i en swimmingpool. Det är ingen hemlighet att han dör i filmen, det är där det hela faktiskt tar sin början. Historien nystas alltså upp bakåt).

Den är värd att se för Swanson som med sina överdrivna stumfilmsgester gör en höjdarinsats; hon ser precis lika galet divig ut som det är avsett. Den är värd att se för von Stroheim som glider runt i skuggorna och ruvar på gud vet vad. Det är en skev bild som Hollywood visar av sig själv, en svart och desperat bild, så långt från den glassiga glada man är van vid i många gamla filmer.

I dagarna strejkar Hollywoods manusförfattare för bättre arbetsvillkor och bättre löner. I Sunset Blvd skildras svårigheterna att överleva på sitt skrivande och uppnå en anständig levnadsnivå. Det har inte förändrats mycket på de här åren. Inte egentligen.