(B)loggboken, dag VII

Äntligen en dag utan jobb. En bra dag. Helt plötsligt lossnade korken ur kreativitetsketchupflaskan och ut strömmade stommen till en hel jävla bok. Jag har inte gjort annat än skrivit idag. Jo, jag har promenerat också. Varit ute flera timmar. Gått en stund, antecknat, gått vidare, stannat, antecknat, gått vidare, flinande som en imbecill - en glad jävla svensk.

Jag är en glad jävla svensk. Har haft en idé som legat och grott i två år. Idag sköt den upp med ett skott. Flera skott. Gröna. Snygga skott. Snygga gröna skott. Tack, kreativitetsketchupguden! Jag anar högre makters insats här.

Imorgon måste jag tugga fastlandet igen. Jävla skit. Nu när jag bara vill sitta här ute bland fallfrukt och sönderrostade löv och bajsande starar och skriva, skriva, skriva. Mina grejer. Inte andras. Sitta här ute, omgiven av havet och vindarna och ingenting mer.

DÅ kallar elaka storstaden och kontoret och slavgörat. Saltgruvan gormar med sin svarta käft. Men jag vill inte tillbaka in där. JAG VILL INTE!!!

Men, men… i stan väntar mina cigarrer och mitt gröna livselixir. I stan väntar mina kubanska plattor och mina franska chansons (som jag aldrig riktigt har förstått varför jag lyssnar på då jag ändå inte begriper texterna). Så jag får möta stadens grymma puls med en charleston och en pinne i käften. Kanske överlever jag. Förhoppningsvis överlever jag. Men inspirationen försvinner som tidvattnet ut till havs, det vet jag. Så blir det alltid. Ruset klingar av och världen blir trång igen. Tiden, den dyrbara, läggs på skitgöra och rinner bort som slabbigt diskvatten.

Igårkväll var jag sur på tyskar och paddor. Jag blev lite hetsig där (igen). Tänkte att jag skulle lägga ned det här. Men idag känns det annorlunda. Blir glad av tanken på er därute, som jag ju inte känner/känner litegrann, men som peppar mig. Tack för att ni läser mig.

Lunch utomhus idag: i lä bakom planket, mitt i oktobersolen, laxmackor och sött varmt te. En märklig kombination, kan tyckas, men ack så gott. Allt smakar bättre utomhus. Varför är det alltid så?

Såg sex rådjur i eftermiddags. De såg mig också. Gav nogsamt akt på mig i ett par tre minuter innan de avfärdade mig och lugnt fortsatte käka. Jag stod länge och betraktade deras blanka pälsar och spetsiga öron som spretade åt mitt håll hela tiden. Jo, nog hade de pejl på mig alltid. Men jag, jag var gevärslös och trygg. De, de var bara vackra.

Imorse såg jag Susanne Biers “Efter bröllopet”. En snuskigt bra film, tajt och intensiv. Jag glömde bort att andas emellanåt. Varje filmruta var bra, nödvändig, laddad, välgjord. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så otroligt genomtänkt. Susanne Bier, hon kan, hon. Rekommenderas varmt.