Parfymer, parfymer, parfymer! Lovade ju ett par läsare igår att svara på vad jag bär för doft. Det är oftast olika varje dag. Visst händer det att samma doft hänger med ett par tre dagar i sträck, men det hör till ovanligheterna. Jag är inte en av de där kvinnorna som lever med en ”signaturdoft” hela mitt liv. Jag har hört talas om människor som bär en och samma doft i åratal och inte kan tänka sig något annat. Det är för mig samma sak som att ha samma frisyr eller samma kläder jämnt och ständigt. År ut och år in. Hemska tanke.
Jag är inte samma person nu som då. Jag är inte samma person om några år. En doft för mig är avhängig humör och livsföring, omgivning, ja till och med hälsa och väderlek. Allt förändras, så även min lust till att lukta på ett visst sätt.
Jag har tidigare skrivit om min livslånga kärlek till parfymer och naturligtvis har jag botaniserat idogt genom åren. Jag har fått många favoriter. Men även om favoritlistan kan göras lång så är listan över vilka dofter jag inte gillar ännu längre. För den listan blir, paradoxalt nog, längre och längre ju mer jag lär mig om dofter, ju mer jag sniffar mig fram. Man blir mer och mer kräsen. För egen del tycker jag dessutom att dofttrenderna just nu är minst sagt mediokra. Det blir, trots min iver och förkärlek, allt svårare för mig att lukta mig igenom varuhusens sortiment idag. Där står så mycket banalt tjafs. Så mycket sockrat bubbelgum. Så mycket lättviktigt allmängods.
Har jag blivit en doftsnobb? Det tror jag säkert. Om med snobb menas någon som vet vad hon vill ha och inte ha och varför. Isåfall är jag fullblodssnobb. Men en nyfiken sådan. För trots allt är det ju så roligt och spännande att ge sig ut med näsan och leta upplevelser, kickar, himmelriken. Man letar ständigt efter den där megaupplevelsen som får nackhåren att resa sig, hjärtat att banka hårdare.
Jag noterar även, inte utan en viss förundran, att jag är beredd att ge med mig på vissa förhållningspunkter där jag tidigare genom åren varit snudd på rigid. Det är skönt. Ett tecken på att jag fortfarande utvecklas, förändras. Det tar jag som något positivt. I mitt fall handlar det om att jag ända sedan tidig tonår haft en förkärlek för orientaliska dofter, gärna kryddiga sådana. Idag utforskar jag stegvis allt grönare skarpare chypres samt läder- och tobaksdofter. Det senare kan ha att göra med mitt allt större intresse för äldre parfymer. Jag ägnar allt mer tid åt varianter som lanserades för både 50 och 100 år sedan och allt mindre intresse åt dagens lanseringar.
Men visst lutar det fortfarande automatiskt åt orientaliska dofter. Jag har en stark förkärlek för parfymer med patchouli, sandelträ, ambra, vetiver, vanilj och tonka i sig. Jasmin går i 99 % av fallen före ros. Rent automatiskt. Instinktivt. Sedan finns det ju, trots allt, en mängd varianter på samma tema. Tur det, annars kanske man bara satt där med en enda doft till slut. En enda flaska. Huvaligen.
Jag låter alltid näsan och magkänslan avgöra, inte märket, priset eller doftfamiljen. Som ni säkert har gissat bryr jag mig heller inte om de där säljbarometrarna och 10-i-topp-listorna som vissa går efter. För mig är det obegripligt hur man skulle välja doft efter vad ”alla andra” bär.
Jag har också noterat, hos mig och hos andra, att ju djupare vi gräver, ju mer vi intresserar oss för dofter, ju mer dras vi till de där parfymerna som till en början bjuder motstånd, kanske till och med väcker lite äckelkänslor. Dofter man får ge tid och uppmärksamhet. En skickligt komponerad doft bjuder på överraskningar, har många skikt som bara avslöjas efterhand, lite i taget. Det är lika fantastiskt varje gång det sker. En doft får inte vara för insmickrande från första början. Det är lite som musik. Man tröttnar fortare på de lättrallade låtarna. Men den där musiken som man får kämpa lite med, den har en tendens att växa sig stark, stanna kvar hos en länge.
Jag hyser just nu stor fascination för läder- och tobaksdofter. En smal nisch bland ”damparfymer”, lite mer vanligt förekommande bland herrarnas dito. Som tur är bryr jag mig inte ett dyft om doften är avsedd för män eller kvinnor. Trivs jag i den, ger den mig något, så använder jag den. Vissa anser detta modigt, andra fasansfullt och oerhört. Själv tycker jag ofta att en doft man trivs i, är en doft man passar i. Har man en gång lärt sig att lita till intuitionen sviker den sällan.
Sedan är det naturligtvis också en fråga om hur mycket man vill lukta. En god doft blir inte automatiskt bättre om man har mycket av den – tvärtom. Visst har vi väl alla konfronterats med människor som tanklöst duschat sig från topp till tå i en doft? Det avskräcker mer än det förtjusar. Detta förekommer ibland hos dem som alltid bär en och samma doft. De tar mer och mer av den, då de själva blivit ”immuna” och inte längre känner doften lika starkt. (Ännu ett skäl att byta ”signatur” ibland).
Samma doft luktar olika på olika människor. Det är som det ska vara. En doft utvecklas i förening med vår hud, dess fukt, temperatur, omgivningens dito osv. Samma doft luktar till och med olika på en och samma person, från en gång till en annan. Dock inte i med så stor variabel att du inte känner igen den som densamma. Men vissa parfymer är mer känsliga för just detta fenomen än andra. Jag tror det är därför vissa sorter är så svårburna, man klarar bara av att ha dem ibland. Medan andra är mer lättillgängliga, enkla att ha på sig varje morgon, utan större eftertanke. De sitter bara där, bekvämt och skönt, som ett par favoritjeans. Andra hänger i garderoben och tas bara fram ibland, när stunden och tillfället är det rätta.
Min egen ”doftgarderob” börjar bli i behov av en inventarielista. Jag har nämligen märkt att jag glömmer bort var jag har, längst där inne. Vissa har säkert spelat ut sin roll, jag har ställt undan dem, av nostalgiska skäl, men använder dem aldrig. Förra året körde jag mycket Bulgaris ”Blv Notte”, med choklad, vodka, iris och galanga i sig. En doft som tilltalade mig med sin blandning av mjuk värme och torr nästan ”mintig” svalka. Jag experimenterade med Guerlains ”L’heure Bleu” från 1912, en klassiker som just idag känns lite för snäll och pudrig för mig. Jag drogs till den söta påträngande ”Black XS pour homme” från Paco Rabanne, en rock n rolldoft för kaxiga unga män, men som jag bara klarade av enstaka dagar. Förra året återvände jag också till Cacharels ”Eden” med sin soliga mimosavärme. Samtidigt som jag lockades av Guerlains gamla herrklassiker ”Vetiver” från -59, en mycket manlig personlig doft med toner av våt jord och skog. Vaniljorientalen ”Shalimar” fanns med på favoritlistan. Jag älskade Balenciagas ”Cristobal”.
I år inledde jag med att återvända till Givenchys ”Ysatis” från 80-talet men övergav den snabbt och dök ned i rena rama vintagegropen; 40-talets ”Bandit” från Robert Piguet, 30-talets ”Vol de Nuit” från Guerlain, 20-talets ”Habanita” från Moulinard och ”Jicky”, en doft som lanserades redan 1889 och var föregångare till Shalimar. Jag föll villigt för den torra varma ”Cabochard”, en svagt lädertonad 50-talare från Grès som är tillräckligt diskret för att kunna användas till vardags och som inte är lika porrigt särpräglad som t.ex Bandit (en svårburen doft som många klagar över att de vill bära men inte klarar av – på mig sitter den dock som en andra hud).
Jag stortrivs fortfarande i Shiseidos ”Feminite du Bois” och har även fattat tycke för ”Niki de St Phalle” och den lätt smöriga sandelträbomben ”Brit Gold” från Burberry. En annan doft som jag blir varm i hjärtat av är en doft som ofta ståtar på herravdelningen; ”Black” från Bulgari. En doft med svart te, en modern storstadsvariant på asfalt och gummi, men betydligt torrare och stramare än den svettigare varianten av Costume Nationals ”Scent Intense” (en verklig kroppsdoft, if you get my point).
När novembervindarna har blåst snålt kring husknutarna de sista veckorna har jag gottat mig i den sötaktigt varma ”Curve Vintage Soul” från Liz Clairborne. Det är väl ingen tantparfym direkt, utan en modernare variant fylld av blommor, ljusa träslag och muskot. Så visst slinker det med en och annan nyare utgåva. Jag kan ju heller inte komma till kontoret varje dag och lukta som kvinnorna gjorde för 70 år sedan… Cartiers ”Le Baiser du Dragon” är en annan storfavorit.
Som ni ser så droppas det produktnamn och -märken här i långa banor. Det blir lätt så när jag ska nämna vad jag gillar. För som jag påpekade i inledningen så har jag inte en favorit, jag har många. Och de förändras, vissa byts ut för gott, andra stannar i åratal men används olika mycket. Jag har säkert glömt att nämna flera stycken som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att använda, redan idag, men det får räcka så här. (Om det nu är någon som har orkat läst ända hit…? Har jag knäckt er?)
